Efter andra världskriget var England ett land i spillror, städer fick sakta byggas upp och matransonering var i bruk ända till 1954. Ungefär samtidigt började människor liv och relationer till varandra förändras. Ekonomin började sakta komma på fötter igen. Efter så många år av misär fick människor en lust att dansa och för första gången i mänsklighetens historia fick personer mellan tretton och nitton år en officiell identitet.

Tonåringen var född. Tonåringarna uttnyttjade sin nya position genom att testa gränser. Ett gäng unga män i London startade kanske världens första subkultur. I ett rennässansaktigt manèr började dessa män flirta med den Edwardianska eran (1901-1910). Efter att ha överlevt två världskrig uppfattades den Edwardianska tiden som en oskyldig och harmonisk tid. Männen lade ner stora pengar på figursydda kostymer, kravatter och lackskor. The Ken Mackintosh Orchestras låt The Creep med tillhörande dans blev populär bland männen och de kallades Creepers.

Det var innan ett mord på en 17-årig pojke blev sammakopplat med de välklädda unga männen. Tidningarna insåg snabbt hur detta skulle bli en stor skandal och började skriva artiklar om de unga männen som de kallade Teddy Boys. Mycket har sedan dess skrivits om Teddy Boys men nästan ingenting om deras kvinnliga motsvarigheter, Teddy Girls. Om det inte hade varit för Ken Russell, en fotograf och sedemera regissör som hörde talas om Teddyflickorna hade de antagligen fallit helt i glömska. Ken Russell tog sin kamera och begav sig till arbetarklassområden i London i Januari 1955.

Teddyflickorna fotograferades i diverse sönderbombade omgivningar och bilderna är den enda kända dokomenteringen av flickorna. De här flickorna hade aldrig levt i en vardag som inte var präglad av krig eller ransonering men man kan lätt se i deras ansikten en levnadsglädje och ett stort mod. De hade ingen uniform klädsel på samma sätt som Teddypojkarna. Med tanke på att de måste haft väldigt lite pengar klädde de sig oväntat elegant. Kostymjacka med finkjol eller byxor och till och med jeans. Vid den här tiden ansågs det vågat för kvinnor att bära byxor.

Tjejerna härmade inte bara killarna utan skapade sin egen stil med paraplyer, turbanhattar och cameebrocher. Medan Teddypojkarna nostalgiskt såg tillbaka verkar det som att Teddyflickorna såg framåt, mot bättre tider. Den här lilla gruppen flickor väckte några av de största frågorna för den här tidsperioden, frågor om genus, ungdom och klasstillhörighet. Tråkigt nog blev de aldrig särskilt uppmärksammade på sin tid men de har absolut en plats i historien som de första officiella ungdomarna. De har säkerligen också en roll i feminismens utveckling, kanske skyndade de på processen för 60-talets frihetsrörelse.

Myten säger att 50-talets tonåringar klädde sig i rosa kjolar och drömde om skönsjungade idoler. I verkligheten var de mycket mer avancerade än så. De klädde sig totalt individuellt och lyssnade på storband. De lärde sig danserna lika bra som pojkarna. Trots att de levde i fattigdom och ruiner byggde de sin egen värld. Historiens första tonåringar är idag pensionärer men de är värda att minnas för på ett litet vis kanske de förändrade världen.