Nu har de hittat rätt. Gävles Meleeh tar stora stegen mot perfektion i och med To Live and Die Alone och det var på tiden.

Två plattor har föregått denna och genomgående för dessa har varit ett sökande efter egen identitet, det har bitvis varit för anonymt, bitvis för peppat – man har velat alldeles för mycket. Det är därför mycket välkommet att konstatera att kvintetten nu hittat en egen medelväg, där de tar för sig och levererar högklassig hardcorepunk.

Må så vara att det var föregångaren Heartland som åtnjöt fina recensioner i europeisk press – det är med detta släpp Meleeh borde omnämnas som ett av de stora hoppen i scenen. De uppenbara Converge-flörtarna är borta och ett mer enkelt och direkt sound har blivit en följd av en utveckling som följde på förra skivans spår Vittra.

I senaste numret av Close-Up berättar bandet att det var Vittra som var vändpunkten och såhär i backspegeln, med nya skivan i stereon, förstår jag tänket. En rakare approach har anammats, vilket märks i samtliga låtar men främst i Vowbreaker, Trauma och Hells Mouth.

Det är synd att ens yppa ordet ”crossover”, för det är inte vad detta är, men det ger de ännu inte invigda en bild av bandet. Hardcore som minner av saliga Breach med influenser av postrock och hårtslående rock i samma skola som insomnade Lack. Fan så bra!

ett extra omnämnande bör ges till Nicola Tinti för ett oerhört stilfullt skivomslag. Kudos.