dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Robert Owens: Night-Time Stories
Night-Time Stories (cd) Robert Owens
2008
Compost Records
7/10

18 år senare

Robert Owens. Robert Owens.

Robert OWENS. Robert. OWENS. Robert Owens. Robert Owens. Robert. Owens. Robert Owens. Robert.

Owens.

De första 30 sekunderna på Night-Time Stories hinner Robert Owens nämna sitt eget namn mer än 20 gånger.

Men nu pratar vi om Robert Owens här. Då får man göra så.

Robert Owens är ju inte som alla andra. Robert Owens är househistoria. Robert Owens är en av vår tids främsta röster. Robert Owens är Fingers Inc.. Robert Owens är Donnie, Never No More Lonely, Bring Down the Walls, I’ll Be Your Friend, And I Loved You, Can You Feel It.

Robert Owens är Tears.

Egentligen borde ju historien vara allmänt känd vid det här laget. Hur Robert mötte Larry Heard och Ron Wilson och som Fingers Inc. la några av housemusikens första och mest bärande grundfundament. Hur han på egen hand gav ut några singlar som är nästan lika viktiga. Och hur han sedan 1989, tillsammans med Frankie Knuckles, Satoshi Tomiie och John Poppo spelade in Tears, en av de sorgsnaste, vackraste och mest innerliga låtar som någonsin spelats in. Om det fanns någon rättvisa i världen borde det här vara känt av alla. Men som Robert själv konstaterar insprängt i egetnamndroppandet i inledningen av Night-Time Stories: ”Robert Owens? Who? Never heard of him, who is he?”

Robert Owens är Robert Owens.

Som, tyvärr, så många av hans genrekollegor har Robert Owens för det mesta varit förvisad till, i bästa fall, en publik precis under det stora genombrottets kritiska gräns. Välkänd och älskad av de trogna lärjungarna, men inget namn som spritt sig särskilt mycket längre än så. Och precis som så många av hans sångarkollegor i housefacket har han för det mesta dykt upp på singlar. Undantaget den absolut livsnödvändiga samlingen Love Will Find Its Way har Robert Owens närvaro i det långa musikformatet varit särdeles sällsynt. Night-Time Stories är Owens andra album. Hans debut, Rhythms in Me, kom 1990. För 18 år sen.

Men nu pratar vi om Robert Owens här. Då får man göra så.

De första åren under nittiotalet, ungefär samtidigt som Chicago-scenens ursprungliga housemusik började tappa i kommersiell lyskraft och Owens karriär verkade gå ungefär samma väg, verkade det som att Robert Owens röst inte längre skulle dyka upp på några nya släpp. Robert gjorde en Al Green och vände musiken ryggen för att göra Guds arbete – som föreståndare för en egen, kristen bokhandel. Men 1996 blev suget till sist för stort och en EP letade sig ut. På något sätt slöts en cirkel sedan när Robert kom tillbaka på allvar precis i millennieskarven tillsammans med några av de människor som varit med och skapat några av mästerverken i hans tidiga karriär: först i form av Darkness på Satoshi Tomiies 1999-album Full Lick och sedan som rösten på Photeks dansgolvfullträff Mine to Give – där Tomiie, David Morales och Eric Kupper var inblandade i remixarbetet.

Robert Owens musikaliska karriär har sedan comebacken 1996 varit både upp och ner. Upp genom fullständigt fantastiska samarbeten som exempelvis Different DrumLondon Elektricitys Billion Dollar Gravy och Henrik Schwarz mäktiga remix av Coldcut-låten Walk a Mile in My Shoes och ner med redan nämnda Satoshi-samarbetet Darkness – tråktribal när den är som värst.

Vad jag skulle vänta mig av Night-Time Stories visste jag inte riktigt. Hoppades. Men vågade inte hoppas för mycket. Trots det var ju utgångsbetyget förstås en tia. Innan jag hade hört en ton.

Men nu pratar vi om Robert Owens här. Då får man göra så.

Förra gången Robert släppte album blev det väldigt mycket en New York-historia – men ett knäckande gäng all-star-människor inblandade i produktion och musik. Den här gången lämnar vi en storstad för en annan. Ja, vi lämnar till och med kontinenten. Som så mycket annat Robert gjort senaste åren är alla låtar utom en producerade av britter, holländare och tyskar på ett album utgivet av tyska Compost Records. Det hörs på musiken. Ville jag göra det enkelt för mig skulle jag kunna sammanfatta Night-Time Stories som ”Kompakt-techno”. Minimalism, digitaliserade känslor och spel i nyanserna.

Och, ja, det är nu vi börjar räkna bakåt från den där tian.

Första genomlyssningarna, eller ja rätt många lyssningar, kändes Night-Time Stories som en rätt stor besvikelse. Det börjar visserligen bra, med Jimpster-producerade Inside My World, Simbads New World, Ian Pooleys I’m Chained och Kid Massives Only Me. Att såväl New World som Only Me låter som att de skulle kunna vara Robert-låtar från tiden kring debutskivan är säkert ingen slump. Att den bloppande syntslingan i I’m Chained låter väldigt mycket som att den lånats från Roisin Murphys Let Me Know är väl däremot mer av ett sammanträffande, men förstås pluspoäng oavsett.

Men sen börjar det hända saker. Mindre bra saker. Allra sämst funkar det i Back to You, som aldrig tar vägen någonstans, och Atjazz bedrövligt tråkiga da-dun-da-dun-da-Now I Know (ja, i alla fall de bedövande trista trummorna). Överlag tröttnade jag för det mesta ungefär halvvägs.

Men titeln är lika mycket en lyssningsanvisning som en beskrivning. Under rätt omständigheter börjar Night-Time Stories krypa närmare. Bli mer angelägen. Det är då jag upptäcker vackra avslutningslåten No Tomorrow. Det är då TJ Kongs och Nuno Dos Santos mörkt tribalekande skuggdans bryter sig loss från bakgrundskulisserna.

Det är också här en av de bästa låtarna finns. Dessutom den enda låten producerad av en amerikan. Press On med en basgång som för tankarna till Marshall Jeffersons bästa basbyggen och som inte bygger på den electro-house-variant som varit månadens smak lite för länge nu. En låt producerad av…

Robert Owens.

Visst. Det finns bra grejer. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig besviken. Den minimala kostymen blir, sina små variationer till trots, ändå lite för kvävande. Samtidigt som det också känns som att det är musik gjord för att helt underordna sig Rösten. Så vad tycker jag egentligen? Jag vet faktiskt inte. Det är bra, men det är inte Robert Owens bra. Det är faktiskt inte särskilt omöjligt att betyget dessutom blivit snäppet för högt bara på grund av allt artisten skulle kunna vara.

Men nu pratar vi om Robert Owens här.

Då får man göra så.

Ola Andersson

Publicerad: 2008-02-27 00:00 / Uppdaterad: 2008-02-27 07:36

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4490

21 kommentarer

inge joepp skulle lyssna på.

Medlem 2008-02-27 06:01
 

Vem orkar läsa denna långa text? Inte jag…

Kricke Oregistrerad 2008-02-27 06:37
 

Vilken trött kommentar. Låt bli och läs då. Kalle & Co rekommenderas. Lättläst.

M Oregistrerad 2008-02-27 08:56
 

Det är min bestämda uppfattning att House, och annan dansmusik, ska man dansa till. Inte läsa om.

Ola tenderar att dra mer mot frimärksamarnörderi än passion för dansen och dess musik.

Musik är här och nu. Det spelar ingen roll vem som gjort vad med vem och på vilken etikett.

Du lyssnar. Du vill dansa. Du känner. Du ler.
Då! Då har musiken uppfyllt sitt syfte.

Dansa. Inte läsa.
Kom i håg det!

Rave-Lars Oregistrerad 2008-02-27 09:10
 

Eller om du vill. Hellre en glad mun och en svettig tröja än en mästrande Dick Harrisson i baren.

Pekfingret ska vara i luften. Inte vid näsroten för att rätta till glasögonen.

Må väl.

Rave-Lars Oregistrerad 2008-02-27 09:24
 

”Det spelar ingen roll vem som gjort vad med vem och på vilken etikett”.

Decenniets dummaste kommentar till en – som vanligt – bra recension från Ola.

Nej, musikhistoria och intresse för musik är överflödigt, det är ju bara att ladda ner och köra. Skit samma vem som spelar och sjunger eller vad låten heter – rock, jazz, house. Skit samma.

Medlem 2008-02-27 09:40
 

Han skrev ju house.

rödrom Medlem 2008-02-27 09:44
 

”Rave-Lars”.

Medlem 2008-02-27 10:39
 

Du lyssnar. Du tar syra och e. Du snortar lite koks. Du vill dansa. Du känner. Du ler. Hellre en glad mun, rinnande näsa och en svettig tröja än en mästrande Dick Harrisson i baren. Pekfingret ska hålla koll på rinnande näsa. Inte rätta till glasögonen.

Varför läser Rave-Lars om housemusik öht? Och menar han att Ola borde ha spelat in den över ett solitt housebeat och lagt upp för nedladdning så att Rave-Lars kunde dansa till den?

