Recension
- Dreamcatcher (CD) Supernatural
- 2002
- Metronome/Warner
Bättre än du vill veta
Lyssna
Externa länkar
- På webben
- Orange verkar vara färgen som gäller.
Etiketter
-
Alanis Morissette
-
Aretha Franklin
-
Ari
-
Belle & Sebastian
-
Betty Wright
-
Chic
-
David Bowie
-
Dennis Pop
-
Elvis Presley
-
Excellence
-
Herbie
-
Ken
-
Liam Gallagher
-
Malcolm McLaren
-
Max Martin
-
Motown
-
Nile Rodgers
-
Noel Gallagher
-
R Kelly
-
r'n'b
-
Rodney Jerkins
-
Sex Pistols
-
Slipknot
-
soul
-
StaxBob Dylan
-
Suede
-
Supernatural
-
The Hives
-
The Hollywoods
-
The Monkees
Okej. Så här tror jag att det gick till.
Du klickade in dig till den här recensionen därför att du trodde att du skulle få läsa en skojig sågning av Supernatural, Popstars-fenomenet och kommersiell musik i allmänhet. Kanske läsa ordet ”bajs” ett par gånger. Sedan hade du tänkt skriva en kommentar om hur kräkäcklig den här skivan är.
Dåliga nyheter: det blir varken en sågning eller bajs. Goda nyheter: jag kan nästan lova att det finns en massa andra ställen där du kan hitta just det. Och du kan fortfarande skriva din kommentar om hur skitäcklig Dreamcatcher är.
Själv tycker jag det är rätt fascinerande att såväl Excellence som Supernatural väcker så starka känslor. För det är inte direkt så att de är först med… tja, nåt egentligen.
De är långtifrån först med att bli ihopplockade för att se ”rätt” ut, The Monkees och Sex Pistols var betydligt större marknadsföringsjippon. Sex Pistols namn var egentligen inget mer än ren reklam för Malcolm McLarens Londonbutik.
De skriver inte sina egna låtar (eller syr sina egna kläder). Visst. Precis som att Elvis och Aretha skrivit ungefär inga egna låtar. De flesta artister på Motown och Stax hade folk som skrev och producerade allt. Och lärde dem danssteg.
De har inte producerat sina egna grejer. Detsamma gäller merparten av alla stora artister, åtminstone i delar av deras karriär. Bob Dylan och David Bowie har båda producerats av Nile Rodgers från discogruppen Chic.
De gör bara ren, ultrakommersiell popsoul som inte tillför något som helst till facket ”nyskapande”. Visst hoppas skivbolaget att det ska sälja. Medlemmarna också. Ungefär som att alla som sysslar med musik vill att det ska sälja. Tja, The Hives säljer sin musik till reklamfilmer för underkläder. Och kanske är det bara jag, men jag tror att Supernatural brinner mer för sin musik än vad bröderna Gallagher gör nuförtiden.
Dessutom verkar det finnas sämre ställen att börja än att göra dansant popsoul. Alanis Morissette började sin karriär med sälja platinum av två skivor med Supernatural-popsoul innan hon revampade sig själv och blev svårmodig indierocker.
Men det som förmodligen är Supernaturals största brott är att de använder sig av teve för att marknadsföra sig själva. Och visst är det ett smart sätt att bana väg för en produkt. Men det är lite som att många band använder sig av gimmicks, som The Hives och deras svart/vita utstyrsel. Slipknots och The Hollywoods masker. Belle & Sebastian skapade sin antiimage genom att inte ge intervjuer. Suede anlitade graffare att gå och spreja Dog Man Star mest överallt.
De kör sina konserter playback. I alla fall till största delen. Tja, medlemmarna fick ungefär en vecka på sig att lära sig låtarna och dansrutinerna. Tidsbrist gjorde att de bara kör en låt med mikrofonerna påslagna. Ungefär som Kent och grammisgalan.
Självklart går det inte att jämföra Supernatural med ovanstående stora namn. Men det är ändå kul att se att det mesta av illviljan mot popstars baseras på en härligt reaktionär ”jamen, så ska man ju inte göra”-attityd. Det är fenomenet, inte musiken, de flesta vänder sig emot.
Alla som hört singeln vet ungefär vad som är att vänta. Det är pop i Dennis Pop/Max Martin-skolan. Och Herbie och Ari har lyckats riktigt bra med att utnyttja det receptet.
