dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Robert Owens: Art
Art (album, mp3) Robert Owens
2010
Compost Records
6/10

Sceneries. Not songs.

Jag ska inte tjata om att Tears kan vara en av de sorgsnaste, vackraste och mest fulländade låtar som någonsin spelats in.

När jag skrev om Robert Owens förra album, 2008 års Night Time Stories, var det som en fedexad julklapp som till sist landade efter 18 års väntan. Så långt hade det gått sedan förra skivan, Robert Owens debutalbum Rhythms In Me.

Ja, eller det var åtminstone den verklighet som gällde när jag skrev recensionen. Sedan fick jag påpekat för mig att Robert Owens minsann hade släppt ett album däremellan. Ett album som jag helt missat, trots att jag trodde att jag hade koll på Owens sporadiska släpp.

Just där finns ett av de stora problemen med Robert Owens. Han har rört sig i marginalen, utan att göra alltför mycket väsen av sig. Så när en av de stora rösterna under senare delen av nittonhundratalet släpper nytt album blir det knappt krusningar på mediabrusytan.

Men så finns det förstås ett ännu större problem för Robert.

Jag ska inte tjata om att Tears kan vara en av de sorgsnaste, vackraste och mest fulländade låtar som någonsin spelats in.

Men allt han gör ställs mot det här bagaget – och mer (föredömligt samlat på Love Will Find Its Way).

Nu när det är dags för album två på Compost Records rasar det in två timmars musik. Två timmar Robert Owens. Det borde kunna bli hur bra som helst. Men det kan också bara bli för mycket.

När Atjazz i One Love bjuder in Yazoos Winter Kills till studion blir det precis så där bra som det borde vara. När Atjazz sedan kastar in ett slöfunkigt beat i Hearts and Soul och låter en varsamt pulserande basgång ta Robert i handen där han orörligt glider fram ovanpå ett mjukt rullande piano, ja då släpper kylan sitt tag för en stund.

Men det känns samtidigt som att det här inte räcker. Det här ska ju bli årets album på alla sätt och vis.

Det är ju Larry Heard som har producerat åtta av låtarna på Art. Larry. Motherfucking. Heard. Housemästaren själv. Det är alltså 1985 igen. Robert Owens och Larry Heard skapar housemagi. Fingers Inc. Några av genrens mest definierande stunder.

Fast. Nu blir det inte riktigt så.

I Sacrifice flyttar vi på allvar in i det hus där det står Larry Heard på brevlådan. Det är Larry Heard när Larry Heard är Larry Heard som jag vill ha Larry Heard. Och tyvärr är det just Larry Heard som ger mig orden jag famlar efter för beskriva Art.

Sceneries. Not songs.

Robert Owens har en röst som få andra men för att den ska lyfta på riktigt måste ha få hjälp med luft under vingarna. Melodier. Känslor som går djupare än vykortsmotiv. Och det är Atjazz, inte Larry Heard, som oftast kommer nära det här.

Jag hoppas att det här helt enkelt är för mycket på en gång. Att jag kommer behöva ett år att gräva mig ner ordentligt. Det är ju ändå Robert Owens.

Så nej. Jag ska inte tjata om att Tears kan vara en av de sorgsnaste, vackraste och mest fulländade låtar som någonsin spelats in.

Jag konstaterar istället bara att Art just nu har rätt långt upp till Robert Owens bästa stunder.

Ola Andersson

Publicerad: 2010-12-09 00:00 / Uppdaterad: 2010-12-09 09:51

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5823

3 kommentarer

Årets album på alla sätt och vis. Betyget är snålt.
Plus dock för recension, den enda jag sett.

Lamont Dozier Oregistrerad 2010-12-09 15:34
 

Lamont: Jag vill ju också det. Förhoppningsvis växer det som sagt till sig. Om något (några?) år kanske jag inser att det här är en klassiker.

Ola Andersson Redaktionen 2010-12-09 15:44
 

Överflödets förbannelse? Många låtar på denna skiva. Håller man på att tappa förmågan att lyssna på ett helt album? Just inom housevärlden är det ju sällsynt med album. Det gör det svårare.

sly stone Oregistrerad 2010-12-09 20:04
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig