Lost in a daydream of blue and I feel so free
And then it’s like I fall from the sky
Everything that I see is you
And you should know that I’m thinking about
What you said when you held my hand
I adore you

Ungefär så känner jag när jag lyssnar på Melpo Menes andra fullängdsalbum Bring The Lions Out. Ja, riktig så kärleksfull som de första raderna i I Adore You som jag citerat här ovan är kanske inte min inställning. Men den här skivan är en fin dagdröm.

För så är det med Erik Mattiassons, alias Melpo Mene, musik. Från första gitarrsträng i förstaspåret Hit The Boy till avslutande Dead on Arrivals uttonande piano är det skönt, behagligt, krypande under skinnet på ett bra sätt, tårar i ögonen inte för att det är sorgligt utan för att det är så härligt. En känsla som man nästan vill skaka av sig för att inte förgås i den. Sorgligt men inte dödligt, vackert men inte pretentiöst.

Melpo Mene har tidigare blivit jämförd med Elliott Smith, och visst, det är svårt att inte hålla med. Både musikmässigt och röstmässigt. Mattiassons röst är mjuk, ibland lite sträv och ibland låter det som den är på väg att brista en smula, men det är i inga ord negativt. Snarare ger det mer känsla till texterna. Texter som till stor grad tycks handla om att inte vara den man var längre, om att bli äldre eller, snarare, att redan vara äldre; ”Eight I feel so old, don’t know why but I’m tired and weak”. ”Now we are older and things disappeared somehow”. ”Sorry if I’m low but where did my days go”. Dessutom är det rätt mycket klockor i omlopp.

Kanske gillar jag det här så starkt för att det tycks passa in när som helst, hur som helst. I en park i solen, i bilen, ensam, med sin eventuella älskling, eller som i skrivande stund, med en grå stad utanför fönstret. Ljuvliga Snakes and Lions växer från försiktig till styrka (med bland annat handklapp, alltid positivt i sådana här sammanhang). Den lustiga Jedi (där Anna Ternheim körar) bossanovar lite till melodin och har en trevlig medsjungningsbar refräng där det dessutom bjuds på falsettsång (alltid positivt i sådana här sammanhang). Medan förstasingeln I Adore You, som förresten använts i Volvoreklam i USA, får mig att bita ihop tänderna för att inte ryckas med för mycket i gulligheten och ljuvligheten och känslan av ”hur det är”.

Så för den som vill smälta iväg i ett kanske inte euforiskt, men dagdrömmande tillstånd när augusti slutligen blir höst så rekommenderar jag verkligen Melpo Mene. Själv är jag dessutom mycket svag för skivtitlar som inte återfinns i någon låttitel, utan istället i någon av låtarna. Och hela skivan avslutas med en uppmaning att släppa ut lejonen. Jag vet inte varför. Men det verkar nyttigt.