Supernatural och Don’t Pop Me Down är faktiskt svåra att värja sig mot. Det svänger mer än mycket annat. Inget snack. Rock U är smattrande euroelectro. Långsammare nummer som Kryptonite för tankarna till Rodney Jerkins studsande r&b.
Dessutom har folket kring Supernatural haft den goda smaken att bara lägga med en ballad, som annars brukar kunna sänka de flesta popsoulakter snabbare än ett musikjournalistiskt isberg. Och I’m Gonna Love är faktiskt en riktigt bra ballad i den storslagna skolan, som byggs upp ganska precis på samma sätt som R. Kellys mest gospelinfluerade stunder. Lyssna bara på stråkarna.
Det finns också utrymme för kantigare ljud. Show Me har en oslipad basgång som lyfter låtens lite fyrkantiga rytm. Och den vansinniga acidbasen i Code Red är något av det koolaste jag hört på länge.
Supernatural har möjligheter att bli stora. Inte bara i Sverige. Och då utan draghjälp av teveprogrammen. Dreamcatcher dras med några spår som är för anonyma för sitt eget bästa och skivans bäst-före-datum är förmodligen inte alltför avlägset. Men för stunden är det faktiskt en överraskande bra skiva. Och i genren soulpoppiga-pojk-/flick-band står de sig väldigt bra. Inte minst röstmässigt.
Nu kan du skriva din kommentar. Att jag har fel. Att alla borde lyssna på garagerock, Vapen & Ammunition eller en obskyr singelbaksida med Betty Wright istället.
Jag förväntar mig inte att du ska ha hört skivan först. För visst har det släpps många bättre skivor i år. Men å andra sidan har det släpps fan så många fler som är sämre.
Kents besvikelseskiva, inte minst.
Publicerad: 2002-05-23 00:00 / Uppdaterad: 2009-06-21 23:47
38 kommentarer
Jag vet inte jag… Supernatural… Låten med samma namn är ju en av de hemskare jag hört på bra länge. Visst är det fenomenet som sticker i ögonen men musiken är inte bra. Helt enkelt. Syntetisk eller inte, det låter inte vackert. Deras röster är tydligen så hemska att inte ens såna där maskiner kan rädda upp situationen om man lyssnat på Supernatural-låten. Ja, jag vet inte. Jag har väl fel eller nåt. Men jag tycker jag har rätt.
#
Du har fel.
#
Övervägande positiv kritik i recensionen. Så varför då en 5a istället för exempelvis en 7a?
#
utgångsläget
#
Ahmen…sluta…
och att säga att V&A (som visserligen blev en besvikelse) är sämre än Dreamcatcher måste vara något av det mest idiotiska jag hört…
#
Visst absolut, helt ok.
Men det intressanta i sammanhanget är hur den gode Herbie lyckats tjata säg till ALLA låtar på plattan.
Måste dock poängtera att du kan inte jämföra Ari´s produktioner med Rami,Martin,Pop,Kruger,Epicenter osv.
Ari´s grejer är tyvärr högst mediokra jämfört med dessa andra herrar.
Fast hela dilemmat med popstars är detta:
De satsar kopiösa mängder pengar (ja, vi hyr cosmos i en hel vecka för att lägga sång!) och popstars har gått #1 singel + album i ALLA länder programmet har sänts.
Men för att få det att gå runt måste det funka utomlands, vilket det aldrig gör (men alla vill).
Dom borde ju i ärlighetens namn sats på något mer intressant, för det kommer ju ändå gå #1 nationellt.
Men jag hoppas att jag har fel, ved gäller Supernatural.
tjohoooooooooooooooo
/KTIII
#
Tack! Tack snälla Ola för den första objektiva recensionen på mycket, _mycket_ länge! Tack för att någon _äntligen_ struntar i att försöka verka så svår som det bara går, och bedömer musiken för musiken och inte för all jävla skit runt omkring. Tack!
#
Skivan överraskade också positivt på mig, men det är lite för enformigt för att hålla i längden. Jämfört med Excellence så ligger Supernatural ljusår före iaf.
#
håller med aestimo, det var starkt av Ola att bedöma skivan utifrån musiken istället för själva jippot som det är, mycket starkt av dig Ola. Låten ”SUPERNATURAL” är ju ändå inte så jävla dålig, det finns ju mycket värre musik. Angående deras röster Andreas så tror jag dom sjunger jävligt bra.
