dagensskiva.com

48 timmar

Text

Årets 20 bästa album 2005

Ännu ett år. Ännu ett gäng album. Om det berodde på att jag tillbringade en stor del av året med att gräva bakåt eller inte ska jag låta vara osagt, men 2005 bjöd inte på några album som var riktigt i klass med de album jag tidigare rankat allra högst när året sammanfattats. Betyder det att 2005 var ett dåligt skivår? Självklart inte. Det fanns gott om album som gott om album som kommer att följa med mig länge.

Om det också är ett utslag på min svårighet att hålla mig i nuet under förra året vet jag lika lite, men aldrig tidigare har jag varit lika osäker på vad jag egentligen tyckte. Därför kommer jag förmodligen att förneka att jag någonsin känts vid den här listan med just den här ordningen om någon vecka eller så. Men det är då, det är där. Det här är här man är.

Därför blev det så här. Den enda placering som det verkligen aldrig rådde något tvivel om var ettan.

Power Ballads

01. London Elektricity ”Power Ballads
Trots att det egentligen borde vara omöjligt fungerar drum'n'bass i albumform ofta riktigt bra. Med rätt människor bakom kontrollerna, förstås. När Tony Colman väver samman sina musikaliska lapptäcken använder han sig av de vackraste och mest själfyllda melodier över de smattrande rytmerna och de mörkt mullrande halvfartsbasgångarna. Från den hysteriska ”Kalles Klätterträd”-öppningen ända fram till solnedgången i en inte alltför avlägsen släkting till ”Weak Become Heroes” är det en fascinerande kryssning mellan sjunkbombsimploderande kontrabasgångar och solnedgångsvackra pianon. Även utan Robert Owens lyckas Colman skapa sprittande innerlig snabbsoul den här gången också. Och med fantastiska spår som drum'n'gospeln ”Remember the Future” eller den alldeles för sorgsna ”Will to Love” kan ”Power Ballads” värma den mest frusna av världar.

Get Lifted

02. John Legend ”Get Lifted
Ännu ett av de där gränsfallen, släppt i de sista självande stunderna av 2004. Men eftersom jag redan för ett år sedan bestämde mig för att skjuta över ”Get Lifted” till nästa år dyker den upp här. Och så här ett år senare smakar ett av de senaste årens mest välfriserade och väluppfostrade neosoul-album precis lika bra som det gjorde då. Många av förra århundradets riktigt stora soulartister hälsade på under inspelningen av ”Let's Get Lifted” och lämnade sin välsignelse från andra sidan.

Be

03. Common ”Be
Alla som väntat sig att Common skulle fortsätta sin resa på den väg som han stakat ut de senaste åren blev förstås besvikna när ”Be” landade i sin hiphop-traditionella skrud. Vi andra blev desto gladare. Musik som varken tog Common eller hiphopen en millimeter varken framåt eller åt sidan, men som bättre än de flesta album plockade upp allt det bästa ur det som varit och som smälte samman till årets bästa hiphop-album. Lika lite som det var en slump att ”Be” tar avstamp i A Tribe Called Quest, lika lite var det en slump att Common delade såväl omslag som leende med Curtis.

Flash

04. Towa Tei ”Flash
Alla som vill avfärda japansk musik som japansk musik kan bocka av ungefär alla sina fördomar på ”Flash”. Det är spattigt, spretigt, blippigt, bloppigt och mer yta än vad som ryms i en normalstor inspelningsstudio. Men vad gör väl det när resultatet blir 40 minuter charm, sväng och strutt? Från lojt strandgung över studsande electro, finskt vemod och stressig breakjazz till ”My Sharona”. Dessutom med Kylie Minogue, Byron Stingily och Luomo.

Love Me Right

05. Angel City ”Love Me Right
På många sätt är det svårt att bli mer tuggummi än ”Love Me Right”. Fluffig poptrance uppblandad med poppifierad sjuttiotalsdisco. Återanvändning av gamla låtar. ”Children” med sång. Men oavsett vilket var ”Love Me Right” till sist ändå ett album som klarade av att fylla ut hela cd-skivans bredd tack vare snygga och hejdlöst klistriga melodier med lika delar dansgolv och ensamhet. Hade det dessutom stått Annie istället för Angel City på omslaget hade ”Love Me Right” hyllats över en stor del av årsbästabanan.

Starchild

06. O.C. ”Starchild
Egentligen är ju albumet som O.C. sammanställde bland annat tillsammans med svenske Soul Supreme en rätt tillbakadragen och anonym samling låtar. Tillbakadragen och anonym på så sätt att det egentligen inte finns något som varken sticker ut, plockar upp de senaste trenderna eller krokar lyssnarna med de största refrängerna. Men det som saknades i stjärnglans tog ”Starchild” mer än väl igen i jämnhet och helhet. Med stänk av De La Soul, DJ Premier, blappande åttiotalssoul och struttande blås inklämde på bara knappt 50 minuter var ”Starchild” mer än något ett album som vred tillbaka klockan till ”Illmatic”.

Loose Fingers

07. Larry Heard ”Loose Fingers: Soundtrack from the Duality Double-Play
Egentligen räcker det att skriva namnet Larry Heard på ett vitt papper för att säkerställa en chans bland årets bästa skivor. För den vingliga värme som alltid finns i Larrys musik, som gjord för nätter som blivit mörka igen när snön och alla ljusstakar tyst försvunnit, är det få andra som överhuvudtaget kommer i närheten av. ”Loose Fingers” var inget undantag. Men precis som titeln var ”Loose Fingers” en kluven upplevelse. Den mjuka och melodiösa musik Larry ägnat de senaste femton åren åt att fullända bröts den här gången av med en blick i backspegeln till tiden dessförinnan med hårdare, kantigare och mer dansgolvsorienterad house.

Spirituals

08. Flanger ”Spirituals
Att Flangers New Orleans-jazz-inspirerade ”Spirituals” landade samtidigt som Katrina vräkte ut sin fulla kraft över ett försvarslöst New Orleans kändes som mer än en isande otäck tillfällighet. Inte minst då det mörkt svajiga öppningsspåret ”Funeral March” släpade sig fram lika hålögt stirrande som innevånarna i Lower Ninth Ward. Och förutom att ”Spirituals” dessutom tidmässigt binder ihop 1920-tal och 2005 rent musikaliskt är albumet på något sätt också länken mellan katastrofen 2005 och översvämningen i samma stad 1927. Då som nu var det de fattiga delarna som offrades. Då som nu är behovet av tro viktigare än någonsin för många av innevånarna i New Orleans.

Love Songs of the Hanging Gardens

09. Kelley Polar ”Love Songs of the Hanging Gardens”
Efter att ha samarbetat med namn som Metro Area kom turen till Kelley Polar att göra sitt egna album. Ett album som förstås kom att målas upp i stråkarnas färgskala, på verandan utanför Cerrones hus med en massa åttiotalsdoftande frankofilelectropop strömmande ur den lilla köksradion.

Cherry

10. Lisa Shaw ”Cherry”
En av årets allra sista bekantskaper blev också en av de trevligaste när Naked Music-sångerskan Lisa Shaw släppte sitt ”Cherry”. Sensuellt sval soul med drag av såväl Sade och Natalie Gardiner som Kings of Tomorrow och Mystic. Dessutom är ”Expansions”-stuffande ”Born to Fly” utrustad med en av årets allra snyggaste syntbasgångar.

Gesicht statt Schminke

11. Neuromancer ”Gesicht statt Schminke
”Gesicht statt Schminke” kastar sig under 40 minuter mellan olika nyanser av elektropopnånting med lagom stora doser åttiotal och taktfasta trummaskinbeat. Det blir lite distade gitarrer och postpunk. The Notwist. Styrofoam. Akustisk gitarr och vemodiga stråkar backade av ett stötigt hiphopbeat. Svajig sång och knorrande syntslingor. Konstateranden som ”Du bist mein Baby / und keiner verstehts / Ich hab kein Stil, kein Sex Appeal” likt en tvilling till Pet Shop Boys ”Bet She's Not Your Girlfriend”. Fast över ett Dre-plinkande piano. Och på tyska förstås.

Confessions on a Dance Floor

12. Madonna ”Confessions on a Dance Floor
Stuart Price lyckades inte riktigt fylla kreativitetshålet efter Mirwais, men resultatet Madonna och Price presterade var inte särskilt långt efter. Även om albumet varken var den dansgolvsfest eller den tidsresa tillbaka till Madonnas åttiotal som det talades om på förhand innehöll ”Confessions on a Dance Floor” ytterligare en dos väldigt snygga, och väldigt bra, Madonna-låtar. ”Let It Will Be” till och med en av hennes allra bästa.

Battleship Potemkin

13. Tennant/Lowe ”Battleship Potemkin”
Efter att ha genomfört ett antal teaterinspirerade turnéer, producerat Liza Minnelli och skrivit en egen musikal var steget att göra musiken till en åttio år gammal stumfilm tillsammans med Dresdens symfoniorkester förstås det naturliga för Pet Shop Boys. Resultatet blev en bombastisk resa mellan euro, Jarre och ”Only the Wind”. Samtidigt var ”Battleship Potemkin”, tillsammans med en annan händelse, det som oundvikligen var Pet Shop Boys 2005. Det ska jag berätta mer om någon annan gång.

Dislocated Genius

14. Chelonis R Jones ”Dislocated Genius”
Med sin vattenmelonsneger på omslaget kunde Chelonis musik inte beskrivas bättre än ”Middle Finger Music”. Men rötterna i det färgade Amerika har på ”Dislocated Genius” fått ge vika för Europas betydligt mer Kompakta och väsande technohouseelectro. Men precis lika ofta som dansgolvshets är det också mer melodiska och sandpapperslipade neonnattspromenader, deep trance-pumpande hjärtslag och en allmänt ofärdig skrammelskepnad inte långt ifrån Cody ChesnuTT:s hemmabyggen. Och inte sällan en allmän konstighet.

