Någon gång under hösten 2011 föll jag för Berlinbaserade svenskan Molly Nilssons debutalbum These Things Take Time. Med lågbudgetsyntar, trummaskiner och en vacker sångröst med Nico-vibbar är den en utmärkt debutskiva med en egenhet som saknas hos många svenska (och utländska) debutander. Sen debuten från 2008 har det blivit en skiva per år, vilket gör […][...]

Manchester-trion The Whip smyger försiktigt tillbaka in på scen med sitt andra album efter 2008 års X Marks Destination. Det har knappast gjorts någon promotion alls inför Wired Together, släppt via Norman Cooks bolag Southern Fried Records för ett par veckor sedan. På åtminstone en punkt är det ett stort misstag. Det leder nämligen troligtvis […][...]

Tre låtar in på The Last Summer har Leo Drugge och August Hellsing hunnit hälsa på hos både Queens Another One Bites the Dust och Whigfields Saturday Night. Mot slutet hör jag Gypsy Woman (She’s Homeless). Det är förstås väldigt bra. När jag skulle skriva recensionen på Lo-Fi-Fnk googlade jag för ovanlighetens skulle runt bland […][...]

Så har vi lagt juni till handlingarna. Det gick fortare än vi var riktigt beredda på. Festivalsommaren har börjat, hos oss med Primavera Sound och Where the Action Is. I övrigt minns vi juni 2011 så här: Gillian Welch The Harrow & The Harvest (album) Det är åtta år sedan senast. ÅTTA ÅR! Det är […][...]

Historien om popmusikens två bästa band börjar samma år. 1981. Det var då som New Order hade plockat upp spillrorna efter Joy Division, tagit in Gillian Gilbert som ny medlem och gett ut sitt första album Movement. Ett drygt halvår senare sprang Neil Tennant och Chris Lowe på varandra i en musikinstrumnentaffär i London och […][...]

Det mesta av det som skrivits om Brooklynduon Light Asylum har handlat om Shannon Funchess’ röst. Och visst är det väl med rätta – hennes register är ovanligt lågt, och hennes pondus stor. Men samtidigt går det inte att räkna bort partnern Bruno Coviellos del av ekvationen. Han ger Funchess en grund i neonlysande, men […][...]

I år är det 30 år sedan Men At Work satte Australien på popkartan med sin Down Under. 30 år senare spelar landsmännen i Cut Copy in låten igen. För vad är väl Take Me Over om inte Down Under en gång till? Det finns band som jag vet att jag borde gilla mycket mer […][...]

Årets tröttaste månad är över och redaktionen sammanfattar vad som ändå gjorde februari till något bra. Adele 21 (album) Utan att försöka dölja min fördomsfullhet så brukar jag inte gilla sådana här ”stora röster” men det är något med Adele jag inte kan motstå. Och hon blir bara bättre. (Marie Lindström) New Order (tidernas näst […][...]

Att Caroline Laher och Franck Garcia ger ut sitt gemensamma projekt på Ben Watts Buzzin Fly-etikett kan på sätt och vis inte bli mer passande. Musiken på Left, och föregångaren Pain Disappears, består i grund och botten av samma huvudingredienser som Everything But the Girl. Åtminstone nittiotalets Everything But the Girl. Det var ju då […][...]

När jj släppte debuten nº 2 sågs den snabbt, i all sin skimrande baleariska eskapism, som en av huvudkandidaterna till 2009 års inofficiella sommarsoundtrack. Duon Joakim Benon och Elin Kastlander verkar uppenbarligen ha en direktlina till den nationella klimatkontrollen när de även den här gången prickar in sitt skivsläpp. nº 3 är det hoppfulla ljudet […][...]