Medlem 2008-02-27 11:54
 

Jag tycker Ola Andersson övervärderar Robert Owens. Jag äger Freetown-tolvor, och har Owens ”best of” på cd och på vinyl. Men jag tycker de instrumentala versionerna av flera av de låtar Heard varit med och skapat och som räknas upp här slår alternativet. Men paradoxalt räknas ju inte ”I’m Strong” upp. Hans kanske bästa sånginsats med Larry Heard.

”Förra gången Robert släppte album blev det väldigt mycket en New York-historia – men ett knäckande gäng all-star-människor inblandade i produktion och musik.”

Han har ju The Journey också.

Johan Oregistrerad 2008-02-27 14:28
 

Lamont: Varför är min kommentar så dum? House handlar ju om att dansa. House görs inte för farbröder som håller reda på etiketter, katalognummer och b-sidor.
Musikhistoria? Vad spelar den för roll?
Men en sak har du rätt i: det är bara att ladda ner och köra.

Ed: Jag läste inte recensionen. Jag noterade bara att det var väldigt många ord. För många.

Rave-Lars Oregistrerad 2008-02-27 15:10
 

Alltså jag vill ju inte framstå som någon kofotskille här, någon svettig mekaniker med Slitz i armhålan och en bärs i naveln, någon neoninsmord visselpipsrejvare, linnebärande chokladman med moppemustasch, eller så, men, utan att ha läst recensionen, så, ja, jag bara måste hålla med Rave-Lars. I’m pro the dancing. Con the making listor and tabeller. It’s… who I am. I… challenge you to… to taste… life.

Medlem 2008-02-27 21:44
 

Rave-Lars: Jag håller helt med. Dansmusik ska först och främst dansas till. Däremot ser jag inte att det ena nödvändigtvis utesluter det andra.

Johan: Jag föredrar i de flesta fall Owens-versionerna. ”Can You Feel It” är ett undantag. Men där är det å andra sidan två versioner som är vassare än instrumentalen. Men viktigare: ett Owens-album jag inte känner till! Julafton! ”The Journey” har helt gått mig förbi. Står förmodligen i häftet till samlingen, men eftersom jag inte har koll på det läste jag förmodligen aldrig häftet. Får väl ta och ändra på det. Japanskt förstås. Verkar som att alla houseartister i det souligare facket som inte får göra musik någon annanstans alltid är välkomna att släppa skivor i Japan. Stort tack för infon! Ska justera texten och jaga ”The Journey”. Fast kanske inte nödvändigtvis i den ordningen.

Ola Andersson Redaktionen 2008-02-27 23:56
 

Enda sättet att ha koll på ”The Journey” är väl att äga den själv. Det gör inte jag. Men jag tror den innehåller låtar som inte finns på något annat ställe. Men jag gillar recensionen och måste säga att jag trodde på högre betyg.

Johan Oregistrerad 2008-02-28 00:54
 

Det är för mycket för att jag ska orka läsa, skrev jag längre upp. Det innebär att jag kanske missar något som är intressant och det gör antingen för att detaljerna är för nördiga eller för att jag helt enkelt inte orkar till slut med denna massiva vägg av text.
För mycket information för att skapa nyfikenhet hos en novis!

Kricke Oregistrerad 2008-02-28 07:30
 

Själv orkar jag inte dansa. Inte läsa heller längre, alla texter är för långa.
Jag sniffar lim ur konvoluten till gamla tolvtummare. Då har musiken uppfyllt sitt syfte.

Lim-Johan Oregistrerad 2008-02-28 11:02
 

Raljera över drogintag.
Fresh!

Jag har inte skrivit ett ord om droger.
Du ”Ed”, gör den kopplingen.
Fresh!

Fortsätt ni med era listor och att referera till akter som var fresh för 100 år sen. Jeffersson, Heard, Debussy, the loft…bla bla bla zzzzzzzzzzzzzz…

Läser ni hellre erotisk litteratur om vem som gjorde vad och hur med vem, hellre än att ligga med tjejen också?
Antagligen..

sniff sniff på er musikteoretiker och dj-stalkers nu ska jag lyssna på trance och dansa lite!
Jag kommer inte tillbaka.

Rave-Lars

Rave-Lars Oregistrerad 2008-02-28 18:38
 

Droger är det bästa med dans, det har jag alltid sagt.

Medlem 2008-02-28 18:40
 

Raljera över sexuell aktivitet.
Fresh!

Medlem 2008-02-28 19:53
 

[...] Owens Rhythms in Me (1)Robert Owens Night-Time Stories (19)Tiger Stripes Safari (7)Studio Apartment People to People (8)Blaze & Underground Dance Artists [...]

 

[...] jag skrev om Robert Owens förra album, 2008 års Night Time Stories, var det som en fedexad julklapp som till sist landade efter 18 års väntan. Så långt hade det [...]

Robert Owens "Art" | dagensskiva.com Oregistrerad 2010-12-09 00:00
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig