Ett av världens största och inflytelserika punkband stannade till i ett soligt Göteborg för ett gig på West Coast Riot. Jonas Appelqvist stämde träff med combons senaste tillskott och pratade om bandets senare år, vad som driver dem framåt och svensk musik.

Det är svårt att inte slås av hur alldaglig han är, den gode Brooks Wackerman, trummis i Bad Religion sedan tre skivor tillbaka och med en meritlista som inkluderar bl.a. Suicidal Tendencies, Vandals och Tenacious D. När vi träffas backstage på West Coast Riot på utsatt klockslag tar han, trots promotionbolagets något tighta schema, sig tid att kallprata om Sverige som det renaste landet han någonsin besökt, förhör sig själv om ifall det verkligen är en metalfestival de spelar på, det varma vädret som kräver mycket vattendrickande och samtalet landar något oväntat på… The Weakerthans.

– Du måste nog vara den enda på den här festivalen som har en The Weakerthans-tröja på dig, säger han mellan vattenklunkarna. Greg Graffin hade de grabbarna som kompband på hans soloskiva senast. Kul att höra något lite annorlunda från herr Graffin, något lite mer lo-fi och utan den frenesi som vanligtvis brukar ackompanjera hans texter och melodier. Jag tycker de gjorde ett solitt jobb och skivan blev riktigt bra!

Brooks Wackerman.
Bild: Sofia Qvarnström

Vilket leder till en smidig övergång till New Maps Of Hell, Bad Religions senaste giv där vi verkligen snackar solida prestationer och som har ett tillbakablickande skimmer över sig. Var det ett medvetet val att, så att säga, gå tillbaka till rötterna på senaste skivan?

– Jo, till en viss del var det så. Framförallt när det gäller omslaget och parafrasen till How Could Hell Be Any Worse? men också gällande sättet på hur vi spelade in skivan. Vi spelade in mycket av materialet live, något som var gängse tillvägagångssätt i början på åttiotalet. Annars har inte mycket ändrats. Mr. Brett och Greg delar på låtskrivandet och varför ändra på ett vinnande koncept?

Så har det inte alltid varit i Bad Religion-lägret. Gitarristen Brett Gurewitz, grundare av skivbolaget Epitaph som fick ett enormt uppsving i och med framgångarna med The Offspring, Rancid, NOFX och Pennywise, hoppade 1994 av bandet för att fokusera på bolaget. Åren gick, storbolag satsade på bandet som, enligt många, gick på sparlåga och folk vågade knappt hoppas på starka skivor såsom Suffer, No Control, Against The Grain och Generator längre. Sedan tre skivor tillbaka är de tillbaka på gamla hemvisten Epitaph och cirkeln är sluten.

– När det gäller The Process of Belief, min första skiva med bandet och Mr. Bretts första sedan avhoppet så tycker jag den innehåller det bästa låtmaterialet jag någonsin varit inblandad i, hävdar han bestämt. Och det handlar väldigt mycket om Gurewitz och Graffins återfunna låtskrivande. Det finns en högkvalitativ och ömsesidig respekt dem emellan som är svår att finna hos andra låtskrivare. Jag inbillar mig dessutom att låtskatten de har att ösa ur och att luta sig emot snarare hjälper dem än stjälper dem. Det som gör att vi fortsätter är, klyschigt nog, att vi älskar det vi gör och jag tror det syns och hörs. Att världsklimatet är som det är just nu är antagligen också en viktig del i låtskrivandet, inte bara för de två, utan för alla oss i bandet. Det är oundvikligt att bo i USA just nu och inte ha en åsikt om, säg, USA:s inblandning i Irak eller landets ekonomiska sits. Att vi fortsätter skriva om politik och sådant som är relevant för folk, det tror jag är viktigt, att vi är konsekventa genom hela bandets karriär.

Greg Graffin.
Bild: Sofia Qvarnström

Just konsekvens är nyckelordet hos Bad Religion. Ända sedan 1982 års How Could Hell Be Any Worse? har melodi kommit före frenesi och tankfullhet före impulsivitet. Därmed inte sagt att bandet har sin beskärda del av hardcorepunken det kommer ifrån. Med Greg Hetsons förflutna i Circle Jerks, Brian Bakers i Minor Threat och Dag Nasty och Brooks i ovan nämnda band finns det punkhistoria så det räcker och blir över hos Bad Religion. Men finns det någon koll hos bandmedlemmarna på nutida musik och främst svensk sådan?

– Ja, definitivt! Millencolin såklart. Och The Hives, jag älskar dem. Jag har deras skivor i min iPod, grymt band och framförallt ett fantastiskt liveband! De har absolut lyckats göra sig ett namn i Staterna.

Men att komma upp i Bad Religions status världen över blir nog svårt även för Fagerstasönerna. Respekten BR bemöts av på varje festival, spelställe och klubb är häpnadsväckande, säger batteristen.

När jag svarar att festivalen vi befinner oss på är en punkrockfestival som heter West Coast Riot och att metalfestivalen inte är förrän dagen efter kommer blixtsnabba repliken:

- Today we’re bringing the riot. For sure.

Sannerligen. Bad Religion levererar alltid.