”Vad säger du”, brukade jag fråga, ”ska vi lyfta taket?”

Och så spelade jag ”Rosalita (come out tonight)”, liveversionen. Den när publiken blir som tokig när Springsteen sjunger ”…'cause the record company, Rosie, just gave me a big advance”. Och den som är privilegierad att någonsin sett Springsteen på sjuttiotalet – för oss övriga får vi ta till tungfotade referenser som Håkan Hellström eller Moneybrother – förstår. Ung, otyglad energi. Eufori. Symbiosen mellan artist och publik. Hettan. Hungern.

”Rosalita” är nämligen den låt som bäst representerar detta på Springsteens andra platta, ”The Wild, the Innocent and the E Street Shuffle”. ”Rosalita” är en låt som traskar nedför solvarm asfalt mitt under högsommaren med den kaxiga gångarten hos någon som kanske inte vet allt, men som är fullt övertygad att han gör det och faktiskt ger blanka fan i om det är annorlunda. Här finns sturskheten, attityden, som när huvudpersonen berättar för Rosalitas murriga farsgubbe att, ”this is his last chance, to get his daughter in a fine romance”. Krydda med call and response-partier, handklapp (handklapp, säger jag!) och spontana glädjetjut och du kommer kanske i närheten av att förstå.

Till skillnad från ”Greetings from Asbury Park” var ”The Wild, The Innocent and the E Street Shuffle” en mer sansad affär, framförallt var den inte lika tillkrånglad. Här fanns inga tungvrickande stavelsesjälvmord eller slingriga Jack Kerouac-rader. Bob Dylan-manteln var inte kastad, men den var på glid och man kunde ana vad som fanns därunder. Vem som fanns därunder.

Kanske var det egentligen här det började. Kanske var ”Greetings from Asbury Park” bara en prolog, en inledning. Knappt en fingervisning om vad som komma skulle. Kanske var det här allt startade. För medan föregångaren hade varit en tilltrasslad och underproducerad historia så visade Springsteen i och med sitt andra album upp en mer koncentrerad sida: rakare, och med mer fokus på melodier – något som hamnat i bakgrunden på debuten. Inte lika rastlöst och spattigt, helt enkelt.

Gör er inga illusioner, dock – han var hungrigare än någonsin. I en intervju med Jerry Gilbert i brittiska musiktidningen ZigZag sa han, ”Vi är så långt nere som vi någonsin varit just nu. Det innebär att om vi inte spelar varje vecka har vi inga pengar. Vi har precis avslutat en turné och folk i bandet blir vräkta från sina hem.”

Men framför allt riktade han skalpellen mot sin egen lyrik. Skar bort de mest överflödiga lagren – ”Greetings from Asbury Park” var ju som bekant ungefär lika ordtät som en genomsnittlig Michael Crichton-roman – och började fokusera på det som var viktigt: historierna. Karaktärerna.

Och särskilt urbanromantiken fick blomma ut i all sin prakt: hallickar, spådamer, tivolin, strandpromenader och brandstegar och gränder rördes samman i en sjudande gryta av snygga noveller om den postpubertala tillvaron i New Jersey på sjuttiotalet. På sätt och vis kan man se det som ett mytologiserande fotoalbum, eller en karikerad dagbok, över den unge Springsteens uppväxtår.

Allra tydligast exemplifieras detta med två låtar: ”4th of July, Asbury Park (Sandy)” och ”Incident on 57th Street”. Den förstnämnda är en bitterljuv redogörelse för livet på boardwalken och om hur han, vid tjugofem år fyllda, börjar bli för gammal för hela scenen (och alla som kan sin Lundell vet redan var Sanna i Åre kommer från):

”And me, I just got tired of hangin' in them dusty arcades
Banging them pleasure machines
Chasin' the factory girls underneath the boardwalk
Where they all promise to unsnap their jeans”

Men det är på ”Incident on 57th Street” som man förstår. Det är en tidlös, klassisk Springsteen-historia med alla nödvändiga ingredienser: storstadsromantik, ung kärlek, tuffa killar i macho-poser och en tilltufsad gammal Buick. Det är ”Romeo och Julia” förlagd till amerikansk förort under en stekande sommarsol eller, snarare, ”West Side Story” för rock'n'roll-generationen. Och när alla instrument tonas ut till förmån för ett ensamt piano under mellanpartiet faller allt på plats:

”Johnny was sittin' on the fire escape, watchin' the kids playin' down the street
He called down 'Hey little heroes, summer's long
but I guess it ain't very sweet around here anymore'
Janey sleeps in sheets damp with sweat, Johnny sits up alone
and watches her dream on, dream on”

Men ”The Wild, the Innocent and the E Street Shuffle” är långt ifrån en komplett skiva. Här finns fortfarande för många ofokuserade element, som den minst sagt ojämna ”New York City Serenade”, ett taffligt tiominuters jazzfummel. Och om ”Rosalita” är låten som varje fest kretsar kring, så är ”Kitty's back” panelhönan, den som alltid gömmer sig i mörka hörn och tittar lite försynt ner i parketten, undanstuvad och anynom.

Och som med ”Greetings from Asbury Park” blev även ”The Wild, the Innocent and the E Street Shuffle” en försäljningsmässig besvikelse hos skivbolaget. Det började knaka i fogarna och alla, inte minst Springsteen själv, visste att han bara skulle få en chans till. Nästa album var tvunget att vara något utöver det vanliga annars skulle allt vara över.

Nästa album blev ”Born to Run”.

Resten får ni räkna ut själva.