D’Angelo (Konsert, Filadelfiakyrkan) Elva år efter den fantastiska spelningen på Cirkus var han äntligen här igen. Jag var övertygad om att han skulle ställa in ända tills jag faktiskt såg honom stå på scenen. Det var utan blås och det var utan ?uestlove – men det var D’Angelo live igen. Visst var de lite ringrostiga […][...]

Att Form in Void från Sasu Ripattis femte fullängdare som Luomo börjar precis som Telex semiklassiska Moskow Diskow är inte så lite överraskande. Men samtidigt alldeles självklart. Det tar ungefär en halv minut innan man börjar misstänka att saker och ting nog inte kommer att bli som man förväntar sig i Luomo-land. En fordrande och […][...]

När jag lyssnar igenom Yours & Mine tänker jag på saker som Inner City Big Fun och Larry Heards Can You Feel It. Ibland också Derrick May och Juan Atkins. Lägg till stadigt fyrkantiga beat, knorrande acid-wannabeslingor, väsande hi-hatar och analoga syntmattor och tja, vi skriver siffror som landar på den andra sidan 1990. Saker […][...]

En försiktig hi-hat. En basgång med rötterna i housens allra tidigaste möten med världen. Pjättiga trummor som ramlar in helt fel, men ändå precis när de ska. Droppade och rullande pianoackord som bryter med sig själva och allting annat. Oväntade stråkar som nog egentligen har hamnat fel, men som ändå får vara med. Det är […][...]

Jag vet inte vem som tipsade Michaela Dippel om att Medeltidsveckan vore en bra inspirationskälla. För det är den inte. Förmodligen oavsett vad den må inspirera till. När Ada kliver ut med sitt andra album, sju år efter rätt jättebra Blondie, så börjar jag, väldigt irrationellt, tänka ”årets album” efter bara två låtar. Sedan blir […][...]

Skitbra. Ibland vill man skriva en enordsrecension. Mest därför att, tja, det inte finns så mycket mer att säga. Horse Meat Disco III är skitbra. I övrigt är det mesta sig likt från när jag skrev om den förra delen i serien. Bögklubb. Disco. Discoish. Skitbra. Fast nu tänker jag inte göra det riktigt så […][...]

Historien om popmusikens två bästa band börjar samma år. 1981. Det var då som New Order hade plockat upp spillrorna efter Joy Division, tagit in Gillian Gilbert som ny medlem och gett ut sitt första album Movement. Ett drygt halvår senare sprang Neil Tennant och Chris Lowe på varandra i en musikinstrumnentaffär i London och […][...]

Få, om ens någon, städer har fått en så stor roll i populärmusiken som New York. Då menar jag inte bara som en arena för musikaliska smältdeglar och banbrytande genreexperiment. Nej, som huvudperson. I texter, låttitlar, videor och skivomslag. Det har gått så långt att viss musik knappt går att frikoppla från världens mesta stad. […][...]

Jag ska inte tjata om att Tears kan vara en av de sorgsnaste, vackraste och mest fulländade låtar som någonsin spelats in. När jag skrev om Robert Owens förra album, 2008 års Night Time Stories, var det som en fedexad julklapp som till sist landade efter 18 års väntan. Så långt hade det gått sedan […][...]

[Den här recensionen ingår i Lilla Joey Negro-specialen] The Phuture Ain’t What It Used to Be börjar i Bubba Sparxxxx Deliverance-land. Det är förmodligen det mest förvånande med Joey Negros senaste alster. Lite mindre förvånande är att det tagit tio år för Akabu att släppa sitt debutalbum i denna singelfascinerade genre. Eller om man så […][...]