Pop Dakar. Gratisfestivalen som samlade hundratals indieungar vid Gula villan vid universitetet år efter år efter år. Indieungar som jublade åt Jakob Hellman och sjöng med i Orups alla gamla hits. Fast i år fick popen vila. Anledningen lär vara Popaganda som drar igång nu i helgen. Popen räcker inte till. Därför fick Pop Dakar […][...]

Ett av världens största och inflytelserika punkband stannade till i ett soligt Göteborg för ett gig på West Coast Riot. Jonas Appelqvist stämde träff med combons senaste tillskott och pratade om bandets senare år, vad som driver dem framåt och svensk musik. Det är svårt att inte slås av hur alldaglig han är, den gode […][...]

Efter andra världskriget var England ett land i spillror, städer fick sakta byggas upp och matransonering var i bruk ända till 1954. Ungefär samtidigt började människor liv och relationer till varandra förändras. Ekonomin började sakta komma på fötter igen. Efter så många år av misär fick människor en lust att dansa och för första gången […][...]

Tidigare idag, en helt vanlig sommartisdag, skrev jag något i vårt forum där jag tackade Gud för youtube. Det var när jag blev sugen på att höra en låt och kunde lyssna på den bara någon minut senare – tack vare yotube. Föga trodde jag väl att jag några timmar senare nästan menar det på […][...]

Klockan har hunnit bli ungefär tio i tio på måndagskvällen. Springsteen tar fram den långa gula önskelappen som det står Racing In The Street på. De vackra pianotonerna ljuder ut över Valle Hovin och jag sluter ögonen. I got a sixty-nine Chevy with a 396 Fuelie heads and a Hurst on the floor She’s waiting […][...]

Det är över nu. E Street Band har gjort sitt sista besök i Sverige. Egentligen gjorde de det redan för fem år sen, för utan Danny Federici är det inte E Street Band. Nästan, men inte helt. Klockan talar sitt tydliga språk. Tillsammans med naturlagarna gör den att E Street Bands dagar är räknade. Anledningen […][...]

Det är slut nu. Inga ord kan rättvist beskriva vad jag var med om ikväll på Ullevi. Inget kommer någonsin kunna mätas mot detta. Bruce Springsteen och E Street Band gör slut med Sverige på ett sätt som inte är annat än gudomligt. Och därmed också på min tid som musiktyckare. För det går inte […][...]

I fem år har gnagt och skavt. Att jag var så dum att jag inte stannade och såg den andra spelningen på Ullevi. Den första spelningen var ju galet bra. Min första med Springsteen och på ett fullsatt Ullevi skapades magi. Trots att det nu i backspegeln fanns en hel del döda ögonblick den kvällen. […][...]

Visst är det häftigt att kvällens konsert inleds med en furiös version av Born In The USA. Första gången på evigheter den spelades i den här versionen. Inte så kul låt, men responsen är monumental och Springsteen vrålar sig igenom låten så att det skakar i Vita Husets fundament. Dessutom fortsätter önskelåtarna dyka upp. Ikväll […][...]

Det behövs lite perspektiv på tid. Närmare bestämt på Bruce Springsteen och E Street Bands ålder. Äldst i bandet är Big Man. Clarence Clemons är född 1942. Mitt under brinnande världskrig. Precis som Muhammed Ali, Lou Reed, John Wayne Gacy, Barbra Streisand, Christer Ulfbåge, Paul McCartney, Laila Freivalds, Jimi Hendrix, Bosse Ringholm och Harrison Ford. […][...]