Perioden i början av 1980-talet var en tämligen förvirrad tid i Kiss historia. Den sminkade eran var på väg mot sitt slut och att Ace Frehley hade gjort som Peter Criss och lämnat bandet/blivit kickad samt ersatts av Vinnie Vincent på gitarr var ännu en dold hemlighet, även om nye trummisen Eric Carr tar plats på omslaget i sitt rävsmink. Därför är det rätt förvånande att Kiss kunde ge i från sig en så pass fokuserad och bra skiva som Creatures of the Night.

Utropstecknet från plattan har genom alla år varit ishockeyanthem-aktiga I Love it Loud, med sitt stabila och tunga trumkomp och bakom den har titelspåret och till viss del den bombastiska balladen I Still Love You fått viss uppmärksamhet.

Men Creatures of the Night står inte och faller med dessa tre låtar. Framför allt kan den tunga Gene Simmons-dängan Warmachine som stänger skivan vara en av de mest förbisedda låtarna i Kiss hela låtkatalog, medan spår som Rock ‘n’ Roll Hell inte släntrar särskilt långt efter.

Även om kvalitén måhända inte upprätthålls genom hela plattan är Creatures of the Night i sina stunder det bästa Kiss gav ifrån sig under 1980-talet. Samtidigt ståtar den med ett av mina absoluta favoritomslag och det är inte att förakta.

Men jag måste kanske erkänna, öppet och för mig själv, att jag faktiskt gillar att musik kan ges en mer fysisk manifestation. Jag gillar skivor helt enkelt. I de fall jag idag väljer att köpa en fysisk skiva istället för filer vill jag ändå få något extra för pengarna.

Kiss som alltid varit lika intresserade av förpackningen som musiken vet hur man ska locka till köp. De är en välsmord fabrik och har alltid vetat att det krävs något extra för att nå ut. Produkten har alltid varit en stor och viktig del av bandets själ.

Så när Kiss efter stor tveksamhet och mycket funderande till slut bestämde sig för att släppa ett 19:e studioalbum var kanske inte skrivandet av musiken den största utmaningen, det var att hitta ett sätt att paketera den så att den skulle kunna säljas. I fildelningens tidevarv var det en utmaning större än någonsin tidigare.

Men firma Simmons & Stanley fann så klart en väg. Som vanligt valde man att krydda med extra allt; ännu en samlingsskiva (med den lilla pikanta bonusen att alla versionerna är nyinspelningar) och en kort live-dvd inspelad i Buenos Aires 5 april 2009.

Det nya i marknadsplanen var att skriva ett exklusivt avtal med den största kedjan i USA, Walmart. Walmart fick exklusiv rätt att distribuera och sälja ”extra allt”-versionen av Sonic Boom på den amerikanska marknaden. Genialt.

Eftersom återföreningsjokern spelades ut i och med Psycho Circus fanns det förmodligen en hel del oro i lägret om det skulle gå att locka fansen att köpa nyskrivna låtar. Så man valde att göra en återförening på det visuella planet och kallade in Michael Doret för att teckna omslaget. Doret ligger som bekant bakom det klassiska Rock & Roll Over-omslaget. Tyvärr blev väl slutresultatet så där och mest en trött upprepning. Även om det kanske mest beror på den hiskeliga formen som omger Dorets bilder.

För att spara lite pengar i produktionen valde man att, precis som i fallet Animalize, låta Paul Stanley själv ta hand om producerandet. Med fiaskot Stanleys solofiasko Live to Win i färskt minne och Gene Simmons eviga tjat om att det här minsann skulle bli en återgång till det klassiska Kiss-soundet från 70-talet var inte mina förhoppningar på Sonic Boom direkt i topp.

Så hur låter det då?

Oväntat bra faktiskt. Inte bara för att mina förväntningar låg någonstans i nivå med Umasked eller Hot in the Shade.

Öppningsspåret, första singeln och videon Modern Day Delilah är en pigg och riffig sak med Paul vid mikrofonen. Låten skickar tankarna till både 70-talets ruffiga rock och sentida högvattenmärket Revenge. Första gången jag hörde den tappade jag faktiskt hakan.

Faktum är att Sonic Boom för en gångs skull ofta svarar mot orden ”tillbaka till 70-talet”. Men det är klart att det inte är hela sanningen. För här finns verkligen ekon ur hela bandets karriär. Lyckligtvis oftast de starkaste sidorna ur både 80- och 90-talen.

Om jag ska generalisera lite om låtarna istället för att gå in på för många detaljer så är verserna ofta riktigt starka medan refrängerna är markant svagare. Någon gång vill jag snabbspola refrängerna för att få återvända till en skönt gungig vers istället.

När vi ändå är inne på generaliseringar vill jag lyfta fram gitarrsolona. Tommy Thayer gör ett enastående jobb och levererar det ena glimrande solot efter det andra. Helt i klass med Ace Frehley faktiskt. (Ace alla rättrogna fans kan sluta läsa och börja hata på mig nu.)

I gammal hederlig 70-talsanda ges alla bandmedlemmar utrymme vid mikrofonen. Eric Singer tar ton i allsångsvänliga hockeyrökaren All for the Glory och Tommy Thayer kliver fram i riff- och koskällefesten When Lightning Strikes. Två låtar som står sig riktigt väl i sammanhanget. Singer har en ganska ljus, späd och raspig röst medan Thayers stämma är tjockare och låter faktiskt som något av en blandning mellan Simmons och Stanley.

På tal om Simmons och Stanley plockar de fram ett sällan spelat ess ur rockärmen när de delar på verserna i Stand. Och vore det inte för den extremt pajiga refrängen hade det kunnat bli en riktig klassiker. Ett tydligt exempel på generaliseringen starka verser och svag refräng.

Allt som allt är Sonic Boom en riktigt hygglig samling nya låtar. Långt bättre än jag vågat hoppas och totalt sett starkt nog att placera sig på övre halvan i deras studiokatalog. Inte alls illa pinkat.

Bonussamlingen Klassics har tidigare getts ut som Jigoku-Retsuden (som även innehöll en dvd med en konsert inspelad på Budokan 1977) och skickades om jag inte missminner mig ut gratis tillsammans med en brittisk dagstidning. Det handlar alltså om nyinspelningar av femton klassiska mästerverk ur Kiss-katalogen. Sättningen är densamma som på Sonic Boom – Stanley, Simmons, Singer och Thayer alltså. Målet är så klart att hamna så nära originalinspelningen som möjligt. Allt för att slippa dela licenspengar med storbolaget som äger originalkatalogen. Räkna med andra ord med ett Rock Band: Kiss några år för sent.

I de flesta fallen lyckas Kiss 2008 producerade av Simmons och Stanley riktigt bra i försöken att imitera originalen. Inget konstigt i det, de flesta låtarna har blivit en del av bandets DNA. Låtlistan är mer eller mindre kliniskt fri från överraskningar, den enda skulle vara balladen Forever i så fall. Sen finns det så klart en del låtar som lite oväntat lyser med sin frånvaro, som God of Thunder och Cold Gin för att nämna de två mest uppenbara (jag förstår att faktumet Ace Frehley skrev den senare avgjorde där).

Några gånger landar tolkningarna inte riktigt rätt. Paul klarar inte att ta de högsta tonerna i I Was Made for Lovin’ You, samtidigt upplever jag att gitarrerna blivit lite köttigare i den nya mixen. Nytagningen av Lick It Up saknar å sin sida lite bett i gitarrerna, Tommy spelar inte med samma metalliska exakthet som Vinnie Vincent.

Men i det stora hela är det bra jobbat och jag ser faktiskt fram emot att få plugga in yxbasen i min gamla PS2 på julafton.

Sista biten i tårtan är en dvd med sex låtar inspelad inför en minst sagt extatisk publik i Buenos Aires, Argentina under Kiss Alive/35 World Tour. Stämningen har mer gemensamt med El Clásico än en traditionell Kiss-konsert. Publiken sjunger hejaramsor mellan låtarna och det är ett sjuhelsikes liv helt enkelt.

Deuce, Hotter Than Hell, C’mon and Love Me, Watchin’ You, 100,000 Years och Rock & Roll All Nite i riktigt bra versioner under en dryg halvtimmes tid får i alla fall mig att få en oväntad pepp, som inte fanns där tidigare, att se bandet i sommar igen.

Det var också vid den här tiden som jag på allvar började läsa om musiken jag lyssnade på. Jag hade i samband med Revenge läst om Eric Carrs tragiska bortgång och studerade när väl Alive III kom ut släktträdet över Kiss historia i bookleten intensivt.

Kort sagt, jag snöade in på skivan. Allt annat var oundvikligt.

