New Orleans hade jazzen. New York discon och hiphopen. Chicago blev startpunkten för housemusiken. Garagen började mullra i New Jersey. Detroit hade Tamla Motown. Och den musik som kom att få namnet techno.

När Kraftwerk började skapa sina banbrytande ljudbyggen i början av sjuttiotalet kom en viktig del av inspirationen från den svarta funken, en ocean bort. Inte minst i en sådan milstolpe som Trans-Europe Express, som byggdes kring en funkrytm. När Arthur Baker och Afrika Bambaataa sedan skapade Planet Rock och Looking for the Perfect Beat skeppade de sedan tillbaka Kraftwerks musik till det amerikanska fastlandet och slängde ner en rejäl dos disco, hi-energy och hiphop i mixen. Electron såg dagens ljus.

Men medan Baker och Bambaataa tejpade ihop sin musik och Kraftwerk spelade in sin musik på konventionellt sätt i studio tog dagens maskinella hemmastudiosystem på allvar sina första stapplande steg hemma hos tre kompisar i bilens huvudstad, Detroit.

Med trummaskiner, syntar och diverse andra ljudmaskiner började Juan Atkins, Kevin Saunderson och Derrick May spela musik inspirerade av artisterna jag nämnde ovan, men även av George Clinton och Giorgio Moroder för att nämna några. Atkins skapade sin rymdinspirerade technovariant under bland annat namnet Model 500. Saunderson hade störst framgång som Inner City tillsammans med Paris Grey där de, som technons Motown, blandade techno och pop på tre klassiska skivor. Derrick May var den som var Kraftwerk mest trogen med sina lågmälda, melodiska och instrumentala ljudlandskap.

Som så många av housens och technons pionjärer är det inte helt lätt att hålla reda på Mays utgivningar. Mycket släpptes bara som tolvor och på dem kunde det stå antingen Derrick May, Mayday eller Rythim Is Rythim. Det var som just Rythim Is Rythim jag först stötte på May på en Deep Heat-samling i slutet av åttiotalet. Efter att ha hört Beyond the Dance var jag såld.

1997 släpptes dubbel-cd:n Innovator som fungerar som en överskådlig sammanfattning och en språngbräda in i Derrick Mays värld. Om du ännu inte hört hans musik är jag faktiskt lite avundsjuk på dig. För det är en resa genom ett fascinerande maskinellt ljudlandskap som väntar, med en skramlig hi-hat som ständig guide.

Chansen är stor att du hört Beyond the Dance, R-Theme?, The Beginning eller Nude Photo. Chansen är ännu större att du hört Icon, Kaotic Harmony eller Strings of Life. Du vet bara inte om det än. För på Innovator ligger flera av technons riktigt stora klassiker. Oavsett om det är varmt och själfullt som i Strings of Life eller knappt tyglad vansinnesfunk som i Kaotic Harmony. Det här är musik som har mer själ än det mesta som kallas soul idag. Mer attityd än mycket rock.

Innovator är fylld av maskiner som dansar, jublar, skriker och gråter under Derrick Mays ledning. Och varje gång jag hör Mays musik undrar jag hur så mycket av maskinernas själ gått förlorad på vägen när jag hör mycket av dagens techno. Då är det tur att musiken på Innovator fortfarande låter som den är inspelad i morgon. Den är ett måste för dig som vill upptäcka en av grundpelarna i dagens dansmusik och electronica.

År 2002 har sett omistliga samlingar med househjältarna Robert Owens och Arnold Jarvis. Garagegospelns okrönte kung Kenny Bobien spelade i Stockholm. Två av hiphopens och och housens pionjärer, Grandmaster Flash och Marshall Jefferson har bjudits in för att snurra skivor på svensk mark (även om Flash dabbade sig med passet och fick åka hem igen, men det är en annan historia).

Nu kommer Derrick May till Hultsfred. Och jag kommer vara där.

Jag vet inte vad som händer.

Men jag gillar det.