När Bun B rimmar ”procrastinating” med ”let’s get this shit crack-a-lackin” i Trillionaire är man fast. Det är lite synd att T-Pain lägger refrängen på samma låt, där Bun B gör albumets fetaste verser, även om autotunandet i detta fall känns mer godkänt än på länge. Kanske till och med charmigt? Det är nästan en […][...]

2009 fyller hiphopen 30 skivår, samtidigt som det har gått 20 år sedan RZA från Wu-Tang Clan började sin producent och rapkarriär. Det är dags att lyfta fram hiphopens stora producenter på dagensskiva.com. Detta gör jag parallellt med Olas fina lista med Premiers 30 bästa produktioner. #29 Notorious B.I.G. – Long Kiss Goodnight (Life After […][...]

I introt till sitt tredje album låter Keyshia Cole något desperat när hon presenterar en ny sida av sig själv, en sexigare sida. Det är en förståelig desperation. De två tidigare albumen har varit ganska enformiga, stöpta i samma form av brustet hjärta, och för att hänga med i dagens musikutveckling som fullkomligt rasar framåt […][...]

Hiphopare ska uppenbarligen inte göra dubbelalbum. Igår landade nyheten att ena halvan av UGK, Pimp C, gått bort. I skrivande stund finns inget svar på varför, men att tro att det handlar om en överdos ligger nära till hands för den som lyssnat på duons senaste album (det är väl trots allt ingen idé att […][...]

Det hade egentligen räckt med det där fantastiska Dre-pianot i inledande ”Westside Story” för att jag skulle bli nöjd. När kyrkklockan ringer i bakgrunden strax innan 50 Cent börjar sluddra refrängen vet jag att jag snart kommer att springa runt och skrika g-g-g-g-g-unit! Likt en av Pavlovs hundar svarar min nacke på ännu ett benhårt […][...]

Årets trevligaste hiphop-trend har ingenting med demonproducenter eller underjord att göra. Det är istället att albumen blivit kortare. Istället för att trycka in allt som bara går på en cd har de flesta skivor faktiskt klockat in på under timmen. Någon verkar ha glömt att berätta det för Big Boi och André. Ska vi släppa […][...]

2Pac har förmodligen aldrig varit så stor som han är nu. Nyligen tog han över tronen som den artist som haft flest hits efter sin död. Han verkar också ha lämnat en hög mer eller mindre färdigställda inspelningar efter sig som kan matas ut i jämn takt. Snart har han nog släppt fler skivor efter […][...]

Om jag skulle plocka ut de tio senaste årens viktigaste producent skulle det bli Tim ”Timbaland” Mosley. Utan någon större konkurrens. För få har haft lika stor inverkan på soulen, funken och hiphopen. Ända sedan Ginuwines Pony har han vänt upp och ner på hela genrer och fullständigt kört över allt vi trodde vi visste […][...]

”Everybody’s rappin’ / and only few can flow”, konstaterade J-Live i Braggin’ Writes för några år sedan. Helt sant. Och få flyter bättre än Nasir ”Niggaz Against Society” Jones. Så har det varit ända sedan debuten 1994. Inför recensionen har jag levt med Nas fem tidigare skivor (ja, eller åtta, beroende på hur man räknar). […][...]

Sedan kollegorna Big Pun och Notorious B.I.G. lämnat byggnaden har Fat Joe sannolikt tagit över rollen som en av hiphopens fetaste rappare. I alla fall rent fysiskt. Han har dock aldrig riktigt övertygat mig. Förra skivan Jealous Ones Still Envy gjorde inget större intryck på mig. Trots att skivan bjöd på VM i tunga namn, […][...]