Det är lätt att tröttna på trendmedveten musik. Jag gör det ofta. Då kan jag fylla mina hörlurar med Suede eller Oasis och beklaga att de fläskigt melodiösa britpop-gitarrerna verkar vara bannlysta från modet. Det fina med Spiritualizeds nya album är att det tycks vara skapat i en bubbla, avskärmat från allt vad trendkänslighet heter. […][...]

När vi kommer fram till Hultsfred ungefär en halvtimme senare än beräknat, halv tre, regnar det. När vi lämnar festivalområdet 00.45 regnar det fortfarande. Torsdagen skulle med andra ord kunna sammanfattas med ett substantiv: fukt. Eller väta. Eller vatten. Eller kanske rakt av: regn. Det första vi ser är hajpade OFWGKTA. Jag ska ärligt erkänna […][...]

Kommer ni ihåg The Bucketheads? Eller mer exakt videon till deras hit The Bomb! (These Sound Fall into My Mind)? Ända sedan jag första gången såg en video med Lightspeed Champion på YouTube har jag tänkt på The Bomb!-videon varje gång jag sätter på Life is Sweet! Nice to Meet You. Trots att de musikaliskt […][...]

Minns ni 99? Det känns ganska avlägset, eller hur? Året då Napster gör fildelningen folklig, tidningarna Pop och Sound Affects läggs ner och Curtis Mayfield dör. Det var också året då dagensskiva.com tog sina första stapplande steg. Under februari/mars började redaktionen formeras och i april var hela den första styrkan samlad. 13 maj kl 12:00 […][...]

Britterna tar täten, igen. Tillsammans med Estelle, Adele och Kate Nash utgör den 23-åriga walesiskan Duffy en musikalisk grädda som slår såväl amerikanska som svenska genrelikar på fingrarna i originalitet och intresseväckande. Rockferry är den roligaste soulmusiken sedan Amy Winehouses bejublade Back To Black från 2006. På många punkter påminner de också om varandra. Gångna […][...]

Det är ganska svårt att skriva en special baserat på en dag. Men i skrivande stund är det de förutsättningar som finns. Vi börjar från början. När tåget efter drygt tjugo timmars resande (dessutom försenat, givetvis) till sist ankommer till semesterorten Benicàssim är det som att kliva rakt in i en bakugn. Luften är vansinnigt […][...]

Grand Avenue plagierar inte. Men jag tror att jag kan lista ut vad de lyssnat på under uppväxten. Och senare. Deras stora poplåtar tar plats på samma sätt som kompositioner signerade Coldplay och sentida U2. Men genom att spetsa låtarna med ett driv inspirerat av New Order – och då främst Peter Hooks sätt att […][...]

Fyrtio år gammal debuterar Brett Anderson som soloartist. Åtminstone döpt som sig själv. (Suede var väl i ärlighetens namn mer eller mindre en diktatur såväl med som utan Bernard Butler). Det självbetitlade albumet innehåller elva låtar. Så gott som alla makar sig fram i sävligt söndagstempo. Producerade och förpackade på ett sätt som påminner om […][...]

Jag lägger örat mot väggen för att kontrollera att jag hört rätt. Jodå. De spelar ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” där inne. Häromdagen spelade de gamla Backstreet Boys. ”Show Me the Money and I'll Be Lovely”. På somrarna spelar de Gyllene Tider bredvid mitt öppna fönster. Eller Kylie Minogue. Eller Suede. På […][...]

Okej. Så här tror jag att det gick till. Du klickade in dig till den här recensionen därför att du trodde att du skulle få läsa en skojig sågning av Supernatural, Popstars-fenomenet och kommersiell musik i allmänhet. Kanske läsa ordet ”bajs” ett par gånger. Sedan hade du tänkt skriva en kommentar om hur kräkäcklig den […][...]