Minns ett tv-inslag om Morrissey där en gästtyckare (potentiellt var det Johan Hakelius) konstaterade att man antingen älskar eller hatar Morrissey, det finns inga mellanlägen. Antingen tycker man att det är den vackraste rösten världen producerat eller så tycker man det låter som om någon plågar en katt genom att långsamt avlägsna dess inälvor med en sked. Lite samma regel gäller för Vampire Weekend. Jag bekänner mig tillhöra det första lägret. Vampire Weekends överklassstudent möter Afrika via 80-talet kan lätt trycka på vissa människors irritationsknappar. Läser på diverse forum att de som ogillar Vampire Weekend minsann har dålig grammatik och är således mindre intelligenta.

En av de saker som attraherar är just kontrasterna, att ett gäng mjölkvita östkustkillar bakar in sina epos om rikemansdöttrar och akademiska dilemman i knallklara melodislingor som dragits runt i den afrikanska myllan. Läste att Ezra Koenig blev allergisk mot den grungevåg som rådde då han växte upp och valde att låta sin gitarr enbart spela spikraka klara ackord.

Genialiteten i textförfattandet består inte enbart i bedriften att rimma Horchata (spansk/latinamerikansk dryck av malda mandlar eller sesamfrön) med balaclava. Texterna behandlar till viss mån en inre konflikt och ett ifrågasättande av det klasssystem vi lever i och beteendet hos den välbärgade delen av det systemet. Tonvikten på Contra är dock melodierna, popen.

Efter debuten som i stort sett var ett album fyllt av självklara hits är förväntningarna höga och en första lyssning känner inte igen de utsirade popunder som ryms i Contra. Ett par lyssningar senare känns det lika bekvämt att skrika Cousins som att skrika Blake i refrängerna. Vampire Weekend har raffinerat sitt hantverk. Mellan skivorna hann keyboardisten Rostam Batmanglij, i sidoprojektet Discovery göra elektronisk R&B som lät mer organisk än elektronisk. Nyanser av det återfinns även i Contra. Vampire Weekend har definitivt presterat över förväntan på den svåra andra skivan.