Recension
- Wood/Water (CD) The Promise Ring
- 2002
- Anti/Epitaph
Ännu en skiva som får vänta till hösten
Lyssna
Externa länkar
- The Promise Ring
- Webben.
- Anti
- Skivbolaget.
The Promise Ring har inte tidigare gästat mina öron. Men jag har hört talas om deras och frontmannens Davey von Bohlens öden. Så det är med nyfikenhet jag lyssnar igenom denna skiva.
Jag gör det om och om igen och försöker hitta nerven. Det där lilla extra som ska få mig att fastna. Men jag har ännu inte funnit det.
Det låter stabilt om The Promise Ring. Finns inte mycket att klaga på. Det svänger på lagom melankoliskt och eftertänksamt. Som en blandning av lo-fi à la Eels och anemisk brittisk pop.
Melodierna är snygga och flyter fram oklanderligt. Men trots att jag verkligen försöker så ser jag fortfarande mest ut som ett frågetecken efter att ha lyssnat igenom ”Wood/Water”.
”Suffer Never” är en riktigt skön låt. Driver på bra. ”Wake Up April” har en vacker svärta liksom lätt ångestframkallande ”Feed the Night”. Men det räcker inte riktigt till. Jag blir aldrig gripen.
Jag har sagt det förut. Ett par gånger den senaste tiden. Men just nu är jag inte alls upplagd för depp och navelskådande så för tillfället tycker jag faktiskt att The Promise Ring är rätt tråkiga.
Men jag misstänker att riktigt många kan älska det här och i så fall gör det med rätta. I min skivhylla får dock ”Wood/Water” ligga och vila till höstmörkret sänker sig.
Jag är upptagen med att njuta av solen och livet, fotbolls-VM och den stundande festivalsäsongen. Men jag kommer återkomma till The Promise Ring och hoppas att vi finner varandra under andra omständigheter.
Publicerad: 2002-06-10 00:00 / Uppdaterad: 2002-06-10 00:00
13 kommentarer
för mig har det klickat
#
”Jag är upptagen med att njuta av solen och livet, fotbolls-VM och den stundande festivalsäsongen”
usch, vad är det för en inställning egentligen?
#
jag håller inte med. tycker att det är fantastiskt av dem att göra en skiva som låter så här (och är så här bra) efter alla klassiskka powerpop/emopop skivor de gjort innan.
man ser ju på de andra gamla emo/indie/whatever-banden att de försöker sig på över-kommersiella försök som oftast går åt helevete. tänker framförallt på jimmy eat world som gjorde en fantastisk skiva i clarity, men som gör bort sig helt och hållet på bleed america. get up kids nya har en del ljusglimtar, men i det stora hela är det samma sak där tycker jag.
sen kan jag inte säga något annat än att TPR, och då davey von bohlens, är en av de absolut bästa text-författarna jag vet. det tar sig mest utryck på ”nothing feels good” där man blir glad bara av att läsa i texthäftet. ”delaware are you aware of airsupply?” från första låten med den geniala titeln ”is this thing on?” för att nämna ett exempel. ”let's talk about the sound of the phone outside of texaco…” är ett annat. även wood/water bjuder på en del fantastiska textrader. vad gäller låtarna på wood/water så har jag fastnat mest för ”become on anything one time” som jag tycker är alldeles underbar!
jag har sett TPR live ett antal gånger, och jag tycker att man får lite samma känsla som när man ser the weakerthans live. man står och ler för sig själv, man blir helt glad på nått vis. ser vekligen fram emot deras spelning på hultsfred!
Jag hoppas att du, och ni, hittar den här skivan, för den är väldigt, väldigt bra. jag tror faktiskt att jag tycker att den är lika bra som nothing feels good från 98. därmed får den en 9:a av mig! tack för ordet.
#
jag håller verkligen med johannes. detta är, tillsammans med nothingfeelsgood, det bästa promise ring gjort. de andra skivorna är också skitbra men om du bara ska köpa två tpr skivor är det dessa två som gäller!
#
Har inte hört denna platta än men tidigare skivor (speciellt EP:s) har fallit mig i smaken, så denna ska jag minsann kolla upp.
Men (Johannes) – att jämföra TPR med The Weakerthans live håller jag inte riktigt med om. Har sett båda banden och tycker väl att TPR är både roligare och bättre, både på skiva och live.
Men det var en ganska bra jämförelse i alla fall. Äh, jag pratar i nattmössan, och jag har inte ens en sådan.
#
Jag fattar inte vad dom pysslar med. Davey borde lämnat allt akustiskt tråk i Vermont.
#
För er som gillar Promise Rings lite tralligare dagar bättre så skulle jag gärna vilja tipsa om gbgbandet Chester Copperpot. Speciellt Stop bugging me, stop bothering me är helt suverän.
http://artists.mp3s.com/artists/57/chester_copperpot_sweden.html
#
Men herregud! Snacka om att recensenten fått allt om bakfoten! Wood/water är ju så långt ifrån en melankolisk depp skiva som det går at komma!Bara för att musiken är lugn så kan man ju inte utgå från att den är deppig. Som jag tolkar skivan så är texttemat väldigt mycket hur mycket man uppskattar att leva när man har varit nära att dö. En perfekt skiva för sommarkvällar enligt mig!
#
Elvis, Beatles och Eels!
#
Yeah!
Lyssna på Chester Copperpot. Framför allt deras långspelare ”Poems and short stories” från
-96. Fantastisk skiva.
#
men se promise ring på hultsfred. då kan du ju kombinera festivalsommaren med deras musik.
varför inte ta att recensera murray street?
#
ja murray street vore en perfekt inledning på hultsfredsveckan
#
Promise Ring dundrar på som fan! Och ni som tror att de kommer spela en massa gamla låtar på Hultsfred – aj aj! De kommer till största delen spela nya låtar, möjligtvis EN låt ifrån ”Very Emergency” (inte ”New Jersey Shore”), och inte kommer vi få höra ”Make me a mixtape”.
BLa h blah blah
Hm.
Köp skivan.
Den är snorbra.
BÄttre än Jimmy Eat worlds och Get up kids nya, tillsammans.
#
Kommentera eller pinga (trackback).