Leila K. är tillbaka. Det har förstås gått de flesta förbi. Efter att varit den första svenska dansmusikvågens kaxigaste och mest självklara frontfigur har en av Sveriges mesta rock’n’roll-stjärnor levt ett rock’n’roll-liv. På ett riktigt tragiskt sätt, med missbruk och fängelsevistelse i meritförteckningen. Och nu är hon tillbaka. Som rösten i skribenten och klubbfixaren Petter […][...]

När Leona Lewis släppte sitt debutalbum, ett år efter att hon hade vunnit den engelska musiktävlingen X-Factor, stormade hon in i musikvärlden i en våldsam fart. Med låtar som Bleeding Love, Forgive Me, Take A Bow och givetvis megahitten Better In Time var det välförtjänt. Spirit hade mycket bra att ge, men var lite plastig. […][...]

Okej. Så här tror jag att det gick till. Du klickade in dig till den här recensionen därför att du trodde att du skulle få läsa en skojig sågning av Supernatural, Popstars-fenomenet och kommersiell musik i allmänhet. Kanske läsa ordet ”bajs” ett par gånger. Sedan hade du tänkt skriva en kommentar om hur kräkäcklig den […][...]

S-K-I-V-B-O-L-A-G-S-P-R-O-D-U-K-T. Är nog inte helt ute och cyklar om jag tror att det omdömet fällts mer än en gång om Camilla Brinck. Företrädelsevis fällt av människor som lyssnar på ”bra” musik. Företrädelsevis med ordet ”jävla” framför. Och visst, hon har utrustats med producenter som förespås bli ”nästa stora grej” i Sverige och fått backning av […][...]