D’Angelo (Konsert, Filadelfiakyrkan) Elva år efter den fantastiska spelningen på Cirkus var han äntligen här igen. Jag var övertygad om att han skulle ställa in ända tills jag faktiskt såg honom stå på scenen. Det var utan blås och det var utan ?uestlove – men det var D’Angelo live igen. Visst var de lite ringrostiga […][...]

När jag försöker erinra mig lyckade dubbelalbum blir listan inte särskilt lång. Men bland dem jag kan komma på tänker jag kanske främst på The Clashs fulländade London Calling, som när allt kommer omkring bara var ett dubbelalbum när det släpptes på LP. Med sina dryga 60 minuter platsar alla låtarna på en CD-skiva. Andra […][...]

Vi som har ett jobb på dagen också trillar in lite sent. Biljetter finns kvar och utanför försöker de kränga de sista. The Ark har hunnit halvvägs när jag vandrar in i ett soldränkt Azaleadalen. Det är ett väldigt slött The Ark som möter mig. De är helt svartklädda och här finns inget spår av […][...]

Det talas sällan om ”supergrupper” när det handlar om dansmusik. Inte särskilt konstigt egentligen. Mest därför att konceptet ”grupp” något som knappt finns här. Inte i den traditionella rock/pop-betydelsen åtminstone. Det handlar istället snarare om en producent som plockar ihop de människor han eller hon behöver för att få ut sin skapelse, där och då […][...]

Dagens recension kommer i två versioner, i valfrihetens namn. En kort och en lång. Det här är den långa och nördiga (extendedmixen) Till den korta recensionen (radiomixen) Den 28 juni förra året nådde Pet Shop Boys Pandemonium-turné Stockholm och Cirkus. Då hade min arbetsgivare bestämt att jag skulle befinna mig i en helt annan del […][...]

Kända för storslagna arrangemang och orkestreringar där stämningen har varit överordnad de originella och lättflyktiga melodierna gjorde Efterklang helt om vid inspelningen av Magic Chairs. Istället för att börja bygga upp den direkt på sedvanligt sätt bröt de ner musiken till sin absoluta grund för att först därefter börja fylla ut den. Arrangemangen och harmonierna […][...]

Det är som bekant jul om bara ett par veckor. Och i musikvärlden betyder jul förstås mer än något annat att det är dags att ta på sig stora tomteluvan och spela in nya versioner av gamla låtar. Inte sällan i versioner som ingen hade tittat åt två gånger om det inte hade varit för […][...]

Vissa saker tyder på att det finns substans i den australiensiska indierockkvartetten The Temper Traps musik. Både stråkarna, fraseringarna och de suggestiva temposkiftningarna vill på något vis förmedla något organiskt, som om musiken i själva verket hade skapats av en människa. Vederbörande är i sådana fall kastrerad. Vad The Temper Trap har skapat är ett […][...]

Året var 2006. Jay-Z gjorde comeback efter att ha släppt sitt ”sista” album tre år tidigare. Han drog igång Kingdom Come med fantastiska The Prelude. Två och en halv minut där varje ord Jay-Z säger är helt klockrent. Man hör att han är lite arg på hiphopen, kanske lite arg på att han måste ge […][...]

Jag gillar ju faktiskt Clocks. En av Coldplays bästa låtar. Ja. Eller om vi ska vara riktigt ärliga är det ju ungefär den Coldplay-låt som faktiskt är bra, eller hur? Så konkurrensen kanske inte är mördande, men ändå. Förmodligen gillar David Guetta också Clocks, eftersom han mer eller mindre bygger hela One Love-öppningsspåret When Love […][...]