Det är så klart alldeles bakvänt att skriva det här, men här kommer det ändå. Betty Wright: The Movie är den bästa Angie Stone-skivan sedan Mahogany Soul. Det här albumet har allt det jag saknat hos Stone sedan dess, ett mjukt otvunget gung som förför med osviklig känsla för stil. Och som jag skrev alldeles […][...]

När Leela James äntligen får ur sig ett andra album bryter hon mot så många tabun att det är lätt att tappa räkningen och svårt att inte imponeras. Att släppa ett coveralbum är kanske inte det skarpaste draget om man vill få tyckarfolket med sig. Att välja låtar som Betty Wrights Clean Up Woman, Rolling […][...]

På sätt och vis är det mest spännande med den här skivan att det är den första från det nyväckta Stax (om vi bortser från att en samling hann före). Jag erkänner att den nyheten höjde mina förväntningar på Angie Stones fjärde ganska rejält. Det kändes som det perfekta hemmet för Angie Stone. Nu låter […][...]

Jag har cirklat runt den här texten som en svulten hök på jakt. Väntat på rätt läge att anfalla, utan att hitta en öppning. Jag vill att den här skivan ska bryta sönder mig. Förvandla mig till en slav under obeveklig lag. Jag vill att den ska riva tag. Slita mig i bitar. Lyfta mig […][...]

Okej. Så här tror jag att det gick till. Du klickade in dig till den här recensionen därför att du trodde att du skulle få läsa en skojig sågning av Supernatural, Popstars-fenomenet och kommersiell musik i allmänhet. Kanske läsa ordet ”bajs” ett par gånger. Sedan hade du tänkt skriva en kommentar om hur kräkäcklig den […][...]