#
Hur fan kan du ens jämföra denna skivan med kents ”V och A” Super Natural är en fis i vinden om man nu som du korkat nog gör jämför ett skit band mot Sveriges största…
#
Ja, omslaget var verkligen något av det hemskaste jag har sett. Hur fan har de tänkt?
#
när jag klickade på länken förväntade jag mig precis en sådan här recension. dagensskiva är sååå ground breaking…
#
Att Ola ger skivan en femma är enbart för att hans recensentrykte inte ska smutsat ner, inget annat.
Men det har det redan gjort när inte betyget stämmer med vad han skritvit.
Beklagande…
#
Att Ola ger skivan en femma är enbart för att hans recensentrykte inte ska smutsat ner, inget annat.
Men det har det redan gjort när inte betyget stämmer med vad han skritvit.
Beklagande…
#
Att Ola ger skivan en femma är enbart för att hans recensentrykte inte ska smutsat ner, inget annat.
Men det har det redan gjort när inte betyget stämmer med vad han skritvit.
Beklämmande…
#
Jag håller med Glenn, jag hade faktiskt väntat mig en ganska positiv recension också, men jag är inte lika syrlig som Glenn, för jag tycker recensionen är jävligt smart upplagt och övertygande och ger bra exempel på varför man inte ska hata FENOMENET Supernatural. Fast ärligt talat, det känns som om det däremot är så förbannat mycket effektsökeri att säga att säga att den här plattan skulle vara bättre än V&A. Allså, du kanske tycker det, Ola, men det känns som om det ligger i sakens natur att när de stora (typ Gradvall och Nunstedt) hyllar något, då sågar undergroundrecensenterna det, i de fallen som det är något som ”pöbeln” köper (och Kent säljer ju onekligen otroliga mängder till stugorna). När det däremot är något mer alternativt, såsom BRMC, då hakar undergroundmusikrecensenterna på.
Och jag har ju nu inte hört skivan, men jag ställer mig ändå rätt frågande till att säga att Alanis Morissette gjorde Supernatural-popsoul. Ska bli intressant att göra en jämförelse, jag får väl ladda ner skivan och lyssna (för jag tänker inte gå och köpa den).
#
Ola har iofs rätt i att man inte ska recensera själva fenomenet ”popstars”, även om det retar mig till förbannelse.
Vad gäller musiken har jag bara hört första singeln. Den är visserligen ett par klasser bättre än det jag har hört med Excellence, men ändå ungefär lika upphetsande som en tallrik misslyckad havregrynsgröt.
#
Betyget 5 baseras på att det är en bra platta, popmusik för stunden. Däremot blir betyget inte högre därför att låtarna överlag inte håller tillräckligt hög klass för det. I flera fall är det, som jag skrivit, fråga om delar av en låt som är ungefär hur bra som helst, som en apfräck syntslinga. En apfräck syntslinga räcker dock inte för att göra en toppenlåt.
#
Att supernatural skulle brinna för sin musik mer än gallagher bröderna är det absolut mest avskyvärda jag har hört på länge, grejen e den att nästan all musik e kommersiell men det finns gränser, det är ett gäng duktiga performers som sjunger dansar och ser snygga ut, inget för en rocker som jag!!!! sen en sak till kents senaste slår den här skivan med hästlängder i allt
#
Härligt Ola!!
Mycket trevlig läsning…Kanske inte springer iväg och köper Supernatural, men skall nog lyssna på ”skiten” iaf!!
#
Hoppas att låtarna är bättre än omslagsfotot iaf!!!!
#
”Supernatural brinner mer för sin musik än vad bröderna Gallagher gör nuförtiden.”
Jaha, det vet du?
#
AB:
>Jaha, det vet du?
Nej. Därför skrev jag ”jag tror”. Och det tror jag också.
#
”Det finns också utrymme för kantigare ljud. ”Show Me” har en oslipad basgång som lyfter låtens lite fyrkantiga rytm. Och den vansinniga acidbasen i ”Code Red” är något av det koolaste jag hört på länge”
tankade hem skivan och snälla, ljuden hör hemma i Markoolios eJay.
#
Det är ganska trist med korkade kommentarer som ”ljuden hör hemma i Markoolios eJay.”
