Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2005 fortsätter här med del 2. Alltså: 100 låtar från 2005. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

Gnarls Barkley ”Crazy”
Jag var förstås en av dem som anslöt mig till skaran troende efter att ha hört första smakprovet från Dangermouse och Cee-Los nya komboprojekt. Bombastiskt burkiga filmstråkar, plockad gitarr, rak ”How I Could Just Kill a Man”-boom-bap, spirituals-kör och världens bäste Cee-Lo Green på sång. Gnarls Barkley fullängdsdebut är just nu så jävla bra att jag nästan aldrig ens vill höra den.

Fallen Angels ”City Life (Angel Boys Extended Vocal Mix)”
En av grundstenarna inom dansmusiken har den gemensam med hiphopen: jakten på den perfekta samplingen. Och lika gemensamt är att den som hittat samplingen med stort S också bör se till att få ut en låt med den så fort det bara går, för det är bara att räkna med att en uppsjö kopior kommer att dyka upp innan du hunnit byta låt efter premiärspelningen. När Deep Sensation plockade upp Ultra High Frequency-originalet ”We're on the Right Track” slog den ner som en mindre bomb och egentligen är det konstigt att det inte blivit fler repetitioner på samma tema. ”City Life” håller sig tillräckligt trogen originalet för att räcka ett bra tag framöver, där de dansar runt mellan stråkarna och den klippta gitarren. Den här återanvändningsrundan håller sig till och med närmare originalet än Deep Sensation, med en refrängmelodi rakt av lånad från originalet. ”We're on the Right Track” fungerar förstås fantastiskt den här gången också, men riktigt lika vass som Deep Sensation blir den aldrig. Skillnaden stavas förstås Syl Johnson.

Imogen Heap ”Clear the Area”
Imogen hann egentligen med att göra två helt fantastiska låtar 2005. Den här gången utan hjälp av Guy Sigsworth (som producerat åt henne tidigare och som hon även gjort musik tillsammans med under namnet Frou Frou, bland annat fantastiska ”Let Go” som spelades under eftertexterna till ”Garden State”). 2005 betydde dels den oerhört vackert förvrängda a capella/vocoder-duetten ”Hide and Seek” (känd från ”O.C.”, tydligen) och dels ”Clear the Area”. Ett kallt stirrande neonpiano, vräkig och fyrkantig trummaskinrytm och ”Tubular Bells” sammanvävda till fyra minuter inte långt ifrån det Beth Orton och Ben Watt skapade med ”Stars All Seem to Weep”. Och ja, att det låter som Mandalay visar att Imogen gått i produktionsskola hos Guy. Resten av Imogens album når inte upp till de här båda låtarna, men här finns några guldkorn till.

Mayhem & Bones ”Feels Good (Club Mix)”
Skulle man göra någon slags Formulär 1A till hur den mest uppenbart discofierade housemusiken skapats de senaste tio åren skulle ”Feels Good” kunna utgöra det enda underlaget som behövs. ”Going Back to My Roots”-plockad gitarr, en koreografidansande blåssektion, smekande stråkar, en fetblappande basgång och ett piano som håller ihop allt i bakgrunden. Och så förstås en diva vid micken. Svårare än så behöver det inte vara.

Moonbootica ”June”
”June” är ännu en i raden av låtar som egentligen har för många ljud som kämpar om uppmärksamheten för att det egentligen ska fungera. En söndersparkad kagge, en mjuk filterslinga, klippta röstsamplingar, en elak syntbas med 20 år på nacken, ett frenetiskt hamrat klinkpiano och så lite distade knorrljud trängs alla om att komma längst fram i strålkastarljuset. Lägg dessutom till att ”June” i mångt och mycket handlar om rätt ensidigt loopande och det här borde mest vara stentrist. Istället blir det tvärtom. Faktum är att de största attackerna mot trumhinnorna istället när Moonbootica stryper musiken och kastar, i jämförelse, tystnad rakt i ansiktet på de oanande lyssnarna innan musiken sakta byggs upp till sitt kaosklimax igen.

Klement Bonelli ”Ethna (12th Floor Remix)”
Den knorrande basen och lufttunnels-hi-haten som bildar grunden i remixen av ”Ethna”, tillsammans med de latininspirerade slagverken, ger bara en vag föraning om det känsloslott som Klement Bonelli och 12th Floor byggt. När sedan årets blötaste och vackraste vässaxofon kliver fram och visar vägen börjar de andra instrumenten så sakteliga våga sig fram från sina gömmor. Duetten mellan pianot och de plockade stråkarna. Stråkkvartettsmattorna. Ännu mer stråkar ännu högre upp. Och ännu mer stråkar ännu högre upp. Det finns fortfarande de som är övertygade om att sanningen finns därute – och att sanningen är den att det här egentligen är Metro Area.

DJ DLG & Red Roche feat. Hakan ”On the Run (DJ Pedro Uplifting Dub)”
Hur får man automatiskt house att bli nästan jättebra? Man lånar ett av Marshall Jeffersons housepianon, förstås. ”On the Run” bjuder på ett av årets mesta pianon av den riktigt klassiska houseskolan och i dubmixen kommer det mesta att handla om duellen mellan pianot och den pumpande basen. En svårslagen kombination.

Latrice ”Hold the Light”
Latrice, med efternamnet Barnett, är ännu en i den långa raden av alla Nya Zeeländska artister vi kan räkna upp. Men med en så genomcoolt sval pärla som ”Hold the Light” känns det som att Latrice kan fylla upp Nya Zeelands-kvoten helt på egen hand ett tag framöver. Värme när väggarna i lägenheten känns för kalla och hårda.

Julien R ”Touch Your Love (Antoine Clamaran Re-Edit)”
Att bjuda in Clamaran som remixare verkar rätt ofta nu för tiden innebära att man får en filtrerad basgång som sväljer alla andra instrument och ljud. En sån där effekt som i något musikprogram jag lekte med för några år sedan gick under namnet ”My mad neighbor”. När det blir så bra som här är det förstås helt oemoståndligt dumbra. Det är så här jag vill minnas det franska houseåret 2005. Inte som Daft Punk.

Mr. Suitcase & Sanna Fischer ”Lullaby of Clubland”
Ska jag bara plocka fram ett namn ur årets svenska musikflora är det inte särskilt svårt att välja. Musikskribent goes musiker Billy Rimgard har dels som medlem i Mont Ventoux (jag vet faktiskt fortfarande inte vilka de övriga är) och dels på egen hand som Mr. Suitcase skapat briljant musik och remixer överlägsna originalen. Från briljant bitska ”Your Daft Punk Records” fram till nyinspelningen av ”Last Christmas” skapat Pet Shop Boys-musik körd genom ett filter av övergiven ensamhet. Att jag många gånger kan placera varenda ackordföljd, ljud, struktur, dynamik, basgångar och trumkomp hos Pet Shop Boys är absolut inget tecken på krampaktigt kopierande i Billys fall, snarare ett examensbevis från världens bästa musikskola. När Billy tog sig an Everything But the Girls ”Lullaby of Clubland” är det förstås i princip omöjligt att hitta någon sångerska att matcha Tracey Thorn, men den nattsvarta klumpen i magen i skuggan av de spelande ljusen på väg hem i den ensamma klubbnatten fångas lika ömt och bittert som i originalet. Om du inte redan gjort letat upp låten, laddar du förstås omedelbart ned den här hos oss:

Mr. Suitcase & Sanna Fischer ”Lullaby of Clubland” (mp3, 8,4 MB – tack till Billy).

ALLA DELAR I OLAS SAMMANFATTNING AV 2005

100 fantastiska låtar 2005, del 1

100 fantastiska låtar 2005, del 2

100 fantastiska låtar 2005, del 3

100 fantastiska låtar 2005, del 4

100 fantastiska låtar 2005, del 5

100 fantastiska låtar 2005, del 6

100 fantastiska låtar 2005, del 7

100 fantastiska låtar 2005, del 8

100 fantastiska låtar 2005, del 9

100 fantastiska låtar 2005, del 10

2005 års 20 bästa album

Årets duo 2005