För sisådär tio år sedan satt jag och diskuterade musik med en kollega. Vi var båda musikintresserade och vi hade samma arbetsuppgifter, vi var båda textmänniskor. När jag sa att texter inte betyder något för mig konstaterade hon förvånat: ”du är i fel bransch”. Jag minns inte vad jag svarade, men förmodligen något i stil […][...]

[Den här recensionen ingår i Lilla Joey Negro-specialen] The Phuture Ain’t What It Used to Be börjar i Bubba Sparxxxx Deliverance-land. Det är förmodligen det mest förvånande med Joey Negros senaste alster. Lite mindre förvånande är att det tagit tio år för Akabu att släppa sitt debutalbum i denna singelfascinerade genre. Eller om man så […][...]

Som alla andra i redaktionen förmodligen också kommer att konstatera är det förstås fullständigt omöjligt att plocka ut de 50 album jag tyckte bäst om de senaste tio åren. Dessutom i rangordning. Kort sagt skulle rätt mycket kunna kastas om i den här listan. Framförallt ju längre ner vi kommer. Det finns säkert 50 kandidater […][...]

I häftet till Bubba Sparxxx tredje album finns inte tillstymmelse till vare sig landsvägar eller lantlighet. Istället är det kallt blåsvarat bakgator och bombade taggar som gäller. Iklädd det nya getskägget är Bubba själv på en av bilderna som plockad från en fotosession för Cypress Hill. Det är ungefär här problemet med The Charm ligger. […][...]

Självklart har Kanye West fingret med i två låtar på Afrodisiac. Självklart är det Kanye som fixat till förstasingeln. Kanye har ju senaste halvåret ersatt The Neptunes som killen man ringer när man vill vara säker på att ett album åtminstone innehåller en megahit. Dessutom har Organized Noize bjudits in för att koka ihop ett […][...]

Som att få smälla på bollen mot öppet mål från två meters håll och ändå inte lyckas med mer än stolpe in. Så känns det när jag lyssnar på ”True Notes vol. 1″, den första utgåvan på The Roots nystartade skivbolag Okayplayer Records. Uppställningen som mönstrats är i det närmaste oklanderlig ur ett okay-hiphop-perspektiv. Säkra […][...]

Jag vet inte hur mycket Timbaland har påverkats av att hänga med Bubba. Det kan lika gärna vara en slump, men sedan sydstatsrapparen klev ombord på Timbas Beat Club Records har en ny sida av Timbalands musik växt fram på riktigt. Den med ena foten djupt nere i söderns själ. Även om Ugly var en […][...]

Kris (5:10 PM): Ja, så hände det sig ju som så att jag fick den här plattan på posten från en tidning där jag egentligen skriver om gamla gubbar med stora hattar och gitarrer på magen och, tja, Talkin’ Honky Blues är ju en rätt förrädisk titel. dscola22 (5:11 PM) : Rätt förståeligt. Det står […][...]

Jag antar att Royce Da 5'9″ har ganska lite med den här utgåvan att göra egentligen. Titeln säger väl egentligen allt. Det är disslåtar och ratat material. Skräp och skrot. Bortglömt och förträngt. Allt omvartannat. Den som jobbar riktigt hårt kan kanske skrapa ihop låtar till en hygglig EP av de här 37 spåren. Jobbigt […][...]

Om jag skulle plocka ut de tio senaste årens viktigaste producent skulle det bli Tim ”Timbaland” Mosley. Utan någon större konkurrens. För få har haft lika stor inverkan på soulen, funken och hiphopen. Ända sedan Ginuwines Pony har han vänt upp och ner på hela genrer och fullständigt kört över allt vi trodde vi visste […][...]