”'Nebraska' was rock bottom. I always think of it as my most personal record. What happens when all the things you believed in when you're twenty-five don't work? What happens when all these things break down? Your friends fail you, or you fail your friends. When you're alone – can you live? Can you go on?”
(Springsteen om ”Nebraska”, 1987)

Jag vill att ni berättar något för mig.

Jag vill att ni berättar hur i helsike jag ska recensera den här plattan. Jag menar, hur recenserar man världens bästa skiva?

För så är det.

Detta är den bästa platta som gjorts. Någonsin. Oavsett genre. Det kommer heller aldrig göras en lika bra skiva. Det hela är givetvis ett ytterst subjektivt kungörande, liksom uttrycket ”världens bästa skiva” är något högst individuellt.

Bla, bla, bla.

”Nebraska” är och kommer alltid att förbli världens bästa skiva. Utan citationstecken. Punkt. Inklämt mellan den överdådiga dubbelmackan som var ”The River” och den bredbenta ”Born in the USA” kom den här skivan, lika obehagligt närgången som asfalt som skrubbar hud.

På den här skivan ryms mer mörker, desperation och uppgivenhet än hela Ingmar Bergmans samlade verk tillsammans. Inspelad i Springsteens sovrum på en bandspelare med enbart en sprucken akustisk gitarr, ett munspel och en samling härjade historier som måste berättas.

Det här är en samling gryniga novellfilmer i svartvitt, opolerat och skitigt och utan skygglappar. Det här är det verkliga Amerika, långt från tevekamerornas förskönande filter: de sotsvärtade fabriksförorterna, de komatosa sovstäderna, där rostiga badkar och uttjänta gummidäck pallats upp på gräsmattorna för att det inte finns någonstans att göra av dem. För att ingen ids gör något.

Tristessen. Ledan. Frustrationen. Och, i slutändan, hatet.

En enda stor häxkittel där misären, utanförskapet och trolösheten kokar, sjuder, hela tiden på gränsen att svämma över. Det här är ett dystopiskt porträtt målat i gråbleka toner av ett samhälle i ekonomisk ruin, ett samhälle som anfrätts i alla ändar av lågkonjunktur, arbetslöshet och en stegrande brottslighet. Om ”Meeting across the River” från ”Born to Run” var en nästan pittoresk skildring av fifflare och småtjuvar, så är figurerna på ”Nebraska” dess raka motsats.

Det finns inga förskönande omskrivningar på låtar som titelspåret (om den unge seriemördaren Charles R Starkweather) eller ”Johnny 99″, i vilken det snarare riktas en 250 Watts halogenlykta mot alla sprickor och skavanker i det amerikanska samhället. Om hur förutsättningar skapar en mördare:

”Well they closed down the auto plant
in Mahwah late that month
Ralph went out lookin' for a job
but he couldn't find none
He came home too drunk
from mixin' Tanqueray and wine
He got a gun, shot a night clerk
Now they call'm Johnny 99″

Och i rättssalen förklarar han i sin egen slutplädering för alla som råkat missa poängen:

”'Now judge, judge,
I had debts no honest man could pay
The bank was holdin' my mortgage
and they was takin' my house away
Now I ain't sayin'
that makes me an innocent man
But it was more than all this
that put that gun in my hand'”

Här finns historier, liv och karaktärer vars skildringar tangerar de hos litterära storheter som Hubert Selby, Jr och John Steinbeck. Ta till exempel berättelsen om bröderna Joe och Frank Roberts. Det är Abel och Kain, vända mot varandra, med vietnamkriget som rasar i bakgrunden. Berättelsen om hur Joe alltid ser efter sin bror som har en benägenhet att hamna i trubbel. För att sedan tvingas bryta både lag och moralisk kodex för att, ”Man turns his back on his family, well he just ain't no good”. Och sedan, efter han ställts inför sitt val och fattat sitt beslut, kommer refrängen insvepande som en osalig ande, hemsökande, en påminnelse om det okomplicerade man alltid ser i det förflutna:

”Yeah, me and Frankie laughing and drinking
Nothing feels better than blood on blood
Taking turns dancing with Maria
As the band played 'Night of the Johnstown flood'”

Och sedan är det borta. Och ingen vet vad som skall hända härnäst. Allra minst Joe Roberts själv. Det är utan tvekan den bästa lyrik som någonsin författats och går att läsa lika bra i novellform direkt ur texthäftet, men det går inte att handplocka enskilda rader. Allt måste läsas som en enhet. Sean Penn förstod det. Sean Penn insåg hur mycket komplexa känslor och bibliska undertoner som sjöd mellan raderna när han gjorde filmen ”Indian Runner”, baserad på ”Highway Patrolman”.

Och när man sitter där, utmattad, kallsvettig, så börjar nästa historia. Och mörkret blir lite mer kompakt, skuggorna tränger allt djupare in i varandra, när en märkbart plågad Springsteen kvider:

”Maybe you got a kid,
maybe you got a pretty wife
The only thing that I got's
been bothering me my whole life”

Det är inte vackert. Det är brutalt. Det är svart rost och motorolja och krossade betongblock. Det här är den rakt motsatta polen till de livsbejakande, bombastiska tjuten på ”Born to Run” och ”The River”. Det här är inte en skiva, det är en skapelse. Med ett eget liv. Ett liv som fortsätter långt efter att de avslutande tonerna på ”Reason to believe” klingat ut. Den etsar sig fast i din hjärna, i din själ, tills ditt blod rinner lika svart som kol.

Så. Berätta för mig. Berätta hur man recenserar den här skivan. Berätta för mig hur man ska kunna inordna den i något form av siffersystem, ett jämförande register. Det går inte. ”Nebraska” befinner sig på en sprucken och flagnad piedestal långt ovan de övriga verk som någonsin fästs på magnetremsa, vinyl eller aluminum. Att recensera ”Nebraska” är som att försöka betygsätta Gud.

Berätta för mig. För jag fattar verkligen inte.