Det är över nu. E Street Band har gjort sitt sista besök i Sverige. Egentligen gjorde de det redan för fem år sen, för utan Danny Federici är det inte E Street Band. Nästan, men inte helt.

Klockan talar sitt tydliga språk. Tillsammans med naturlagarna gör den att E Street Bands dagar är räknade. Anledningen är enkel. Det går inte att byta ut medlemmar i det här bandet. Och Big Man kan knappt gå längre. Till sist blir det han som får äran att med sin utslitna sextiosexåriga kropp att dra ur kontakten.

Det finns inte på kartan att Springsteen ersätter Big Man.

Och just därför har vi nu fått uppleva den sista kampen. Två kvällar på ett kokande Ullevi med generöst blottande av själen som hållit E Street Band vid liv i mer än trettio år. Den övernaturliga musikaliteten, svängen och det där magiska som gör att en enorm arena känns som en lägenhetsfest. Med allas önskelåtar på rad.

Det kommer inte hända igen.

När jag träffade Nils Lofgren för något år sedan frågade jag honom om det var E Street Bands sista turné som stod för dörren. Han sa att INGEN i bandet eller Springsteen själv nånsin skulle tänka tanken på det sättet. Men samtidigt räknade han upp olika krämpor och familjeförhållanden som lämnade ett annat svar. Mellan raderna.

Kanske kan det kännas en aning vemodigt. Men å andra sidan öppnar det upp för andra upplevelser med Springsteen. Jag är helt övertygad om att det han kommer tillbaka till Sverige. Det kommer fler varv med Seeger Sessions. Minst en till ensam turné med den trulige och introverte storytellern.

Det kommer blir bra. Men aldrig som på E Street.