Jag ska inte tjata om att Tears kan vara en av de sorgsnaste, vackraste och mest fulländade låtar som någonsin spelats in. När jag skrev om Robert Owens förra album, 2008 års Night Time Stories, var det som en fedexad julklapp som till sist landade efter 18 års väntan. Så långt hade det gått sedan […][...]

Housevokalist kan på många sätt vara det mest otacksamma man kan ge sig på. I strålkastarljuset när singeln snurrar som fortast, men bortglömd i samma stund som nästa månadssmak smyger in. Men än värre, chansen är rätt god att ditt namn medvetet eller omedvetet historierevisioneras bort. Kvar blir producenten och musikskaparen, den som inte syntes. […][...]

Robert Owens. Robert Owens. Robert OWENS. Robert. OWENS. Robert Owens. Robert Owens. Robert. Owens. Robert Owens. Robert. Owens. De första 30 sekunderna på Night-Time Stories hinner Robert Owens nämna sitt eget namn mer än 20 gånger. Men nu pratar vi om Robert Owens här. Då får man göra så. Robert Owens är ju inte som […][...]

1988. Snart 20 år bort. Ett år som gav oss album som Pet Shop Boys Introspective, Everything But the Girls Idlewild, N.W.A:s Straight Outta Compton, Prince Lovesexy, Public Enemys It Takes a Nation of Million to Hold Us Back, Sade Stronger Than Pride, Slick Ricks The Great Adventures of, Jungle Brothers Straight Out the Jungle, […][...]

Jag skulle kunna skriva en mindre avhandling här bara om mitt förhållande till Larry Heard. Superlativen skulle hamna i överdriven majoritet. Så ni vet förutsättningarna. Från ”Donnie” och ”Can You Feel It”, över The It och ”Introduction”, via ett utforskande nittiotal till ett tvåtusental av återblickande och förfinande har Larry gång på gång skämt bort […][...]

Jag vet inte riktigt vad som hände den där dagen 1995. Kanske stod planeterna precis rätt. Kanske snurrade jorden lite vänligare än vanligt. Kanske hade Simon Ratcliffe och Felix Buxton bara stoppat i sig ett par nävar av något som fick världen att se vackrare ut. Jag vet inte. Det jag däremot vet är att […][...]

Jag kan säga det på en gång: det här är en skiva jag har väntat på i tio år. Minst. Eller kanske inte just den här skivan, men däremot en samling med Robert Owens. När jag fick syn på Love Will Find Its Way hade jag faktiskt lite svårt att tro att det verkligen var […][...]

Att maskiner kan rocka och svänga mer än det tajtaste rockband är inget nytt. Det har bevisats om och om igen, från Kraftwerk över Afrika Bambaataa fram till Chemical Brothers. Men ingen kan fylla maskiner med värme på samma sätt som Larry Heard. Larry Heard är en av pionjärerna på housescenen. Första singeln Mystery of […][...]