Foto: Rockfoto.nu/Beatrice Törnros

Det är någonstans i mitten på spelningen som Robin Pecknold, sångaren i Fleet Foxes, förstår att den stilla publiken ser så oengagerad ut för att de är hänförda. När han sitter själv på scenen och sjunger Oliver James som han sakta stapplar in i med omtag. Det är då en värme och glädje sprider sig i tältet.

Själv har jag inledningsvis blivit irriterad över publikens kyla. De står som döda fiskar när Sun It Rises och White Winter Hymnals fulländade körstämmor fyller tältet med ödmjuk perfektion. Men snart förstår även jag vad det beror på och hänförelse är ordet för att beskriva Fleet Foxes spelning på Way Out West. Hela vägen mellan inledande Sun It Rises till avslutande Blue Ridge Mountains, inklusive Pecknolds egna stund på scenen mitt i setet, lever Fleet Foxes upp till hypen.

Alla i bandet utom gitarristen körar och det är något de behärskar till fulländning. Liksom allt annat de tar sig för under sin trekvart på Göteborgsscenen. Gitarristen Skye Skjelset ägnar sig åt det man sett hos de flesta band på festivalen – att spela med stråke på gitarren. Ja, förutom Thurston Moore då, som vid Sonic Youths spelning inledningsvis satte en trumpinne under strängarna och använde den andra för att slå på dem, och fortsatte därifrån.

De spelar stillsamt, nästan blygt, men hela bandet pratar gärna mellan låtarna vilket de gärna fått hoppa över. Efter hand som publikens hyllningar växer blir de mer och mer pratsamma och glada. När spelningen är slut står större delen av publiken kvar och klappar under tiden utrustningen plockas ner. Bandet kommer ut flera gånger för att ta emot hyllningarna och det vill aldrig ta slut.