Visst, det finns en poäng i det som framförs av puritanerna. De båda föregångarna är kanske på ett sätt mer vitala och de är onekligen klassiska skivor i större utsträckning, just för att de kom när de kom.

Men jag ser egentligen ingen motsättning i att gilla både äldre och inte lika gamla Kiss. Giget på klubben Coventry i New York i december 1973, som avslutar Kissology-trilogin har sin charm. Så även arenarocksvarianten.

För oavsett vad man tycker om svulstigheten bandet visar upp på Alive III går det knappast att bortse från att det är en rejäl hitkavalkad som bandet bjuder på. Att dessutom få höra vettiga liveversioner av sentida klassiker som Creatures of the Night, Lick it Up, Heaven’s on Fire och hela raddan låtar från Revenge är en fröjd.

Jag hade gärna sett att man tog med några spår från utskällda skivor som Asylum och Crazy Nights, men att man inte får allt man vill ha av ett band med så stor repertoar som Kiss är ofrånkomligt. Men de hade gärna fått stryka balladerna eller några av de mest sönderspelade låtarna i min bok i stället.

Med tanke på vilka medel bandet kan röra sig med är det minst sagt en påkostad show de bjuder på och det följer med på skivan; produktionen lämnar lite att önska om man önskar att ett band ska låta bra med ljudteknikeröron mätt. Huruvida man gillar det är ju en annan femma.

Själv är jag till denna dag tämligen förtjust i Alive III.

Vän av ordning skulle säkert vilja plocka fram hits som New York Groove, I Was Made for Loving You, Shandi, I Love It Loud eller rent av Lick It Up. Det finns så klart poänger i ett sånt resonemang (särskilt som den där discobiten är en av Kiss största framgångar någonsin), men jag vill nog ändå hävda att Heaven’s on Fire var något alldeles extra. För där I Was Made for Loving You var ett kommersiellt lyckat snedsteg stakade Heaven’s on Fire ut en tydlig ny riktning för Kiss. På sätt och vis också för den samtida hårdrocken när den i ett slag gjorde Desmond Child till den mest eftersökta låtskrivaren i branschen.

Animalize markerar också starten för en era i Kiss historia där Paul Stanley fullständigt tar över som bandledare. Gene Simmons är vid den här tiden mer intresserad av att hitta lyckan i Hollywood och lägger just det här året mer energi på inspelningen av Tom Selleck-drivna actionrullen Runaway än att spela in musik med Kiss. I praktiken kommer han in till studion för att spela och sjunga på sina egna låtar, fyra av de nio spåren på albumet. Jean Beauvoir från The Plasmatics spelar basen på åtminstone tre av de resterande låtarna.

Trots att bandets fokus som enhet och sin musik var minst sagt splittrad och att man gjorde ett ganska misslyckat försök att bända in en tredje gitarrist i formen är slutresultat oväntat potent. Många av låtarna har överlevt tidens tand förvånansvärt väl, och bortsett från Eric Carrs fjösigt producerade trummor är det bra bett i ljudet. Frågan är om inte det här ändå är den osminkade erans allra starkaste album (med möjlig konkurrens från Revenge)?

Låtarna har en hög lägstanivå och det är väl egentligen bara andrasingeln Thrills in the Night som inte åldrats så där alldeles väl. Det som förvånar mig mest är att Simmons bidrag, som kom lite med vänsterhanden, är så pass vassa. En låt som Murder in High Heels har till exempel ett skönt otvunget häng som är svårt att motstå. Kanske gynnades hans bidrag av avsaknaden av eftertanke och fokus?

Paul Stanley har fortfarande gott tryck i piporna och hans låtar kommer bättre till sin rätt här än på mer metalliska Lick It Up och Creatures of the Night. Stanley var sannolikt den i bandet som trivdes allra bäst under det glittriga och glammiga 80-talets hårmetalliska år. Tyvärr, får man väl säga så här i efterhand, skulle det visa sig att han efter den lyckade artistiska ledning i arbetet med Animalize fick lite väl fria händer under resten av 80-talet, men det är en helt annan historia.

Crazy Crazy Nights verkar dessutom ha fått ett berättigat uppsving de senaste åren, möjligen med tanke på den sleazevåg som har tagit form.

Det andra bestående intrycket är annars balladen Reason to Live, som förärats en plats på en del samlingsplattor med power ballader sedan dess.

Vad man måste ta i beaktande är att det här var slutet av 1980-talet och ovanstående låtar är exempel på vad som var gångbart bland den breda massan vid det här laget; kraftfulla ballader och enklast möjliga rockanthems. Crazy Nights är dessutom en av de mest kliniskt producerade albumen som Kiss har gett i från sig, även det ett tidens tecken.

Det ska väl ärligt medges att Crazy Nights i allra störst utsträckning har satt spår i mig av ren sentimentalitet; det var den första Kiss-skivan som jag köpte för egna pengar och jag minns än i dag hur stolt jag var.

Kanske är det därför jag ser mellan fingrarna en hel del när det gäller Crazy Nights. För jag tycker inte alls att den är så pass dålig som folk vill göra gällande, vilket jag visserligen är beredd att säga om hela Kiss produktion under 1980-talet och utan smink.

Missförstå mig rätt, Crazy Nights är på intet sätt något av Kiss största mästerverk, men ovan nämnda spår, såväl som My Way, I’ll Fight Hell to Hold You och Hell or High Water är klart lyssningsbara. Hårt märkta av 1980-talet, så klart, men det var ju så det var.

Om vi ska ta det positiva först så går det ganska fort. Han sjunger anmärkningsvärt bra.

Annars är de här låtarna de sämsta Stanley någonsin spelat in (med undantag för de vedervärdiga Let’s Put the X in Sex och (You Make Me) Rock Hard). Den ena ett större pekoral än den andra. Det är en skiva som får Hot in the Shade att framstå som ett klassiskt mästerverk. Live to Win låter i klartext som något däremellan.

Det är en skiva som visar hur man på ett effektivt sätt kan sabba ett livsverk och missförstå allt som är rock. Det är strömlinjeformad dynga utan allt som skulle kunna kallas nerv eller känsla. Det är en ond föraning om hur in i helvete illa det kommer att låta om det sista Kiss-albumet (som i praktiken blir ett Paul-soloalbum med Gene Simmons som gästsångare på några spår).

Jag kommer för alltid att skylla allt på en mätt och vitt hånleende Andreas Carlsson.

Att Paul Stanley litar på någon som 2008 och 2009 på allvar ringer in Desmond Child som en auktoritet i ämnet ”rock idag” får mig att vilja gråta. Om Stanley menar allvar när han säger att han siktar på att spela in ett album i klassisk 70-talsstil kan han inte använda rådgivare som tycker att rock är Katy Perry. Det går bara inte. Det fattade till och med idoler och produktartister made in sweden.

Nej jag har inget mer att säga om Live to Win. Bara en vilja att glömma och förtränga.

Bild: Annika Berglund (Rockfoto.nu)

Det är ganska exakt 25 år sedan jag började lyssna på Kiss, det började med All Hell’s Breakin Loose på en MTV-vhs. Nästan lika länge har jag velat se bandet live (för att vara exakt sedan de spelade i Sverige på Animalize-turnén 1984 med Bon Jovi som förband).

Just därför känns det helt omöjligt för mig att recensera konserten på Stockholms Stadion.

Jag visste precis vad jag skulle få (låtlistan har inte direkt varit någon hemlighet). Så hur skulle jag kunna bedöma när jag får höra några av mina absoluta favoritlåtar riktigt högt?

Det kan jag så klart inte.

Visst, Paul Stanley sjunger riktigt risigt ibland och helt katastrofalt illa under I Was Made for Loving You. Å andra sidan väger Gene Simmons upp genom att vara rakt igenom fenomenal. Han lyckas till och med få en låt som jag på förhand hoppats att de skulle välja bort, I Love It Loud, att bli en av kvällens absoluta höjdpunkter. Bassolot som inleder är också det enda solo som är värt tiden (trots att det egentligen bara är ett ondskefullt muller). Han lyckas till och med se riktigt farlig ut under den korta enmansshowen.

Martin Carlsson tycker att Eric Singer sjunger illa och att Tommy Thayer är för teknisk i sitt gitarrspel, men det är aldrig något jag reflekterar över. Jag tycker bara att de levererar. Sen är i och för sig trumsolon och enmansutflykter på gitarren något som borde förbjudas. Maken till temposänkning är svår att hitta. Att lägga de båda konstpauserna så nära varandra är oväntat slarvigt i en i övrigt extremt välregisserad show.

Sverige får den något nedbantade versionen av låtlistan (i början av turnén spelades hela den klassiska Alive! mer eller mindre rakt av). Firehouse, Watchin’ You och Rock Bottom har plockats bort. Efter Alive!-setet följer ett urval om sju av bandets allra största hits.

