Bra musik. Och jakten på den. En evig följetong.

Oavsett om man stöter på ny musik genom att det dimper ner färska plattor i redaktionens postbox – har obegränsad skivshopparbudget – hårdpluggar radio och TV – tipsas av kompisar och lånar av desamma – utnyttjar nätets alla möjligheter, eller kombinerar alla tänkbara sätt i jakten på den bra musiken, så är det ett faktum att det är lättare än någonsin att höra ny musik.

Samtidigt är det kanske svårare än någonsin att orka fram till den bra. Att orka gallra sig genom allt som sköljer över en. Det är en oavbruten ström av släpp. Det finns ännu ingen statistik för hur många skivor som släpptes 2002 på ifpi.se men 2001 var det 10 490 skivor.

Tio-tusen-fyrahundra-nittio skivor. Det ger ett dagssnitt på strax under 30. Och detta bara i Sverige. Tack vare nätet är gränserna öppna så tillgången är mer eller mindre obegränsad.

Lycka till med att hinna lyssna på all denna musik. Och lycka till till alla artister med att nå ut. Och de tillhör ändå den utvalda skara som fått ett skivkontrakt. Sen har vi alla de som står och knackar på dörren. Så…

”… någonstans i skuggan av alla hyper”.

Enligt texten på sleeven till deras senaste demo är det där [bianca] vill skapa sin musik. Det är nog en bra inställning för ett demoband. Åtminstone till en början. Att i lugn och ro kunna utvecklas.

Lugn och ro är också passande ord för att beskriva min inlyssning av demon. Minns inte exakt när den hamnade på mitt skrivbord, men det är några månader sedan.

Den har åkt på någon gång ibland. Ett varv eller två. De fyra låtarna har snurrat. Jag har lyssnat och samlat intryck och skissat på formuleringar. Men sen har alltid något annat kommit i vägen. Läggdags, en annan skiva som ska skrivas om och med största säkerhet ett och annat blöjbyte.

Det kanske var tur i oturen. För tack vare den långdragna proceduren så har låtarna fått tid på sig att mogna och växa. Och det har de gjort.

[bianca] spelar akustisk, melankolisk musik med liten sättning. De fem medlemmarna jobbar enligt filosofin att mer inte nödvändigtvis är bättre. Både låtarna och sättet de framförs på imponerar. Det är enkelt och smart men ändå nyansrikt. Framförallt varmt och nära. Snyggt producerat av Daniel Andersson.

Mest av allt imponerar kanske Johan Vikings sång. Han låter som en korsning mellan Christian Kjellvander och Eddie Vedder. Passar perfekt till de blå tonerna.

Wasting My Time, Loosen Up, Tragedy Lane och Undefined är alla fyra starka låtar och vilken som är bäst växlar från lyssning till lyssning. Det är vilka detaljer som fastnar just då som avgör det. En pianoslinga, percussionparti, samspel mellan gitarrerna eller kanske de snygga körerna.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att få höra [bianca] på radio, se en reklamkampanj för dem på tv eller om de kommer att bidra till att öka på IFPI:s statistik så småningom. Världen, kanske i synnerhet musikvärlden, är långtifrån alltid rättvis. Men oavsett hur det blir med det så är det bara att tacka för att de här låtarna hittade fram till mig.

Oavsett var den kommer ifrån eller hur den hittar fram, är bra musik alltid bra musik. Och sådan kan man aldrig få för mycket av.

Så om du tycker att band som Red House Painters och Tindersticks tillsammans med killar som Kristofer och Christian tillhör livets glädjeämnen, så ska du inte slösa bort mer tid nu, utan utnyttja det faktum att musik är mer lättillgänglig nuförtiden.