Snubben som skriver försöker låta kunnig och att han vet hur det hela går till. Faktum är att en sådan kommentar verkligen poängterar hur okunnig personen i fråga är.
Och du, ljuden kommer inte från ejay…
#
Kents senaste skiva är INTE bra.
Supernaturals ”Supernatural” (den enda melodi jag hört från skivan) låter som en billigare variant av något från Backstreet Boys första eller andra skiva. Vekt försök till tufft basljud a la BB. Slätstruket.
Detta, mina vänner, är vetenskapliga sanningar, så tro inte att ni kan säga emot mig.
#
Mm, eller hur.
#
Jag gick faktiskt på det, ville bara skratta lite åt att alla skall veta och vara så jävla bra och originella genom att säga saker som andra redan sagt, men tji fick jag…
#
Det mest tragiska är att skivköparna får pröjsa alla dessa jävla stylister, hypare, dansinstruktörer osv. Det är sånna här jippons fel att skivor är dyra.
#
Så recensionen är objektiv? Jag blir ledsen när jag läser denna recension; Hur en recensent kan ge ett bra betyg till en grupp som ger yngrelyssnare snedvriden och direkanpassad lättlyssnad musik där själen läggs mer på sångarnas profiler och sångprestationer än på musikens verkliga betydelse, känslan man får ut av den. Skivan är gjord för att sälja, och visst är den bra på det men ska inte en objektiv recensent skriva enbart eller iaf mer om musiken? Vill man som trettonåring tänka tillbaka på sommarminnen när man blivit äldre och förknippa det med Supernaturals? Tack vare sådan här musik får fler och fler personer en vinklad, nästan produktplacerad, musiksmak och kommer då inte få känna på den känslan man kan få ut av riktigt bra musik.
Att recensenten försöker skriva recensionen smart och samtidigt försöka själv framstå som orginell och smart känns tråkigt när det enbart rör sig om en ”kom och köp” skiva.
Sen att det finns en själ bakom denna skiva är ett mysterium för mig. Inte att de inte skriver musiken själva utan att de kommer in i studion utan att veta vad de ska sjunga om och hur musiken låter, bara att de kommer bli kända. Ni på dagenssskiva förlorade tyvärr precis en läsare.
#
Stalle. Det räcker väl att du slutar läsa Olas recensioner? Känns lite väl magstarkt att sluta läsa de andra åttas recensioner pga en ibland smått osmaklig recension.
#
Jo, Johan H du har rätt. Tar tillbaka det sista.
#
Jag har ju i ju för sig inte hört skivan, men vad jag har sett om supernatural på tv:n, så vet jag inte om det är någonting som jag vill köpa. Det verkar som att de har varit problem med bandet, och jag får inte känslan av att det kommer att hålla så länge. Fast å andra sidan så trodde jag att xlns skulle hålla länge, men en person har ju redan lämnat bandet! Jag känner absolut inget sug av att köpa skivan, och jag kommer INTE att göra det heller. Det finns en massa andra sekr som inte låter plasigt och fejkat. Jag föredrar musik som inte är plastig. allt behöver inte låta perfekt. Det gör ingenting om rösten skär sig en gång i låten, jag skulle köpa skivan i alla fall om gruppen/sångarens röst skar sig nån gång. Man behöver inte fejka allt, det kan bli jättebra ändå!
#
det är du som är PK. lyssna på en singelbaksida med Betty Wright istället.
#
Vilken härlig recension! Kent är bajs!
#
Verkar som om recensionen inte handlar om skivans kvaliteter, eller avsaknaden av dem, utan snarare en slags självförsvarskurs.
#
hela den här utläggningen av recensenten känns som ett skitnödigt försök att bekräfta sin egen indiependent-status.
gilla skivan. dansa till skivan. sjung med. för all del. men ägna i så fall recensionen till att förklara varför vissa av låtarna svänger så jävla mycket.
jag blir tyvärr inte nyfiken på att köpa den här skivan bara för att recensenten föärsöker framstå som en musikjournalistisk bobby gillespie.
hade recensenten gjort fenomenet supernatural till en bisak i texten, hade alltihop framstått som fruktansvärt vågat och banbrytande, men nu blir det som sagt bara skitnödigt.
#
2002 års bästa kommersiella platta? Topp-fem åtminstone!!
#
Kommentera eller pinga (trackback).