Fram till Thayers soloutflykt i slutet av She är det mesta också mer eller mindre toppen. Sen slarvas tempot helt bort . Även om det vänder uppåt igen så snart Let Me Go, Rock’n’Roll sparkas igång.

Markus Larsson på Aftonbladet tycker däremot att det mesta i den första delen av setet är ganska kasst. Det får han väl för all del göra, men jag kan ju aldrig hålla med om att Got to Choose, Parasite och She skulle vara dåliga låtar. Att trumsolot saboterar 100,000 Years skriver jag under på.

Fredrik Strage hade föredragit om Kiss fokuserat på 80-talet och tycker att Deuce och Strutter är torftig boogierock. Det kommer vi så klart aldrig att bli överens om. Många av kidsen i publiken håller säkert Guitar Hero-hiten lika kär som deras pappor och mammor som minns den från debutalbumet.

Det är inte det bästa jag sett på en scen, men det är skönt att äntligen få ha gjort det. Låtvalet är, om inte oklanderligt och exakt det jag skulle ha gjort själv, så ändå riktigt bra. Jag tycker att det är skönt att inte bara få de största framgångarna. Och precis som Linnéa Olsson tycker jag att jag fått något som är helt okej när jag går från Stadion.

Jag är förmodligen inte det enda Kiss-fan som hoppat över Dynasty. Skivan kröns och inleds trots allt av det stora sveket, discojönseriet, I Was Made for Loving You (förövrigt bandets andra guldsäljande singel i USA och en massiv hit i större delen av världen). För mig dröjde det faktiskt till härom året innan jag brydde mig om att låna det här albumet ett öra.

Allt började med en fyllediskussion där någon försökte övertyga mig om att Dynasty var Kiss mästerverk. När jag försökte med Hotter Than Hell fnystes det om jävla Hellacopters-Kiss. När jag någon vecka senare hittade en vinylutgåva i en Pripps-back på en marknad, slog jag till och förbannade snart mina år av ignorans. Det här är bakom discotramset riktigt fin hårdrock.

Visst, det här är den verkliga början på slutet. Det går inte att komma ifrån. Peter Criss spelar trummor på en enda av låtarna (Anton Fig som spelade på Frehleys soloalbum tar hand om resten). Gene Simmons spelar bas på fyra. Criss fullt upptagen av knarket, Simmons av kvinnorna (Cher just då om jag minns Kiss and Make Up rätt).

Ace Frehley sjunger för första gången på lika många låtar som Paul Stanley och på fler än Simmons. Medan Frehley stannar på hårdrocksspåret från soloalbumet flörtar Stanley mer eller mindre öppet med discon. Det ger ett splittrat, men charmigt album.

Dynasty innehåller en av de få covers bandet spelat in. Frehleys mer eller mindre egenhändiga version av Rolling Stones 2,000 Man (Ace sjunger, spelar sologitarr och bas). ”Bandets” överlägset starkaste tolkning (om vi inte räknar New York Groove från Frehleys soloalbum).

Bästa låten?

Simmons Charisma, Stanleys Sure Know Something, Criss Dirty Livin’ eller Frehleys tolkning av 2,000 Man. Även om inget platsar på min personliga topp tio över Kiss allra bästa.

I Was Made for Loving You då?

Den kommer jag aldrig att förstå. Den ligger i samma bank av Absolute Folkets Park-hits som Sunday Bloody Sunday, Just Can’t Get Enough, Don’t You (Forget About Me), allt Boney M spelat in och Beds Are Burning. Alla låtar jag vill radera ur mitt minne. Irriterande skit.

Tur att den ligger först och att Dynasty innehåller åtta låtar jag gärna lyssnar på.

Sure Know Something

Nicke Andersson (The Hellacopters), Niklas Olsson (ordförande i Kiss Army Sweden), Mikael Nordlander (Musikbyrån), Anders Jakobson (Coldworker), Pelle Gunnarsson (Chrome Magazine, Black Juju Records), Marcus Grahn (författare och journalist), Salme Dahlström (tidigare Oja, Kvitt eller dubbelt-vinnare och sångerska) och sist men inte minst Henrik Josefsson (dagensskiva.com-besökare, känd som henko).

Tillsammans listade vi inte mindre än 57 låtar ur Kiss-katalogen. En brokig samling som sträcker sig från första albumet till sista. Någon från nästan varje album.

När vi räknade samman rösterna stannade topp tio ändå på låtar från bandets sju första album.

1. Detroit Rock City (Paul Stanley, Bob Ezrin)
   Ja det var väl ingen överraskning? En av bandets absoluta klassiker. Låten toppade fyra av röstsedlarna och fanns med på sju av tio.
2. Strutter (Gene Simmons, Paul Stanley)
   Första låten från första skivan. Många skulle säkert säga att det aldrig blir bättre än så. Har remixats ett par gånger, men visst är det originalversionen som svänger bäst?
3. C’mon And Love Me (Paul Stanley)
   Etta på en lista, tvåa på en annan och med på ytterligare två bevisar att det här är mer än bara ett albumspår (ja det var ju faktiskt en singel också). En galet skön rockstänkare.
4. Love Her All I Can (Paul Stanley)
   Etta på två av listorna. En perfekt rock’n'roll-låt.
5. Black Diamond (Paul Stanley)
   Låten trummisarna brukar få en chans att skina som sångare på live.
6. I Stole Your Love (Paul Stanley)
   Actionrocken börjar här.
7. She (Gene Simmons, Stephen Coronel)
   En av flera låtar som flyttades från Simmons och Stanleys tidigare band Wicked Lester till Kiss och fick ett rakare arrangemang.
8. I Was Made for Lovin’ You (Paul Stanley, Vini Poncia, Desmond Child)
   Disocflörten som delar fansen i två läger – kärlek eller hat. Toppade en lista i vår omröstning och var trea på en annan.
9. Love Gun (Paul Stanley)
   Ett av de mest självklara inslagen i Kiss live-set. En knivskarp hårdrocksdänga.
10. Goin’ Blind (Gene Simmons, Stephen Coronel)
    Låten som fick ett nytt liv när den plockades fram till Unplugged-inspelningen, även om vi så klart minns den bäst som den lät på Hotter Than Hell.

Studioalbum
Kiss (1974)
Hotter than Hell (1974)
Dressed to Kill (1975)
Destroyer (1976)
Rock And Roll Over (1976)
Love Gun (1977)
Gene Simmons (1978)
Ace Frehley (1978)
Peter Criss (1978)
Paul Stanley (1978)
Dynasty (1979)
Unmasked (1980)
Music from The Elder (1981)
Creatures of the Night (1982)
Lick It Up (1983)
Animalize (1984)
Asylum (1985)
Crazy Nights (1987)
Hot in the Shade (1989)
Revenge (1992)
Carnival of Souls (1997)
Psycho Circus (1998)

Livealbum
Alive! (1975)
Alive II (1977)
Alive III (1993)
Kiss Unplugged (1996)
Symphony/Alive IV (2003)

Samlingsalbum (i urval)
Double Platinum (1978)
Killers (1982)
Smashes, Thrashes & Hits (1988)

Köp på iTunes Music Store:

Lyssna:

Det är ingen lätt uppgift.

Kiss har onekligen satt sin prägel på, åtminstone den västerländska, musikhistorien de senaste trettio åren, vare sig man tycker om dem eller inte. Hitsen har radats upp och de har tagit plats på ett ur jantesynvinkel otänkbart sätt. You wanted the best, you got the best.

Samtidigt är det här inte mer än rock n roll. En tämligen banal företeelse ställd bredvid saker som svält, global uppvärmning och krig. Det går aldrig att komma ifrån. En företeelse som i mångt och mycket inte hade varit en möjlighet om vi inte hade befunnit oss i någon slags postmateriell verklighet, där vi har tid och möjlighet att hänge oss åt dylika tidsfördriv.

I grund och botten är Kiss och dess hela existens en rätt så bagatellartad ingrediens i det moderna samhället. Men samtidigt är det så mycket mer. Det är ventilen som behövs i det här postmateriella samhället, där vardagens plågor och bekymmer gör sig än mer påminda, inte minst tack vare den outsinliga strömmen av nyheter från världens alla hörn. Och storhetsvansinnet är en viktig del i hela upplevelsen.

Kiss har alltid varit lite over the top, men kommit undan med det för de gör det fullt ut, med total hängivenhet. Detsamma gäller deras fans. Kiss ger inte några svar på de stora frågorna i livet, men de ger fantastiskt skön rekreation och en behövlig flykt.