Ruby Blue

15. Roisin Murphy ”Ruby Blue
Herbert och Roisin blev inte riktigt den magiladdade känslosupernova som Roisin gång på gång laddat om tillsammans med Mark under tiden med Moloko. Men även om ”Ruby Blue” var ett steg bort från de senaste Moloko-årens allt närmare kinddans med glittrande dansgolv och tillbaka till de betydligt mer knasiga tidiga dagarna med gruppen går det inte att komma ifrån att ljudkalabaliken på ”Ruby Blue” ändå var lindade kring en kärna av snygg pop. Och lågmälda ”The Closing of the Doors” är en av de vackraste polaroiderna som skakats fram på förödelsen i spåren av eldstormen efter det att kärleken en gång för alla bränt slut på sig själv.

Aerial

16. Kate Bush ”Aerial
I Kate Bush värld rör sig tiden i ett eget långsamt och makligt tempo, många gånger utan att röra sig alls. Gränsen mellan 80-tal och 00-tal har aldrig varit lika obefintlig som på Kates första album på alldeles för många år. Att det höjdes röster om att Kate en gång för alla checkat ut de sista tomtarna och själv flyttat in på loftet utan kontakt med omvärlden var mest ett tecken på att de aldrig lyssnat på Kate. Förutom att ”Aerial” på många sätt är ett av hennes mest tillgängliga album är det dessutom mer än något en ren fortsättning på ”The Sensual World”. Just därför är det heller ingen slump att ”A Coral Room” är det absolut vackraste hon spelat in tillsammans med ”This Woman's Work”.

Soulife

17. Anthony Hamilton ”Soulife”
Utan att egentligen släppa något album 2005 var Anthony Hamilton samling av låtar från tiden före det stora genombrottet ett alldeles utmärkt sätt att fylla ut tiden i väntan på nästa album (som släpps i dagarna). Stillsamt nickande soul med tandpetaren i mun en bra bit söder om Mason/Dixon-linjen.

The Breakthrough

18. Mary J Blige ”The Breakthrough
Mary har alltid varit bättre än sina album och den enda gång det känts som att Mary och hennes musik spände lika stora muskler var på debuten ”What's the 411?” ”The Breakthrough” är precis vad den låter som, ett genombrott i jämlikhetskampen mellan Rösten och Musiken. Gränsen mellan den soptunneskramlande gatan och de fina rummens satinbeklädda storslagenhet möttes en gång för alla för att göra upp, omgivna av sina respektive gäng.

Do Explode

19. AGF/Delay ”Explode”
När det talades Vladislav Delay och Antye Greie-Fuchs skulle göra ett hiphop-album kändes det som något rätt avlägset. Och visst är ”Explode” rätt långt ifrån det som någon skulle kalla hiphop, men samtidigt är det också rätt långt ifrån det som Delay och AGF gjort tillsammans under sina egna namn och som Luomo. Kantigare, tyngre och mindre maskinellt. Men precis som tidigare är det en synnerligen minimal, löst sammanhållen och elektronisk ljudbild (den här gången med lite mer triphop-vibbar) som krymper ihop mellan högtalarna och låter AGF:s brutna viskröst mumla fram sina dimhöjda ord utan att störa.

Arular

20. M.I.A. ”Arular
M.I.A. började sitt verkliga musikliv som världens hetaste tolva 2003 och slutade 2005 som årets crossover-artist. ”Arular” fann ett hem hos alla grupper, från de vitaste av gitarrpopare till de mest hårdnackade dansmusikpurister med sin bubblande infallsdegel av allt och lite till. Och precis som alla crossover-artister gjorde förstås detta faktum att trendpendeln oundvikligen kom tillbakasvängande med full kraft.

ÖVRIGA DELAR I OLAS SAMMANFATTNING AV 2005

100 fantastiska låtar 2005, del 1

100 fantastiska låtar 2005, del 2

100 fantastiska låtar 2005, del 3

100 fantastiska låtar 2005, del 4

100 fantastiska låtar 2005, del 5

100 fantastiska låtar 2005, del 6

100 fantastiska låtar 2005, del 7

100 fantastiska låtar 2005, del 8

100 fantastiska låtar 2005, del 9

100 fantastiska låtar 2005, del 10

Årets duo 2005

Ola Andersson

Publicerad: 2006-01-13 23:45 / Uppdaterad: 2007-06-04 00:23

Kategori: Krönika

4 kommentarer

jag såg också en likhet dirket mellan superfly och be-omslagen. är det en vanlig bedömning?

Medlem 2006-01-24 01:35
 

En sak jag alltid velat veta är varför Atkins "The Berlin sessions" petades men Madonna som fick ett lägre betyg kom tolva. Visst är de här betygen inte allt och jag har läst förorden till den här listan.

Medlem 2007-01-11 15:02
 

[...] 2005 års 20 bästa album [...]

Fantastiska låtar 2005:100:2 | dagensskiva.com Oregistrerad 2010-08-10 12:34
 

[...] Årets 20 bästa album 2005 [...]

Fantastiska låtar 2005:100:3 | dagensskiva.com Oregistrerad 2010-08-10 12:34
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig