Om jag skulle plocka ut de tio senaste årens viktigaste producent skulle det bli Tim ”Timbaland” Mosley. Utan någon större konkurrens. För få har haft lika stor inverkan på soulen, funken och hiphopen. Ända sedan Ginuwines Pony har han vänt upp och ner på hela genrer och fullständigt kört över allt vi trodde vi visste om rytmer.

Chris Blackwell, som grundade Island Records och ”upptäckte” Bob Marley, ska ha blivit alldeles ställd första gången han hörde reggae. Han visste inte vad han skulle lyssna efter eftersom det inte lät som något han hört tidigare. Jag tror jag vet hur han kände. Det tar mig oftast ett tag att få ordning på mina öron när något nytt kommer från Timbaland.

När det var dags för första släppet från Timbalands egen etikett Beatclub Records skruvades förväntningarna upp rätt rejält. Resultatet blev en vit hillbilly-rappare och en av förra årets bästa singlar (Bubba Sparxxx respektive Ugly). Nu är det dags för skiva nummer två, även den en debut. Och den här gången är det en kvinnlig MC som får chansen.

Men även om det här är Ms. Jades (eller Chevon Young som 23-åringen egentligen heter) debut, så har hon varit med ett tag. På lite omvägar kom hon i kontakt med Missy Elliott (gäst på Girl Interrupted) som presenterade henne för Timbaland. Sedan dess har hon hörts i Missys Slap! Slap! Slap! och remixen av Lil' Mos Superwoman bland annat.

Och efter det jag skrivit inledningsvis är inte frågan så mycket ”är det bra?” som ”hur bra är det då?” I alla fall när det gäller mina förväntningar på allt Timbaland svänger ihop. Och svaret. Inte så förkrossande bra som jag hoppats. Men ändå så förkrossande bra.

Det tar nämligen ett tag innan Girl Interrupted tar sig. The Come Up och Get Away är lite småtrista. Jade's a Champ och Ching Ching är bra, men inte fantastiska. Fast det är knappt att jag kommer till de sista tre av de här, eftersom jag var tvungen att lyssna tre gånger i följd på She's a Gangsta Så bra att det är löjligt. Jag trodde att det inte skulle bli bättre än så.

Oj, så fel jag kunde ha.

För från och med Ching Ching part two är det nämligen överväxel som gäller. Och då blir det faktiskt bättre än det mesta som gjordes förra året. Och Timbaland har producerat de flesta spåren. Som Count It Off med ett gästinhopp av Jay-Z, Dead Wrong med världens bästa Nate Dogg och helt vansinniga Feel the Girl. Så bra att de måste höras.

Men det spår som trots allt träffar hårdast är också det mest personliga. I Why U Tell Me That (där Lil' Mo återgäldar gästtjänsten) gör Ms. Jade upp med ett ex som kört över hennes hjärta och sedan backat över det ett par gånger. Det är så fyllt av hat och så frätande bittert att Tweets Motel känns rätt förlåtande i jämförelse. Hennes frenetiska rap landar någonstans mitt emellan förebilden MC Lyte, Sista Souljah och 2Pac. I bakgrunden frontalkrockar vemodiga och sorgliga stråkar med järnverkshårda Public Enemy-beats som träffar som en rak höger. Det är inte förvånande att Why U Tell Me That till en början hette Take It on the Chin.

2002 års hårdaste låt. På många sätt.

Därför blir omställningen desto större när det efterföljande, och sista, spåret Keep Ur Head Up rullar igång. En livsbejakande gospel. Häng kvar, det ordnar sig alltid, även när det är som mörkast. Att den ligger direkt efter Why U Tell Me That är garanterat ingen slump.

Som helhet är Missys Under Construction en jämnare skiva, men det är här de bästa låtarna finns. Visst hade jag gärna sett att hennes tidigare hit Dream funnits med. Eller knasbra Watch Ya. Vem vet? Om 30 år, när Timbaland-boxarna är det hetaste man kan äga och Girl Interrupted deluxe-återutges med interaktiva hologramvideor, då kanske de också finns med.

Till dess får jag väl nöja mig med det här.