Kiss självbetitlade debut från 1974 var inget genombrottsalbum. Det var ingen omedelbar hit, även om det lätt kan se ut så i efterhand, med tanke på vilka odödliga låtar albumet innehåller. Genombrottet kom först med Alive året efter, när de tre första skivorna sammanfattades med ett livealbum. Det egentliga världsherraväldet infann sig ytterligare några skivor in i karriären.

Men oavsett vilket har den här samlingen låtar funnits med, och finns fortfarande med, i Kisshistorien som den grundsten de faktiskt är. Låtar som Deuce, Strutter, Cold Gin och Black Diamond är fortfarande en lika central del av en Kissupplevelse nu som de var på klubben Coventry i New York 1973.

I efterhand har Paul Stanley och Gene Simmons, som är och har varit förgrundsgestalterna i Kiss, men även Peter Criss och Ace Frehley, omvärderat den här skivan flera gånger om. Beslutet att i andrapressen ta in jingeln Kissin’ Time borde i restrospektiv ses som ett felsteg, och den lilla växelsångslåten Let Me Know, där den hamnade i skymundan sist på sida a efter en smått oöverträffbar inledningskvartett av låtar, kanske fått en genomgång till på arbetsstadiet.

Samtidigt är det en sak som slår mig när jag verkligen lyssnar på skivan igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men det är många, och det är vilka genomarbetade låtar som bandet ändå presterade på sin debut. Black Diamond, 100 000 Years, Firehouse och alla de andra låtarna är väldigt mogna kompositioner, något som de flesta band inte mäktar med att överträffa hur etablerade de än blir. Imponerande minst sagt, men så hade flera spår en historia som sträcker sig bakåt i tiden till bandet Wicked Lester, som föregick Kiss.

Länge sökte jag efter Kiss debut på vinyl och jag minns känslan av att ha fått tag på den; det var ett stort steg, nästan så att mitt skivsamlande var uppfyllt. Givetvis stannade det inte där, och kommer säkert aldrig stanna, men en viktig hörnsten var på plats. Så som den redan har varit i rockhistorien.

Ska man ha en enda rockskiva i hela världen i sin samling är den här en klart tänkbar kandidat. Precis så bra är den.

Jag kan ändå inte låta bli att förvånas över självinsikten, det har annars knappast varit Simmons och Stanleys starka sida. Med tanke på att det dröjde minst två-tre år och ett fynd av turnéversionen på en skivrea innan jag plockade upp den här och med tanke på att jag fortfarande inte hört vare sig Asshole eller Live to Win har de förmodligen rätt.

Efter den enormt framgångsrika återföreninsturnén 1996/97 var läget ändå ett annat. Då skrek många av fansen efter en ny skiva. Originaluppsättningen hade gubevars återförenats. Här skulle skapas gammal god magi igen.

På förhand en lika enkel tanke som omöjlig uppgift.

Upplägget för skivan kom också att handla mer om kringprylar och marknadsföring än om musikalisk inriktning. På sätt och vis var det framsynt, ut med cd:n och en ny linje prylar. Det är väl det som är den samtida musikekonomin? Och visst borde det gå att finansiera ett nytt Kiss-album med samma modell?

Musiken på Psycho Circus då?

Ja det är väl inte direkt det mest upphetsande av Kiss album smörproducenten Bruce Fairbairn med viss möda pusslat ihop. Precis som i slutet av originaluppsättningens karriär spelar inte Ace Frehley och Peter Criss särskilt mycket på skivan. Criss spelar bara trummor på ett enda spår, Kevin Valentine tar hand om resten. Alla fyra medverkar bara på en enda låt. Så mycket för gammal magi. Tommy Thayer (som imiterar Ace idag) spelar förövrigt många av gitarrerna.

Gene Simmons Within är en släpig rest från Carnival of Souls (och innehåller till och med lite gitarrspel från Bruce Kulick). Den var förmodligen i mjukaste laget där, men funkar hyfsat här. Verserna är riktigt bra, men refrängen är verkligen inget vidare.

Öppnings- och titelspåret är ett av Paul Stanleys starkare upptemponummer sedan 70-talet och funkar utmärkt som album- och konsertöppnare, hans bästa insats här. Ace Frehleys bidrag Into The Void skrevs för Frehley’s Comet och låter precis så (fast med lyxigare produktion då). Samtliga Peter Criss låtutkast ratades och han fick istället nöja sig med en ganska bedrövlig piano- och stråkballad (så klart) signerad Paul Stanley och Bob Ezrin.

Visst är det speciellt, och något av en höjdpunkt, att för första gången höra alla de fyra originalmedlemmarna tursjunga i driviga You Wanted The Best. En titel som måste ha skrivit sig själv. Men visst är refrängen ganska pajig? Verserna funkar däremot alldeles utmärkt och hör till höjdpunkterna på skivan. Över huvud taget verkar de ha haft märkbart svårt att skriva refränger den här gången, lyssna bara på We Are One och Raise Your Glasses – herregud.

Hur jag än vrider och vänder på det är det här ett av Kiss sämsta album, möjligen bara överträffat i medelmåttighet av Hot in the Shade. Det är inte mer än med nöd och näppe godkänt och en anledning så god som någon för Kiss att inte gå in i studion igen.

Psycho Circus

Visst, det ligger säkert en stor del av rådande kanon i det hela, förr tyckte jag om Destroyer, för att inte tala om Creatures of the Night (originalet, inte den första osminkade cd-utgåvan). Genomgående, bortsett från några få skivor, är att de fyra ansiktena är med på omslaget. Rock and Roll Over bjuder på ett tecknat omslag, inte helt olikt en tatuering av japansk stil. Jag inbillar mig också att omslaget, med rätta, också är ett av de mest tatuerade.

Men anledningen till det är givetvis inte bara att det är förbannat snyggt. Det är framför allt en riktigt bra rockalbum. För egen del var skivan en av de sista i katalogen som jag verkligen bekantade mig med och så här i efterhand har jag funderat över varför det blev så egentligen.

Svaret är förmodligen att det är ett ganska anonymt album, rent hitmässigt. Visst, här finns flera låtar som får anses vara klassiker i Kisskatalogen, men någon riktigt hit i stil med Rock and Roll all Nite eller Detroit Rock City finns inte. Hard Luck Woman var ett försök till att upprepa framgången med singeln Beth från föregångaren Destroyer, men det lyckades aldrig.

Anledningen till att skivan stått emot tidens tand på ett ypperligt sätt är att det i princip inte finns ett enda utfyllnadsspår på skivan. Bakom I Want You, Calling Dr Love, Ladies Room och Makin’ Love finns Mr Speed och Love ‘em and Leave ‘em. Med flera.

I jämförelse med Destroyer handlar det mer om renodlade rocklåtar. Borta är de orkestrala arrangemangen som dök upp på Destroyer och på Rock and Roll Over visar Kiss prov på vilket effektivt, avskalat rockband man kan vara i sina bästa stunder. Och Rock and Roll Over är just en sådan, även bortom det visuella.

Ett album per halvår var den gyllene planen som skulle ta Kiss till toppen. Här fanns ingen tid till rast eller ro.

Många av de nyskrivna låtarna handlade om livet på vägarna; Room Service, Ladies in Waiting och C’mon and Love Me är tydliga exempel. De flesta är raka rock’n'roll-stycken av Kiss-klassiskt tidigt 70-talssnitt. Här finns inga av de formexperiment som skulle dyka upp i och med Destroyer. På det tredje albumet var Kiss uttryck fortfarande konsekvent.

Något bandet och managern Bill Aucoin länge diskuterat var behovet av ett riktigt anthem. En singalongastänkare. Något som fäste direkt och som fansen kunde värma upp med. Till Dressed to Kill hade de knäckt koden: ”rock and roll all nite and party every day” var allt Kiss handlade om. Den eviga klassikern Rock and Roll All Nite har blivit den mest sönderspelade låten från albumet och överlevt sig själv. Idag stänger jag oftast av innan den drar igång som sista nummer på B-sidan.

Ace Frehley står som kompositör till en snygg rockrökare, Getaway, som han gav bort till Peter Criss. Ace kände sig fortfarande inte mogen att ställa sig vid mikrofonen. 1975 var Kiss, precis som idag, i allt väsentligt Gene Simmons och Paul Stanleys show. Det skulle inte ändras förrän Peter Criss fick bandets största hit med baksidesballaden Beth ungefär ett år senare.

Om jag skulle tvingas välja, med kniven mot strupen, skulle jag säga att det är på den här skivan Paul Stanley sjunger som bäst. Alla de fem låtarna han leder är verkligen som klippta och skurna för hans stämband. Att en av dem dessutom är en av mina absoluta Kiss-favoriter någonsin, den makalösa Love Her All I Can (riffet! koskällan!), gör så klart sitt till. Men jag har svårt att hitta något att anmärka på.

