Dagens recension kommer i två versioner, i valfrihetens namn. En kort och en lång. Det här är den långa och nördiga (extendedmixen)

Till den korta recensionen (radiomixen)

Den 28 juni förra året nådde Pet Shop Boys Pandemonium-turné Stockholm och Cirkus. Då hade min arbetsgivare bestämt att jag skulle befinna mig i en helt annan del av Sverige.

I ärlighetens namn var jag faktiskt inte särskilt ledsen över det.

Den 4 maj 1991 nådde Pet Shop Boys första turné Stockholm och Sverige. Den gången i Globen. Det är fortfarande den bästa konsert jag någonsin sett.

Självklart finns det en hel massa anledningar till det. Vid den tiden kunde Pet Shop Boys göra ungefär ingenting fel. Och även om jag inte hade ett långt pärlband av konserter att jämföra med stack Pet Shop Boys Performance-turné ut – mer teaterföreställning än konsert, komplett med 20 minuters teaterpaus mitt i.

Men mest av allt berodde förstås mycket på att Pet Shop Boys aldrig gett sig ut på vägarna tidigare – och egentligen aldrig hade tänkt göra det. Då hade jag inte heller riktigt lärt mig ta Neil Tennants och Chris Lowes karriärplaner med en skopa salt: Performance skulle bli gruppens första, sista och enda turné. Och visst var det något speciellt när rockklichéavskyende Pet Shop Boys gav sig ut på turné, först en smått klassisk sväng i Asien och Storbritannien 1989 och så Performance. Tillställningar så speciella att gruppens mer eller mindre anställde privatjournalist Chris Heath skrev böcker om båda två (Literally och Pet Shop Boys vs. America).

Sedan dess har det blivit många konserter. Många besök i Sverige. Och vid det här laget vet man rätt mycket vad man får. Det var förmodligen därför jag inte tyckte att det gjorde så mycket att jag missade en i raden av Pet Shop Boys Sverige-spelningar.

När jag sedan såg spellistan ångrade jag mig direkt.

Förutom den obligatoriska marknadsföringen av senaste albumet (i det här fallet förra årets Yes) känns Pandemonium (med den fullständiga undertiteln Live, The O2 Arena, London – 21 December 2009) som det turnépaket som, åtminstone de senaste femton åren eller så, gräver sig tillbaka mest och längst. Att hela konserten börjar med att Heart (från 1987 års Actually) lämnar plats åt Did You See Me Coming? (från senaste skivan). Videon till just Did You See Me Coming? (regisserad av Douglas Hart, en av originalmedlemmarna i The Jesus and Mary Chain – som också gjort videor åt namn som Primal Scream, My Bloody Valentine, Paul Weller och Stone Roses) får mig varje gång att dra paralleller till West End Girls motsvarighet. Tillbaka till början.

Just därför är det heller ingen slump att blocket med några av de äldsta låtarna är dränkt i New York-neon, att Neil är klädd i hatt, solglasögon, och jacka direkt hämtad från Run DMCs klassiska stilbildarimage – eller att en av dansarna breakdansar i Adidasoverall. Det var ju här Pet Shop Boys började. Influenserna från New Yorks hiphop- och dansmusikscener under det tidiga åttiotalet, uppmixade med en gränslös kärlek till sjuttiotalets mest extravaganta disco. Go West lagd över världens bästa poplåt (Paninaro). Two Divided By Zero med ekon från Why Don’t We Live Together?. Why Don’t We Live Together som sedan flyter in i Opportunities som flyter in i In the Night som flyter in i Love Comes Quickly som flyter in i Left to My Own Devices. Och så förstås discobomben New York City Boy som en försenad hyllning till staden som startade alltihop.

Stora hits blandas med betydligt mer sällsynta live-gäster. Always On My Mind (med dansare som hämtar såväl klädsel som koreografi från New Orders klassiska True Faith-video). B-sidan Do I Have To?. Closer to Heaven möter Left to My Own Devices. Mäktiga Actually-avslutaren King’s Cross. What Have I Done to Deserve This? och en allt-i-ett-version av Se a vida é, Discoteca, Domino Dancing och Coldplays Viva La Vida (de två sista hämtade från förra årets jul-ep). Och så förstås It’s a Sin, Being Boring och West End Girls (den sistnämnda i den version som bland annat finns på Disco).

Och så förstås de två huvudpersonerna med sina medvetet spretande utstyrslar. En uppdelning som duon passande nog sammanfattade extra tydligt när de fick ta emot sitt Lifetime Award vid 2009 års Brit Awards: Neil i strikt och futiristisk Bladerunner-outfit och Chris i säckiga byxor, långhårig pälsjacka och Östermalmsdamsrosa peruk.

I Pandemonium-paketet ingår både en cd och en dvd. Och förutom att några låtar kapats för att få plats på cd:n så lyfter faktiskt det visuella alltihop något snäpp. Säkerligen mycket för att jag kan känna att jag nästan var där, men förstås också därför att en konsert med Pet Shop Boys sällan nöjer sig med en enkel backdrop. Det fånigt struthattiga, som när Neil kommer in i cape och plastguldkrona under Viva La Vida eller när Chris dansar med skyskrapor, blandas med de bokstavligen talat blåaste av scenografier till det vackra blocket bestående av Do I Have To?, King’s Cross och The Way It Used to Be. Dessutom två enäggstvillingdansare som hämtade från The Human Leagues åttiotal.

Med på dvd:n följer också videorna till de tre singlarna från Yes och det nämnda framträdandet från The Brit Awards. Dessutom två extraextranummerslåtar: Madness-covern My Girl och så, förstås med tanke på att showen spelades in 21 december, It Doesn’t Often Snow at Christmas. Och ja, att under de två låtarna se Neil i ryskarmérock och pälsmössa samtidigt som Chris har på sig kaninfluffig öronlappsmössa och multikolorerad täckjacka samtidigt som scenen fylls av dansande julgranar och snöväderskonfetti – ja, vafan. Var jag inte såld tidigare så blir jag det där. Och då har jag inte ens hunnit lyssna på kommentarspåret än.

För någonstans är det förmodligen precis lika enkelt som Chris konstaterar:

I’ve always thought that music is about making people happy and having a good time. I think that’s because I come from Blackpool