Det är så här det låter att vara ung och olycklig år 2003. Antingen är det mitt selektiva minne som efterkonstruerar och redigerar, men nog var allt en aning muntrare – eller i alla fall naivare – under mitten av det förra decenniet. Ta till exempel den svenska indiescenen: för en sådär åtta år betydde […][...]

”Vad säger du”, brukade jag fråga, ”ska vi lyfta taket?” Och så spelade jag ”Rosalita (come out tonight)”, liveversionen. Den när publiken blir som tokig när Springsteen sjunger ”…'cause the record company, Rosie, just gave me a big advance”. Och den som är privilegierad att någonsin sett Springsteen på sjuttiotalet – för oss övriga får […][...]

För att citera Kurt Vonnegut: så kan det gå. Kort efter att Springsteen till slut fått sitt genombrott till den stora massan med ”Born to Run”, vilket inkluderade framsidefeatures i både Time och Newsweek, åkte han samtidigt på sin första lektion i skivbolagsbyråkrati. Och som alla vet brukar dessa vara smärtsamma upplevelser. Tre år tidigare […][...]

”'Nebraska' was rock bottom. I always think of it as my most personal record. What happens when all the things you believed in when you're twenty-five don't work? What happens when all these things break down? Your friends fail you, or you fail your friends. When you're alone – can you live? Can you go […][...]

Snacka om att bli dragen vid näsan. Med sin brett leende nuna uppsmetad över i princip varenda tabloidblaska från New York till Rottnebro befann han sig onekligen mitt i en massmedial orkan. Världens i nuläget störste artist i giftermål med en fotomodell. Och här kom albumet där han skulle bedyra sin kärlek till henne och […][...]

”Look, I've written 70 songs for this album. You want another one – you write it!” (Springsteen till Jon Landau inför ”Born in the USA”) I det militära finns det ingen hejd på schablonerna. Alla som någonsin burit ett grönställ, som somnat på ABC-lektionerna, som tätat sprickorna i kängorna med tjocka lager skokräm, alla ni […][...]

Patti Scialfa får se upp. För nästa gång Springsteen står på scen och tar i från tårna i ”Red headed Woman”, kanske det inte är den nuvarande First Lady of Love han riktar den till. Efter två minuter med ”White Lines” förstår man att Soozie Tyrell lika gärna skulle kunna vara föremålet för den affektionen. […][...]

”Blue Velvet”, David Lynch, 1986. Slutscenen. Kyle MacLachlan och Laura Dern har överlevt sina strapatser i mörkret vid stadens utkant och är tillbaka bland vita spjälstaket, nyvattnade gräsmattor och brandmän som brett leende vinkar i slow motion. En liten fågel, en rödhake, landar på fönsterbrädet och bilden av förortsidyllen är lika vykortslik som den är […][...]

Merciless tvekar inte att muta in territoriet. Första tonen sitter som en käftsmäll och sedan har de ens totala uppmärksamhet. Thrashfest!!! Jag skulle ljuga om jag sa att jag var med när det begav sig. Merciless inledde sin bana på andra häften av 1980-talet, men efter 1994 års ”Unbound” lades bandet i träda. Jag slutade […][...]

Fläskig old-school death metal i den amerikanska skolan är vad som berikar mina öron när jag sätter i Sepsisms tredje skiva ”To Prevail In Disgust” i stereon. Jänkarna hör hemma i Kalifornien men tycks ha kikat tvärs över kontinenten mot Florida en hel del. Andra amerikanska band som Nile, Morbid Angel och Cannibal Corpse kommer […][...]