Precis som Love Her All I Can är Gene Simmons allra starkaste bidrag på albumet, She, en gammal kompis från förr. Båda låtarna hade funnits i Stanleys och Simmons sångböcker längre än de kallat sig Kiss och båda var på väg att tas med på Hotter Than Hell. Introt till She och det skönt svajiga riffet hör verkligen till bandets finaste stunder.

Men det som kanske framför allt kännetecknar Dressed to Kill är sångarrangemangen. Simmons och Stanley lägger sig ofta i varandras låtar och sjunger snygga harmonier och stämmor. På bästa 70-talsrockvis så klart.

Smaka på ordet. Så slående, så hårt, så mäktigt. Troligen var det så Kiss resonerade när de släppte lös sin fjärde studioskiva 1976, uppföljaren till genombrottsplattan Alive. Och mäktigt och storslaget var också var det var. Omslaget visar kvartetten med en förstörd stad i bakgrunden och The Destroyer Tour krävde, om jag inte minns fel från någon gammal Okej, 40 lastbilar att kuska runt på i hemlandet USA. Nu var det inte riktigt en produktion av den digniteten som de anlände till Stockholm och Gröna Lund med för sitt första Sverigegig, men ankomsten är ändå värd att notera.

I rakt nedstigande led från namnet öppnar skivan dessutom med ett riktigt monster till låt. Detroit Rock City, som ska handla om ett Kiss-fan som dog på vägen till en konsert i North Carolina 1975. Den har länge varit något av en signaturmelodi för Kiss, ett stående inslag i låtlistan på konserter sedan dess. Det är en magnifik låt minst sagt, med ett fantastiskt gitarrsolo, eller om det mer är fråga om en melodi, oavsett vilket är det skitbra.

Destroyer har funnits med mig i hela mitt musiklyssnande liv. Det var när jag fick höra den här, i och för sig tio år efter den släpptes, som min relation till Kiss började, vid sidan av den första skivan, Alive II och Asylum. Kanske är det därför som jag på något sätt har tagit den för given, hållit den väldigt högt och rekommenderat den till höger och vänster.

Jag har helt enkelt hållit den lite för högt.

För även om det finns ett knippe klockrena låtar till på skivan tycker jag inte att den håller hela vägen längre. King of the Night Time World följer visserligen upp Detroit Rock City perfekt, God of Thunder är med rätta Genes signaturmelodi, även om den skrevs av Paul i en något annorlunda version, och såväl Beth som Shout it out loud har sin givna plats bland Kissklassikerna.

Men Great Expectations med sina orkestrala arrangemang känns som något av ett pekoral och Sweet Pain och Flaming Youth är okej låtar men absolut inte mer. Att stänga skivan med Do You Love Me ger möjligen den låten ett orättvist tungt ansvar, men trots att det är en bra låt håller den inte albumavslutarklass.

Samtiden verkar ha insett detta också upptäcker jag nu när jag tillbaka till tiden kring utgivningen. Destroyer höll på att bli en flopp, men räddades av Beth-singeln, som först var b-sida till Detroit Rock City, men som gavs ut som egen singel när man upptäckte att den fick mer speltid än a-sidan.

Och någonstans där inser jag att Destroyer är den minst fantastiska av de första sex klassiska Kiss-skivorna. Uppburen av några odödliga låtar, som står ut för mycket jämfört med omgivningen.

Här finns inget jag vill ta bort. För mig som alltid hållit Paul Stanley som nummer ett är det en märklig känsla att konstatera att det är Gene Simmons som dominerar festen med en samling egentligen ganska ostiga låtar. Hans fyra bidrag är skönt nonchalanta och avslappnade rocklåtar. Saker som Christine Sixteen, Got Love for Sale och hans bön om att få bli förevigad av Cynthia Plaster Caster (för det går väl inte att tolka Plaster Caster på något annat vis?). Och jag gillar verkligen den här lite mjukare sidan av Gene Simmons.

Love Gun utmärker sig också med att vara den första skivan där alla fyra medlemmarna turas om som huvudsångare. Peter Criss bidrar med en riktigt juste rockstänkare i Hooligan. Men det är framför allt här Ace Frehley gör studiodebut vid mikrofonen i, om ni ursäktar ordvitsen, elektriska Shock Me. Ett stort ögonblick i kisstory och en riktigt skön låt i senare typiskt sävlig Ace-stil.

Trots det är det redan nämnda I Stole Your Love (actionrock!) och titelspåret med Paul Stanley vid mikrofonen som blivit de viktigaste delarna av Kiss-repertoaren. Love Gun har varit en självklar del av varje Kiss-turné sedan den spelades in. Och vem kan ifrågasätta det, en i alla avseende perfekt Kiss-låt. Ett oförglömligt riffande från gitarrena, kanske de bästa trummor Peter levererat, en Paul som sjunger skiten ur sig och en rund lekfull basgång. Magiskt.

Men det var också här det vände för Kiss. För det var efter Love Gun bandet började falla isär på allvar som ett resultat av storhetsvansinne, interna stridigheter och missbruk. Det är med rätta sjätte studioalbumet blev en av deras största försäljningsframgångar. Här står de på toppen av både världen och sin förmåga. De är världens största och bästa rockband. Kiss.

Och jag ska ärligt säga att jag gillar både Tears are Falling, Reason to Live och så klart Beth om bara tidpunkten är rätt.

Det jag gillar allra mest med Smashes, Thrashes & Hits är att den samlar godbitar från såväl 1980-talet som 1970-talet. Ofta när man prata om Kiss hamnar 1970-talet med rätta i förgrunden, men samtidigt finns det godbitar att plocka från åttiotalsskivorna också.

För att sticka ut hakan en aning: Ställda bredvid varandra tycker jag inte att låtar som I Love it Loud och Crazy, Crazy Nights ska skämmas inför Detroit Rock City eller Strutter. Och att i Kisskatalogen bortse från giganter som Lick it Up och Heaven’s on Fire är tjänstefel, hur puritansk 70-talsanhängare man än må vara.

Två nya kompositioner bjuds det också på; Let’s Put the X in Sex och (You Make Me) Rock Hard, två kåtrockiga dängor som visar att det ännu inte var något fel på låtskrivarnerven. I sammanhanget är de dock parenteser.

Samtidigt som Kiss har tendensen att samla material med jämna mellanrum, tenderar de att dock även att mixa om gamla låtar. Det gjordes på Double Platinum 1978, på Killers 1982 och så klart även till Smashes, Thrashes & Hits. Resultatet på den sistnämnda: ingen höjdare, banne mig, trots att jag inte brukar ha problem med 1980-talsproduktion.

Ommixad har en briljant låt som Love Gun tappat det mesta i stuns när det kommer till gitarren, allt enligt lex 1980-tal. Och i den ekvationen tappar en höjdare till låtlista onekligen i kvalitet.

Och där finns den stora invändningen till Smashes, Thrashes & Hits. Det må vara en höjdarsamling sett till låtarna, som klämmer in ett och ett halvt decennium på två vinylsidor, men börjar man botanisera i versioner inser man snart att det finns mer att önska av de flesta låtarna. En låt som Strutter hade till exempel tappat geist redan till Double Platinum. Det goda blir i bland inte gott nog, helt enkelt.

Så det var med tappad haka jag läste i boken Blod, svett och dårar om Backyard Babies hur Dregen, Amir Chamdin och möjligen Nicke Andersson (syftningen i boken är lite oklar) enats om att Paul Stanleys soloalbum är bäst. Inte bara bland soloalbumen, utan bland Kiss-albumen över huvud taget.

Att Paul Stanleys soloskiva är den som låter mest som ett Kiss-album skulle ha låtit 1978 råder det inga tvivel om. Till skillnad från de andra experimenterade han inte nämnvärt med Kiss-formeln. Han skrev allt materialet själv (i tre fall tillsammans med Mikel Japp som senare skulle återkomma till Kiss-lägret som medkompositör på Killers och Creatures of the Night). Paul var också den enda i bandet som var i någon sorts kontakt med verkligheten under den här galna perioden. Genes ego hade blåst bortom all kontroll och hans intresse för att faktiskt spela på skivorna började tryta. Peter och Ace söp eller knarkade och var väl mer eller mindre redan här på väg ut ur bandet.

Att Pauls soloalbum på sätt och vis stakade ut vägen för bandets musikaliska fortsättning är så här i efterhand också relativt tydligt. Även om det kanske inte slog igenom på Unmasked och The Elder kanske får betecknas som ett intressant snedsteg. Han hade redan utvecklat en skarp talang för att snickra effektiva hårdrocksriff och lägger här grunden till en stor del av 80-talets hårdrockssound. Här finns en knippe riktigt effektiva och riffstinna låtar som är väl värda att plocka fram och lyssna om på.

A-sidans öppningsspår Tonight You Belong To Me är snyggt bombastiskt och lägger grunden för senare kompositioner som Sure Know Something (visst påminner de en del om varandra?). I Move On testar han greppet att använda en tre kvinnor stark kör. Ain’t Quite Right är ett skönt långsamt nummer och förmodligen det bluesigaste han spelat in. Wouldn’t You Like To Know Me är en urtypisk Paul Stanley-komposition med klistrig refräng. Sist på förstasidan ligger det sömniga och storslagna eposet Take Me Away (Together As One).

It’s Alright som inleder B-sidan håller jag som albumets allra finaste stund. Ett skönt fästande riff, Paul i högform och en refräng som fäster snabbare än superlim. Sen kommer den enda verkliga plumpen i protokollet. Pauls första försök som balladsångare i Barry Manilow-osande Hold Me, Touch Me (Think of Me When We’re Apart). Den är riktigt olidlig. Love in Chains har en halvrisig refräng, men å andra sidan ett riktigt grymt riff under verserna som väger upp det mesta. Och sista spåret Goodbye fick väl avsluta mest för titelns skull, det är annars en av få som drar ner albumets standard.

Men Kiss bästa album? Nej, så långt vill jag inte gå. I min skivhylla finns flera jag håller betydligt högre.

När man pratar om liveskivor i allmänhet och Kiss diton i synnerhet kommer alltid Alive på tal och nämns inte sällan som en av de bästa liveskivorna som gjorts. Alive II har dock alltid hamnat något av i skymundan av sin föregångare, men för min del håller jag tvåan minst lika högt som ettan, även om det känns smått omöjligt att kunna välja emellan dem.

Låtmaterialet på Alive II är i princip oklanderligt. Från öppnande monsterhiten Detroit Rock City via tunga namn i Kisskatalogen som Love Gun, Calling dr Love, Shock Me och I want you till Shout it out Loud. Peter Criss-balladen Beth avverkas så klart den också, tillsammans med personliga favoriter som King of the Night Time World, I Stole Your Love och en oerhört drivig version av God of Thunder. En smått magnifik upplevelse för ett rocköra.

Visserligen är materialet inspelat på olika platser och tidpunkter och sedan sammanfogat till en skiva, några av låtarna spelades till och med in utan publik och publikljud lades till i efterhand, men kanske är det därför som det låter så bra. Säga vad man vill om att manipulera, men när det ökar upplevelsen är det bara att tacka och ta emot.

Sista sidan på dubbelvinylen viks till fem nyskrivna kompositioner, som tyvärr börjar vittna om åtminstone Ace Frehleys kommande avhopp några år senare. Av de fem låtarna medverkar han enbart på en av dem. Sologitarren hanteras i stället av Bob Kulick, bror till Bruce Kulick, som åtta år senare blev fullfjädrad medlem i Kiss. Låtarna hamnar möjligen i skymundan av livekavalkaden, men ska inte skämmas överhuvudtaget, tvärtom.

Om Kiss hade valt att kasta in handduken efter Alive II hade de blivit än mer legendariska än vad de redan är. Efter äventyren med soloskivorna förlorade bandet lite fokus så sakteliga, men det går inte att komma ifrån att de första sex skivorna från 1974 till 1977 är klassiker allihop. Alive II visar upp ett Kiss i toppskick.

Samlingsskivan Killers släpptes 1982 enbart utanför USA och av de fyra nya låtar som var med på den är det Paul Stanley som skrivit samtliga, med eller utan hjälp. Gene Simmons spelade endast bas på en av låtarna (Nowhere to Run), medan leadgitarren trakterades av Bob Kulick, som var stand in för Ace redan på studiolåtarna på Alive II och spelade på Pauls soloskiva från 1978.

Killers var i stort sett en skivbolagsåtgärd i kölvattnet av den progressiva konceptskivan Music from the Elder, som floppade rejält året före. Man samlade ett knippe hits från förr och spelade in fyra nya låtar, som skulle vara uttalat hårda. Och det är de fyra nya låtarna som är det intressanta på Killers, snarare än de gamla, som här är remixade och finns i bättre versioner på tidigare skivor allihop.

Utropstecknet är första låten I’m a Legend Tonight, där öppningsriffet fångar mig direkt. Det är en drivig låt där Paul, som på alla de nya låtarna, sjunger med ovanligt hård röst. Down on Your Knees är en hård låt, medan Partners in Crime är en långsammare och tyngre bit. Nowhere to Run är mer uppluckrad och med en effektiv refräng.

Turerna kring de fyra nya skapelserna är ganska kryptiska. Redan under Unmasked-perioden pratades det om en tung skiva som skulle komma och minst en av låtarna skrevs redan då. Projektet Music from the Elder kom sedermera emellan och låtarna hamnade på Killers.

Rimligen pekar låtarna ändå ut vägen mot vad som skulle komma att bli skivan Creatures of the Night, som släpptes senare 1982 och till vilken Partners in Crime och Nowhere to Run också mixades om för att de skulle vara med, men sedan togs bort igen.

Killers ger som samlingsskiva mycket valuta för pengarna, de remixade versionerna av de gamla hitsen till trots, men är egentligen värd att skaffa enbart för de fyra nyskrivna låtarnas skull.

Under större delen av 80-talet seglade bandet ofokuserat i glamhårdrockens bakvatten. Med minst sagt blandade resultat. Visst går det att hitta bra låtar producerade efter det att sminket plockades av, men riktigt bra album existerar egentligen inte innan vi når hit. Exakt tio år efter det sista albumet i smink.

Det bets i en hel del mer eller mindre sura äpplen för att skapa Revenge. För det första bjöds Vinnie Vincent tillbaka in i familjen som låtskrivare. Det lär ha svidit duktigt för både Simmons och Stanley. Eric Carr hade precis gått bort efter en tids kamp mot cancer och ersatts av hårdrockens svar på Nisse från Manpower, Eric Singer. Bob Ezrin gavs en ny chans i producentstolen och som medkompositör efter superfloppen The Elder (som så sakteliga börjat omvärderas). I Kiss-kretsar började det så klart hoppas på storverk, men jag undrar om någon egentligen trodde på det.

För första gången sedan Creatures of the Night och I Love It Loud var det en låt med Gene vid mikrofonen som blev förstasingel. Det sved säkert lite för Paul efter listframgångarna med Forever i färskt minne, men han insåg säkert att det var nödvändigt för att signalera att det här var ett pånyttfött Kiss.

Unholy var dessutom den starkaste Gene-låten sedan Creatures-tiden. Demonen var tillbaka, även om han inte satt på sig sminket igen än. Krydda med en video som faktiskt skrämde skiten ur mig första gången jag såg den i yrvaket tillstånd en sen natt när jag somnat på soffan med MTV på. Jag trodde varken mina ögon eller öron. Var det här verkligen Kiss? Det kändes smått overkligt att de skulle släppa något som lät farligt efter tio år av radiovänlighet.

Och det är Gene-låtarna som dominerar föreställningen här och har högst lägsta nivå. Det märks att han för första gången på länge fokuserar mer på Kiss än sidoaktiviteterna. Domino är ett litet groovigt och stökigt mästervek som hör till mina personliga favoriter i Kiss-katalogen. Duellen med Paul i Spit är nästan lika vass och det är skönt att höra dem dela uppdraget vid mikrofonen igen (precis som i gubbrockaren God Gave Rock’n'Roll To You II). Dessutom ett riktigt skönt Star Spangled Banner-solo från Bruce Kulick.

Paul levererar i kölvattnet på den oväntade listsuccén Forever (första topp tio-placerade singeln sedan Detroit Rock City/Beth 1976) från Hot in the Shade ännu en ganska meningslös power ballad i Everytime I Look at You. Och även om han går ner lite i tonläge i flera av låtarna envisas han med att sjunga ansträngt på gränsen till falsett i ett par spår för mycket. I Just Wanna är väl på sätt och vis ganska fånig, men åtminstone ärligt pilsk och flörtig, dessutom har den ett fint trippigt mellanspel som jag är väldigt svag för.

Allra sist ligger en liten hyllning till Eric Carr som består av en gammal demoinspelning från tiden strax efter att han ersatt Peter Criss. Ovanpå Carrs trummor lägger Bruce Kulick en serie riff och lite skalövningar. Ett fint slut på den osminkade eran (om vi räknar bort den motvilligt släppta Carnival of Souls).

Trots att Revenge placerade sig högre på listorna något av de tidigare albumen utan smink blev turnén som följde ännu en publikmässig flopp. Förmodligen var det i sin tur en av de viktigaste anledningarna till att Gene och Paul kröp till korset och på allvar började överväga att ta på sig sminket igen. Framför allt anledningen att bita i det suraste av äpplen och kalla in Ace Frehley och Peter Criss igen.

Unholy

För det är väl så här i efterhand ingen tvekan om att den här dvd:ns främsta syfte var att säga ”kom tillbaka” till Ace och Peter?

Jämfört med den tidigare dvd:n jag hade som samlar två gamla vhs:er (Konfidental och X-treme Close-Up) är den här långt bättre. Konfidental och X-treme Close-Up lider båda av att vara barn av 80-talet med allt vad det innebär. Låt oss bara konstatera att de inte är särskilt PK i bilden av kvinnor under 80-talet. Dessutom vill jag minnas att de flesta liveversionerna som finns med där inte är i fullängdsformat.

Så är inte fallet här. Kiss My A** bjuder på fullständiga versioner. Skönt.

Visst, lite trist är det att en hel del av de gamla reklamspotarna från 70-talet upprepas här (och senare på Kissology ytterligare en gång), men jag köper det. Det gör trots allt att Kiss My A** räcker riktigt långt för den som inte måste ha allt.

Fokus ligger tungt på det sminkade 70-talet och Ace och Peter får nästan lika mycket utrymme som Gene Simmons och Paul Stanley. Det osminkade 80-talet berörs knappt. ”Snälla Ace och Peter, kom tillbaka.” Budskapet kunde inte vara tydligare. Frågan är hur det kändes för Eric Singer och Bruce Kulick, som båda var medlemmar i bandet när dvd:n släpptes, att se den färdiga versionen?

De ganska risiga intervjubitarna mellan liveupptagningarna och inslagen från tv-shower runt om i världen ger tyvärr produktionen något av en lågbudgetstämpel. Det är synd, för mycket av det övriga känns riktigt välvalt. Min favorit är det psykedeliskt bildproducerade framträdandet med I Love It Loud från italienska RAI.

Passagerna med Anthrax och Gin Blossoms förstår jag inte poängen med alls. Förutom som reklam för hyllningsskivan då. Jag hade lika gärna varit utan dem nu när fokus ändå ligger någon helt annan stans.

Skivan markerar Bruce Kulicks intåg i bandet, den mest kompetente av bandets leadgitarrister i mitt tycke. Ace Frehley må ha haft en grymt skön stil och innehar så klart förstaplatsen bland Kiss gitarrister, men rent gitarrtekniskt är den från bluesen skolade Kulick Frehley övermäktig. Visserligen är Kulick likt skivan ett barn av sin tid, och hans gitarrspel ännu inte särskilt personligt, men i skenet av de påföljande decennierna är han inte långt bakom Ace i min bok.

1985 var jag sju år gammal och kände före detta i princip inte till Kiss alls. Ett besök hos min Kisslyssnande kusin sommaren 1986 fick mig i ett grepp som sedan dess inte har släppt. Mitt första möte var en kombination av Asylum med tidigare skivor som Destroyer, Alive II och den första självbetitlade skivan. Asylum får väl ses som katten bland hermelinerna i den kvartetten skivor, men även om den i ärlighetens namn inte slår någon av de andra i kvalitet har den onekligen sina poänger.

Kiss har alltid försökt att likt en kameleont anpassa sig till rådande trender. Man gjorde ett försök med discodoftande I Was Made for Loving You 1979 och man gjorde det även till viss del med Music from the Elder 1981.

Detsamma är fallet med Asylum. I spåren efter avsminkningen 1983 är skivan ett försök att anpassa sig efter den allt mer hegemoniska glammen och skivan har, tillsammans med påföljande Crazy Nights, det högsta tonläget i katalogen. Inte minst märks det i Gene Simmons-kompositionerna, där det höga läget gör att han låter mer ansträngd än vad som brukar vara fallet.

I mitt tycke har alltid Paul Stanleys kompositioner varit de starkare av de bägges, åtminstone den här sidan Double Platinum och på Asylum är det väldigt tydligt. Topparna finns i Who Wants to Be Lonely, King of the Mountain och, visserligen titelmässigt småfåniga, avslutningen Uh! All Night som har ett skitsnyggt riff. Många anser dessutom att balladen Tears are Fallin är ett av de största pekoralen i Kisskatalogen, men jag måste tillstå att jag är småförtjust i låten. Att Kiss inte skulle ha en ballad på en skiva släppt 1985 var förmodligen inget alternativ.

Att Asylum fortsatt att vara bespottad med glammens återtåg med i ekvationen är för mig något av ett mysterium. Crazy Nights har fått sin upprättelse, är det inte dags för Asylum snart?

För även om Strutter från debutalbumet officiellt var den enda låt som spelades in på nytt till samlingen Double Platinum var det inte riktigt hela sanningen. Flera av låtarna, och kanske i synnerhet de som plockades från Hotter Than Hell, putsades upp ganska ordentligt. Och om jag ska vara riktigt ärlig så är det den där samlingen som utgör grunden för hela min relation till Kiss. Det är åtminstone den skiva jag spelat överlägset flest gånger.

Så det var med viss förvåning jag återhörde hur Hotter Than Hell egentligen lät. Kenny Kerners och Richie Wises produktion är inte den vassaste. Den har för all del en skön skitig charm, men inte lyfter den låtarna direkt.

Sett till låtar handlar det nämligen om en mer eller mindre oklanderlig liten guldgruva som visar på bandets bredd. Kiss har trots allt aldrig varit att entonigt hårdrocksband och så här i början av karriären bjöd de på både riktigt lättsmält glamrock’n'roll, struttig boogierock, pilsk skrevrock och något som närmast är att likna vid proto-thrash metal.

Thrash metal!? 1974? Jo jag vill hävda att Ace Frehley-kompositionen Parasite med sitt distinkt harvande riff förebådar thrashen. Så att ett band som Anthrax kom att plocka upp den flera år senare känns som mer än en hyllning till barndomens hjältar.

Men ärligt talat är det inte särskilt mycket som låter metal eller ens känns lämpligt att placera i facket hårdrock (Kiss är inte direkt att jämföra med Led Zeppelin eller Black Sabbath vid ungefär samma tidpunkt).

Kiss 1974 är ett spretigt rockband med rötterna i New Yorks glamscen, inget annat.

Men jag kan inte stå emot öppningen med ”Deuce”, ”Strutter” och ”Let Me Go Rock'n'Roll”. Redan där står jag på knä och tillber rockens gudar. Tre låtar i rad som alla skulle kunna plats på en tio i topp med Kiss i versioner som är inget annat än utmärkta.

Jag står på knä och spelar luftgitarr. Står upp och vevar högerarmen runt runt. Vickar på höfterna och är superrockhjälte. Större än livet självt.

I fantasin i alla fall.

Fantasi. Superhjälte. Större än livet självt. Kiss har alltid handlat om allt det där. Lika mycket som om rockmusik.

Tio-elva år gammal upptäckte jag Kiss för första gången. Mest för att en tjej jag var lite småförälskad i gillade dem. Tänkte att det kanske var ett smart sätt att skapa kontakt om jag också var Kiss-fan. Så att vi hade nåt gemensamt. Och även om förälskelsen i tjejen dog efter någon vecka så har jag hållit fast vid Kiss.

Den första nya singeln jag köpte var ”Heaven's On Fire”. Den första nya skivan jag köpte var ”Asylum”.

Då hade jag och några av mina kompisar våra Kiss-skivor tillsammans. Vi åkte på skivköparresor till Karlskoga. Expert hade alltid gamla sminkskivor på rea. 39:90 per styck. Vi såg till att aldrig köpa samma utan lånade dem istället av varandra eller lyssnade tillsammans. Självklart byggde vi Kiss-gitarrer och till och med en scen som vi hade långt gångna planer på att använda i en super-8-film.

Den här skivan får mig att minnas allt det där.

Gene och Paul har alltid levt efter mottot att ge folk vad de vill ha och att dessutom överträffa förväntningarna. När de rekryterat nya musiker har det varit minst lika viktigt att de är beredda att spela solon exakt som på skivorna som att kunna tillföra något nytt. Publiken ska veta vad den får på en Kiss-konsert. Samtidigt ska det vara den största upplevelsen du varit med om.

”Symphony – Alive IV” är indelad i tre akter. Först bjuds vi på sex låtar där Kiss spelar som vanligt. I andra akten ackompanjeras de av en stråkensemble. Slutligen kliver hela Melbournes symfoniorkester in och ackompanjerar bandet i elva låtar.

Som ni redan förståt gillar jag den första akten. Jag hade kanske hellre sett att de valt att låta bli ”Psycho Circus” till förmån för någon annan låt. Invändningen till trots visar Kiss här att de fortfarande är ett av världens allra bästa rockband. Det känns på något märkligt vis skönt att de inte helt ignorerar den osminkade perioden och väljer att spela ”Lick It Up” (precis som de gjorde relativt ofta under ”Farewell Tour”).

Jämfört med de liveupptagningar som fanns på specialutgåvan av ”Psycho Circus” är det här Kiss på det sätt jag alltid velat höra dem live. Det låter förbaskat bra. Och jag saknar för min del inte Ace det minsta. Tommy Thayer (Genes personliga hjälpreda sedan lång tid tillbaka) gör ett utmärkt jobb.

Akt två funkar också förvånansvärt bra. Ett nedskalat Kiss ger oss ett set som tyvärr påminner lite för mycket om ”MTV Unplugged”-setet för att jag ska vara nöjd. Ok för ”Shandi”, men den var en stor hit i Australien och spelas alltid där och därför väntad. Dessutom är den i ärlighetens namn inte särskilt bra.

Allra bäst gör sig den på sin tid oväntade hiten ”Beth” där jag anar att Peter Criss sitter ensam på scenen tillsammans med stråkensemblen. Ingen favorit i vanliga fall, men den går ändå hem. För det är ju precis så här den ska framföras egentligen.

Generellt tycker jag att bandet borde ha tonat ner de akustiska gitarrerna i det här setet. De låter lite tama och meningslösa ovanpå de snygga stråkarna. Det hade varit intressantare om man valt att släppa på de egna instrumenten lite och gjort mer av situationen.

Det där problemet med att göra mer av situationen blir ännu påtagligare i den tredje akten. För här dundrar Kiss på som vanligt medan symfoniorkestern gör sitt bästa för att fylla ut och fylla i. Oftast drunknar den i rocken.

Det förvånar också att låtvalet är så pass traditionellt. Jag hade nog förväntat mig att en eller ett par låtar från ”The Elder” skulle ha dammats av. Nu får vi egentligen bara ”Great Expectations” som överraskning (en låt från bandets allmänt sett bästa skiva ”Destroyer” som mig veterligen aldrig spelats live av Kiss tidigare). Det är också här symfoniinslagen fungerar bäst.

Allt hamnar ändå i skuggan av ”God of Thunder” .

För där har vi tredje aktens verkliga vinnare. En av Kiss farligaste låtar. Mer skräckinjagande än någonsin. När jag var tio år gammal var jag skitskraj för Gene varje gång jag hörde ”God of Thunder”. Nu låter han lika farlig igen. Toppen. Rysningar av välbehag.

Det är egentligen omöjligt för mig att sätta betyg på den här skivan. Jag älskar alla låtarna (nåja, nästan). Jag tycker att versionerna är som sämst bra (Gene och Paul har som vanligt försäkrat sig om att de ska låta så originaltrogna som möjligt).

Samtidigt har jag ju det mesta förut. Till och med i liveversioner. Jag tycker att det saknas ett moment när det visuella inte finns där. Allra helst hade jag velat ha DVD:n med en gång. Så kan du hålla dig ett tag är det nog värt att vänta. Är du ett Kiss-fan behöver du den här skivan även om du inte tror det på förhand.

Kort sagt, det här är skitbra om än lite för välbekant och fegt för att jag ska vilja plocka fram de riktigt höga betygen.

Förlåt.

Det är dags att gå igenom, avnjuta och hylla ”Music from the Elder” – Kiss episka filmsoundtrack från 1981.

Redan på idéstadiet var det uppenbart att ”Music from the Elder” skulle bli fantastisk. Världens mest spektakulära, effektsökande hårdrocksband skulle ge sig på att skriva först en film, och sedan ett soundtrack – komplett med symfoniorkester, körer och koklockor.

Så självklart.

Och självklart för varje Kiss-fan så var det Gene Simmons som kläckte idén. Simmons som vill vara både god of thunder, stolt sexmissbrukare och actionskådespelare i ett.

Efter att ha släppt ”Unmasked” 1980, och ”Dynasty” med diskoexperimentet ”I Was Made for Loving You” 1979, ville och behövde Kiss komma tillbaka till rockrötterna. Producenten Bob Ezrin, som bandet gjorde ”Destroyer” med, kallades in för att skapa en stark rockplatta. Men halvvägs in i skivan kände Gene Simmons och Paul Stanley att de skrev samma rocklåtar om och om igen. Planen att göra en film i ”Sagan om ringen”-stil, med storslagen och teatralisk turné och uppföljaralbum föddes.

Bob Ezrin hade nyligen producerat Pink Floyds ”The Wall” – konceptalbumet av konceptalbum – och tyckte att det var en lysande idé. Lou Reed hängde i samma studiokomplex och hjälpte till med några av låtarna. Men Ace Frehley och den då nyförvärvade trummisen Eric Carr försökte förtvivlat sätta stopp för Simmons och Stanleys värsta utsvävningar. Allt de ville var att Kiss skulle göra en ny ”Destroyer”. Men ingen lyssnade, vilket ledde till att Frehley hoppade av efter att skivan släpptes i oktober 1981.

Fast när jag som sjuåring stod med skimrande blick och tittade på kassetten där den stod i kassettstället i plast inne på Shellmacken i Askim, hade jag ju såklart ingen aning om turbulensen. Jag hade blivit Kiss-fan genom min granne Martin och raskt köpt hans ”Destroyer”, ”Rock and Roll Over” och ”Unmasked” när han ersatte sina Kiss-planscher med Depeche och Howard Jones. Ett förräderi som jag hade svårt att smälta. Så stolt som en sjuåring kan vara, var jag över att inte vika mig för synthen.

Min skivsamlande pappa bistod gärna min veckopeng med hjälp till skivköp. Men jag kommer ändå ihåg hur speciellt det var den dagen då han bad en mackanställd låsa upp stället och ta ut ”Music from the Elder”. På en helt vanlig vardag. En dyr och ny kassett. Jag kommer ihåg hur jag sprang in i mitt rosa flickrum komplett med kuddhörna och satte på bandspelaren.

Första tonerna av ”The Oath” som inleder ”Music from the Elder” gjorde mig svag i benen. Distade gitarrer var det coolaste jag kunde tänka mig. Och riffet är ju fortfarande helt genialiskt. ”Mr. Blackwell” var tung som satan, likaså ”Dark Light” med Ace Frehley på sång. Han var i och för sig ju alltid bäst. Även balladerna gick ner lätt – ”A World Without Heroes” var spröd och vacker, ”Under the Rose” hade fin körsång.

Jag lärde mig varenda textrad, kan fortfarande nynna med i varje solo. Till och med Eric Carrs dubbelpedalkomp i ”The Oath”. Liggandes på mitt virkade överkast tyckte jag mig förstå Kiss. Visste vad de menade. Trots att ingen vettig människa egentligen kan förstå textrader som:

”Like a blade of a sword I am forged in flame
Fiery hot
Tempered steel fire-bright to the night I take
I fear not
Now compelled by something I cannot see
I go forth surrendering to history”

I Okej hade det stått artikel på artikel om ”Music from the Elder” och det fanns en viss skepsis – men det fattade jag ju inte då. Men det stod snabbt klart för mig att det inte var politiskt korrekt att gilla ”Music from the Elder”. Därför har jag trotsigt försvarat den i varenda Kiss-sällskap jag kommit i de senaste tjugo åren.

Jag kan villigt erkänna att jag idag inser hur fruktansvärt cheesy gitarrsolona är. Att det inte alltid är en bra idé med flyglarm. Att Lou Reed inte automatiskt innebär god kvalitet. Och att mörka mässande röster med kryptiska budskap inte hör hemma på skivor i allmänhet.

Men det är just det som är grejen.

Det är Kiss enorma mått av hybris och total avsaknad av självdistans som får mig att älska ”Music from the Elder” förbehållslöst. När ett band vräker på i vansinnesfart och tappar koncepten helt så kan underverk uppstå. Även om underverket i Kiss fall innebar progressiv rock.

Filmen The Elder spelades in, men släpptes aldrig vare sig till biografer eller på video. Floppen var total och förödande.

Tre år senare sminkade Kiss av sig. Jag och Martin satt med Okej i knäna och höll över namnskyltarna för att gissa vem som var vem. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att känna mig lurad.

Efter det blev inget sig likt.

Kiss släppte ”Lick It Up” och tappade bort sig bland hårslingor och leopardtights i pudelrockland. Jag bytte till Mötley Crüe och vidare exkursioner in i hårdare rock.

Men ”Music from the Elder”s storhet består, precis som min svaghet för symfoniorkestrar, pretentioner och allmänt överdåd.