Foto: Rockfoto.nu/Olle Kirchmeier

Bredvid mig skrattar Haglöfs-35-åringarna när de stora skärmarna visar den främsta radens gråtande fans. Kanske är de för jämnåriga för att uppskatta Henrik Berggrens rödfodrade cape och teatraliska manér, men varje år har ju en ny kull 15-åringar i sitt sköte, likväl som bandet har sina militant trogna fans. På en av ölserveringarna sitter två 18-åringar från Uppsala och begråter Anders Göthbergs och Broder Daniels öden. Med näbbar och klor slåss de mot fienden; de som tycker bandet är ett trött spektakel mer än något annat.

Den annonserade sista spelningen. Anders Göthbergs självmord i mars.

Det är klart att stämningen är ödesmättad och andaktsfull. Broder Daniel, Henrik Berggren, Theodor Jensen och Lars Malmros, har blivit smått legendariska när de gör sin sista spelning ihop med förstärkning av Adam Bolméus och Mattias Bärjed. Inte bara för den svartsynta indiepopen, utan likväl för åtskilliga knark- och fyllebravader, bisarra spelningar och diverse turer kring avhopp och solokarriärer.

Det här är vår sista konsert, säger Berggren innan Sorrow. Blått ljus. Gåshud. Anders, Anders, Anders, skanderar publiken. Till hans ära spelas nya låten Hold On To Your Dreams. Shoreline påstås inte handla om någon särskild stad, men allsången indikerar att alla vet att den handlar om just deras stad. I’ll Be Gone har aldrig känts mer än ikväll. Det obligatoriska regnet kommer slutligen under Only Life I Know.

Konserten avslutas med en akustisk och lågmäld version av No Time For Us. Farväl mina barn, blir avskedsfrasen innan Berggren, Jensen och Malmros lämnar scenen. En värdig avslutning på en stor men sansad konsertupplevelse.

1989-2008. Spiken i kistan. Henrik Berggrens hatt på en hylla och capen på en galge i garderoben.

Jag var inte i Emmaboda 1997 och jag var inte heller på Bananpiren 2005. Men jag var i Slottsskogen 2008.

Foto: Maria Gustafsson