Konsertvåren 2011 börjar bra i Göteborg. Häromdagen blev det klart att Jason Lytle gör en solospelning på Pusterviksbaren nästa söndag, när han ändå är här och jobbar med vännerna i Division of Laura Lee. Klart sedan lite längre är att Jonny, som det har pratats så länge om, äntligen visar att de finns på riktigt. […][...]

De amerikanska sydstaternas svar på bröderna Gallagher, Chris och Rich Robinson, har lyckats avsluta en studiosession för första gången sedan de återsamlade trupperna 2005. Och det är som om ingenting hade hänt. De levererar forfarande tjock bluesbaserad classic rock som det dammar om. Det är öken och kaktusar och ett evigt jammande i solnedgången. Refränger […][...]

Richard Ashcroft är i sina bästa stunder själva essensen av nittiotalets brittiska pop. Fader till både Noel Gallagher och Chris Martin och alla däremellan. The Verves ”Urban Hymns” innehåller en samling låtar så starka att han borde kallas sir Ashcroft. Men den andra sidan av hans låtskrivande är så trist att den kan få människor […][...]

I sin recension här på dagensskiva.com skrev Jacob Järpegård: ”Oasis har med deras nya skiva, ”Don't believe the truth”, bevisat att talang för att skriva bra och intressant popmusik kan supas och knarkas bort. Skivan är så ojämn att man skulle kunna tro att det är en blandskiva av bortglömda C-spår av andra artister som […][...]

Oasis har med deras nya skiva, ”Don't believe the truth”, bevisat att talang för att skriva bra och intressant popmusik kan supas och knarkas bort. Skivan är så ojämn att man skulle kunna tro att det är en blandskiva av bortglömda C-spår av andra artister som de på något konstigt sätt lyckats fiska upp och […][...]

Ace of Base släpper ”The Sign”. Green Day är framgångsrika med ”Dookie”. Portishead skakar om med ”Dummy” och Slowdive ger ifrån sig ”Souvlaki”. På radion spelar de ”Mr Jones” med Counting Crows och ”Waterfalls” med TLC om och om igen. Samma år debuterar ett band från Manchester. Det leds av två buttra bröder med enorma […][...]

Jo, det är väl dags nu. Tioårsjubileum för den kanske största akten inom ”big dumb dance music”. Vi snackar beats, stora beats. Under nittiotalet lyckades Tom och Ed med konststycket att vara ”grejen” förvånansvärt länge. Och i likhet med exempelvis The Streets och Fatboy Slim lyckades de frälsa lärjungar från de mest skilda miljöer. Rockare […][...]

15 skivor som fungerat som inspirationskällor för The Isness, enligt pressmaterialet: 01. The Beatles Tomorrow Never Knows 02. Chemical Brothers Private Psychedelic Reel 03. Pink Floyd Comfortably Numb 04. Hariprasad Chaurasia Flute Ragas 05. Mercury Rev Deserter’s Songs 06. Ananda Shankar Snowflower 07. The Kinks See My Friends 08. Supertramp Illogical Song 09. ELO Mr […][...]

Från att ha varit alla rock-recensenters våta dröm för snart tio år sedan har Oasis nu blivit föremål för samma recensenters klagan. På samma sätt som The Strokes, The Hives och Black Rebel Motorcycle Club kommer dissas om ett par år. I kritik och tyckande är musik en färskvara nämligen, och då är det viktigare […][...]

Okej. Så här tror jag att det gick till. Du klickade in dig till den här recensionen därför att du trodde att du skulle få läsa en skojig sågning av Supernatural, Popstars-fenomenet och kommersiell musik i allmänhet. Kanske läsa ordet ”bajs” ett par gånger. Sedan hade du tänkt skriva en kommentar om hur kräkäcklig den […][...]