Det är inte helt lätt att vara albumdebuterande svenskt band i genren som lite snabbt kan kondenseras ner till skitig rock'n'roll. The Spitts är fast beslutna att inte bli ett i mängden. De vill sticka ut. De vill bli störst och tvekar inte att säga det.

Det är bra.

Som de flesta vet är det inte alltid de bästa låtarna och den mest egensinniga musiken som är vägen ens till rockens tron. Så att The Spitts har levererat en ganska spretig skiva kommer förmodligen inte att lägga krokben för dem.

Viktigare är att de lyckats med det nästan omöjliga för en grupp av deras modell och fått en P3-hit i I'm in Love trots att de ligger på ett litet tyskt och ganska ocreddigt skivbolag. Det är viktigare att de fick åka förband till Therapy? nyligen. Viktigare att de både låter och ser bra ut live. Att de redan innan debutalbumet fick spela på både Hultsfredsfestivalen och Arvikafestivalen.

Egentligen är det kanske lite märkligt att jag kallar Cut the Circulation Off för spretig. Jag skulle lika gärna kunna kalla den varierad.

Men, spretig blir den eftersom skivan gör mig lite osäker på vad som egentligen är The Spitts grej. Låtarna drar iväg åt ganska olika delar av rockkartan. Linjen är inte helt tydlig.

Varierad är den eftersom den överraskar med en bredd som inte är särskilt vanlig för genren. Här samsas glammig rock'n'roll sida vid sida med skitig gatupunk, cowboy surf och rockabilly rawk. The Spitts gapar över mycket. Och banne mig om de inte klarar att hålla i för det mesta.

Hälften av låtarna faller jag pladask för – Idiot Boy, That's My Girl, I'll try Again, Somebody's Fun, Bobby B.I. Who och Humans. So Used to Be None. Lika många sorterar jag in i kategorin lovande.

Sen kan man invända att mycket känns gjort förut. Det finns en del väl uppenbara, om än kärleksfulla, lån. En ytterligare dos originalitet och egensinne skulle göra gott.

Det finns fortfarande en del att jobba med. En del unkna metallrester har inte riktigt tvättats bort. Då och då klarar inte gitarristen Henrik Jansson av att hålla fingrarna borta från att leverera ett tvättäkta metallriff (lyssna när det är en minut och 20 sekunder kvar av A Perfect Home till exempel).

Henrik Åkesson sjunger bättre och mer varierat än tidigare. Jag gillar verkligen när han går brittiskt och låter som en kombination av Johnny Rotten och Charlie Voice i de råare spåren. Där kan man nästan höra honom både spotta och fräsa.

En debut som kan ta The Spitts långt, men framförallt ett löfte om framtida storverk. Jag skulle inte bli förvånad om ett större skivbolag kom och viftade med ett kontrakt ganska snart.