Robert Owens. Robert Owens.

Robert OWENS. Robert. OWENS. Robert Owens. Robert Owens. Robert. Owens. Robert Owens. Robert.

Owens.

De första 30 sekunderna på Night-Time Stories hinner Robert Owens nämna sitt eget namn mer än 20 gånger.

Men nu pratar vi om Robert Owens här. Då får man göra så.

Robert Owens är ju inte som alla andra. Robert Owens är househistoria. Robert Owens är en av vår tids främsta röster. Robert Owens är Fingers Inc.. Robert Owens är Donnie, Never No More Lonely, Bring Down the Walls, I’ll Be Your Friend, And I Loved You, Can You Feel It.

Robert Owens är Tears.

Egentligen borde ju historien vara allmänt känd vid det här laget. Hur Robert mötte Larry Heard och Ron Wilson och som Fingers Inc. la några av housemusikens första och mest bärande grundfundament. Hur han på egen hand gav ut några singlar som är nästan lika viktiga. Och hur han sedan 1989, tillsammans med Frankie Knuckles, Satoshi Tomiie och John Poppo spelade in Tears, en av de sorgsnaste, vackraste och mest innerliga låtar som någonsin spelats in. Om det fanns någon rättvisa i världen borde det här vara känt av alla. Men som Robert själv konstaterar insprängt i egetnamndroppandet i inledningen av Night-Time Stories: ”Robert Owens? Who? Never heard of him, who is he?”

Robert Owens är Robert Owens.

Som, tyvärr, så många av hans genrekollegor har Robert Owens för det mesta varit förvisad till, i bästa fall, en publik precis under det stora genombrottets kritiska gräns. Välkänd och älskad av de trogna lärjungarna, men inget namn som spritt sig särskilt mycket längre än så. Och precis som så många av hans sångarkollegor i housefacket har han för det mesta dykt upp på singlar. Undantaget den absolut livsnödvändiga samlingen Love Will Find Its Way har Robert Owens närvaro i det långa musikformatet varit särdeles sällsynt. Night-Time Stories är Owens andra album. Hans debut, Rhythms in Me, kom 1990. För 18 år sen.

Men nu pratar vi om Robert Owens här. Då får man göra så.

De första åren under nittiotalet, ungefär samtidigt som Chicago-scenens ursprungliga housemusik började tappa i kommersiell lyskraft och Owens karriär verkade gå ungefär samma väg, verkade det som att Robert Owens röst inte längre skulle dyka upp på några nya släpp. Robert gjorde en Al Green och vände musiken ryggen för att göra Guds arbete – som föreståndare för en egen, kristen bokhandel. Men 1996 blev suget till sist för stort och en EP letade sig ut. På något sätt slöts en cirkel sedan när Robert kom tillbaka på allvar precis i millennieskarven tillsammans med några av de människor som varit med och skapat några av mästerverken i hans tidiga karriär: först i form av Darkness på Satoshi Tomiies 1999-album Full Lick och sedan som rösten på Photeks dansgolvfullträff Mine to Give – där Tomiie, David Morales och Eric Kupper var inblandade i remixarbetet.

Robert Owens musikaliska karriär har sedan comebacken 1996 varit både upp och ner. Upp genom fullständigt fantastiska samarbeten som exempelvis Different Drum på London Elektricitys Billion Dollar Gravy och Henrik Schwarz mäktiga remix av Coldcut-låten Walk a Mile in My Shoes och ner med redan nämnda Satoshi-samarbetet Darkness – tråktribal när den är som värst.

Vad jag skulle vänta mig av Night-Time Stories visste jag inte riktigt. Hoppades. Men vågade inte hoppas för mycket. Trots det var ju utgångsbetyget förstås en tia. Innan jag hade hört en ton.

Men nu pratar vi om Robert Owens här. Då får man göra så.

Förra gången Robert släppte album blev det väldigt mycket en New York-historia – men ett knäckande gäng all-star-människor inblandade i produktion och musik. Den här gången lämnar vi en storstad för en annan. Ja, vi lämnar till och med kontinenten. Som så mycket annat Robert gjort senaste åren är alla låtar utom en producerade av britter, holländare och tyskar på ett album utgivet av tyska Compost Records. Det hörs på musiken. Ville jag göra det enkelt för mig skulle jag kunna sammanfatta Night-Time Stories som ”Kompakt-techno”. Minimalism, digitaliserade känslor och spel i nyanserna.

Och, ja, det är nu vi börjar räkna bakåt från den där tian.

Första genomlyssningarna, eller ja rätt många lyssningar, kändes Night-Time Stories som en rätt stor besvikelse. Det börjar visserligen bra, med Jimpster-producerade Inside My World, Simbads New World, Ian Pooleys I’m Chained och Kid Massives Only Me. Att såväl New World som Only Me låter som att de skulle kunna vara Robert-låtar från tiden kring debutskivan är säkert ingen slump. Att den bloppande syntslingan i I’m Chained låter väldigt mycket som att den lånats från Roisin Murphys Let Me Know är väl däremot mer av ett sammanträffande, men förstås pluspoäng oavsett.

Men sen börjar det hända saker. Mindre bra saker. Allra sämst funkar det i Back to You, som aldrig tar vägen någonstans, och Atjazz bedrövligt tråkiga da-dun-da-dun-da-Now I Know (ja, i alla fall de bedövande trista trummorna). Överlag tröttnade jag för det mesta ungefär halvvägs.

Men titeln är lika mycket en lyssningsanvisning som en beskrivning. Under rätt omständigheter börjar Night-Time Stories krypa närmare. Bli mer angelägen. Det är då jag upptäcker vackra avslutningslåten No Tomorrow. Det är då TJ Kongs och Nuno Dos Santos mörkt tribalekande skuggdans bryter sig loss från bakgrundskulisserna.

Det är också här en av de bästa låtarna finns. Dessutom den enda låten producerad av en amerikan. Press On med en basgång som för tankarna till Marshall Jeffersons bästa basbyggen och som inte bygger på den electro-house-variant som varit månadens smak lite för länge nu. En låt producerad av…

Robert Owens.

Visst. Det finns bra grejer. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig besviken. Den minimala kostymen blir, sina små variationer till trots, ändå lite för kvävande. Samtidigt som det också känns som att det är musik gjord för att helt underordna sig Rösten. Så vad tycker jag egentligen? Jag vet faktiskt inte. Det är bra, men det är inte Robert Owens bra. Det är faktiskt inte särskilt omöjligt att betyget dessutom blivit snäppet för högt bara på grund av allt artisten skulle kunna vara.

Men nu pratar vi om Robert Owens här.

Då får man göra så.