Visst. Det skulle egentligen ha varit något annat här idag. Det var planen. Men mitt musiklyssnande höll inte med. Kanske var det kastandet mellan hopp och förtvivlan när solen retande börjar titta fram bara för att försvinna lika snabbt – och med den tron på att det ska bli vår i år igen. Kanske var […][...]

Idag skulle min mormor ha fyllt 98 år. Född 1912 nere i djupaste Skåne. Vad kan väl vara ett bättre sätt att högtidlighålla det än att kliva tillbaka i tiden, till musikåret 1998? 1998 köpte jag 51 singlar. Alla cd-singlar. Såna man kan hålla i handen. 1998 var också året jag fyllde 26 år. Alltså […][...]

Det vore fel att beskylla Kaskade för att tänja på sina egna musikaliska gränser vid varje nytt släpp. Tvärtom har Kaskade, med Ryan Raddon i spetsen, snarast varit väldigt konsekventa i att ge musikvärlden sin egen patenterade klubbdjupa mjukishouse – mellan cocktailglas, välpolerade dansgolv och sandiga soluppgångar. Oavsett om det handlat om att remixa andras […][...]

Housevokalist kan på många sätt vara det mest otacksamma man kan ge sig på. I strålkastarljuset när singeln snurrar som fortast, men bortglömd i samma stund som nästa månadssmak smyger in. Men än värre, chansen är rätt god att ditt namn medvetet eller omedvetet historierevisioneras bort. Kvar blir producenten och musikskaparen, den som inte syntes. […][...]

Robert Owens. Robert Owens. Robert OWENS. Robert. OWENS. Robert Owens. Robert Owens. Robert. Owens. Robert Owens. Robert. Owens. De första 30 sekunderna på Night-Time Stories hinner Robert Owens nämna sitt eget namn mer än 20 gånger. Men nu pratar vi om Robert Owens här. Då får man göra så. Robert Owens är ju inte som […][...]

Så har det blivit dags att slutgiltigt säga adjö till musikåret 2005 (ja, fram till perioden då man börjar upptäcka allt man missat – en period som börjar om någon månad eller så, men det hör inte hit). Ett år som för mig mer än någonsin förr handlat om retro och enskilda låtar än album […][...]

Jag kan säga det på en gång: det här är en skiva jag har väntat på i tio år. Minst. Eller kanske inte just den här skivan, men däremot en samling med Robert Owens. När jag fick syn på Love Will Find Its Way hade jag faktiskt lite svårt att tro att det verkligen var […][...]

Inom house har DJ:n alltid stått i centrum, nästan mer än inom hiphopen. Detta har också återspeglats på de samlingar som kommit ut under åren. Titlar som Marshall Jefferson presents, Frankie Knuckles presents och David Morales presents har stått som spön i backen. Den här gången har turen kommit till franske DJ Deep att presentera […][...]