Pop Dakar. Gratisfestivalen som samlade hundratals indieungar vid Gula villan vid universitetet år efter år efter år. Indieungar som jublade åt Jakob Hellman och sjöng med i Orups alla gamla hits.

Fast i år fick popen vila. Anledningen lär vara Popaganda som drar igång nu i helgen. Popen räcker inte till. Därför fick Pop Dakar förvandlades till Dans Dakar, som namnet antyder en dansantare version av jippot.

Men kanske drar dansmusik inte lika mycket folk som indiepop, inte till en utomhusfestival i alla fall. När undertecknad dök upp vid sjutiden på lördagskvällen var det ganska glest i leden, och mina vänner som hade varit där sedan fyra på eftermiddagen var mest sugna på att åka hem. ”Ölen kostar 40 kronor. Och det är såna där små 33-centiliters”.

Det hela fick mig tveksamt inställd. En smärre försening i programmet, lite folk och så den där kylan som alltid får mig att kasta in handduken tidigare än önskat. Dessutom hade vissa förändringar från ”det normala” – i år fanns det bara en scen, på baksidan av Gula villan där ”Stora scenen” brukade stå, fast inte på husets lilla altan som förut, utan fristående.

Det första jag hann se var ASSID, en svensk vokaltechnotrio som förr brukade bära masker men nu har kastat av sig dem (tack säger jag). Uppträdandet kändes lite stelt, men det mest för att utrymmet framför scenen än så länge var ganska glesbefolkat.

Nordpolen, egentligen bara en kille, hade med sig ett helt band på scen, bland annat Kalle Berglund från Elenette. Signad på The Tough Alliances Sincerely Yours-label gör Nordpolen mycket trevlig synthelectro på svenska. På scenen höll dock inte rösten riktigt och det hela lät väldigt falskt.

När Boeoes Kaelstigen [Böös Kälstigen], en duo från Stockholm, klev upp på scen började det mörkna över Frescati och en aning mer folk hade ramlat in på området. Tight mix, underbart beat, och undertecknad var helt såld. Helt klart den bästa akten på hela kvällen, och någonting jag mer än gärna hade dansat till i en gammal industrilokal eller på ett fräschare dansgolv.

För det var mestadels det som var problemet. Gräs, pinnar och ölburkar är inte det bästa av dansytor, och Dans Dakars publik, som i stort sett bestod av de gamla Pop Dakar-rävarna, kändes inte som de som ville svänga sina lurviga helt vilt. Det blev därför någon slags mellanting mellan att stå och digga/röra på benen och titta på vad som pågår på scenen (fast det egentligen inte var mycket som hände där) som man är van vid. Under Lindstrøm, som spelade ovanligt länge, dansades det dock loss en aning mer. Trevlig stämning, men jag var fortfarande fast i Boeoes Kaelstigens våld.

Efter Lindstrøm lyssnade vi lite på tyska Headman, men det lockade inte särdeles mycket, och istället kallade vi det en kväll och kastade in handduken. Men från att ha varit väldigt tveksam till det hela lämnade jag tillställningen ganska så nöjd, och det mest för underbara Boeoes Kaelstigen. Men jag tror att Dans Dakar egentligen behöver några år på sig att växa och få dit rätt publik. Vi får se vad som återkommer nästa år. Pop eller dans?