För att citera Kurt Vonnegut: så kan det gå.

Kort efter att Springsteen till slut fått sitt genombrott till den stora massan med ”Born to Run”, vilket inkluderade framsidefeatures i både Time och Newsweek, åkte han samtidigt på sin första lektion i skivbolagsbyråkrati. Och som alla vet brukar dessa vara smärtsamma upplevelser.

Tre år tidigare hade han, på en parkeringsplats, skrivit på ett kontrakt med dåvarande managern Mike Appel, ett kontrakt som nu band Appel till allt Springsteen gjorde i studion, inklusive rättigheter och royalties. Det dröjde till 1977 innan han släppte greppet om sin skyddsling och man gjorde upp i godo.

Det var denna smärtsamma process som innebar födseln av ”Darkness On the Edge of Town”, en uppgörelse med allt som tyngde honom: frustrationen, den besvärliga uppväxten, tristessen han såg omkring sig. Längs gatorna i Freehold, New Jersey, kunde han se fabriksarbetarna vandra. Med böjda huvuden. Med krökta ryggar. Men han såg något mer. En slags stolthet som inte gick att kuva, stoltheten över hederligt arbete, ett ändå anständigt liv. Och han såg en heroism i det, förvisso en väldigt idealiserad bild av proletären och arbetarklassen, men det fanns något tappert i att uthärda livet i hjulet varje dag. Och fortsätta göra det nästa dag.

Och det var då han förstod.

”Det här var skivan då jag listade ut vad jag ville skriva om, människorna som betydde något för mig och vem jag ville bli”, skriver han i texthäftet till ”Greatest Hits”-skivan. ”Jag såg vänner och familj som kämpade för att leva hederliga, produktiva liv och jag såg en slags vardagsheroism i det. Och gör det fortfarande.”

Hjärtevärmande, för all del. Men det var ingen solskenshistoria som vecklade ut sig.
Det här var personer som började närma sig trettiostrecket, personer som började inse att de kanske inte var ”born to run”, att livet inte var någon gratisresa. När man inser att det börjar bli för sent att göra något med sitt liv. Ett slags Välkommen till Verkligheten, byggt kring ett tema på fundamentala ting som kärlek, svek, förlust och tro.

Allt börjar med en explosion. Klassiska Max Weinberg-trummor, sprängfullt med glockenspiel och den klassiska inledningen, ”Lights out tonight, trouble in the heartland/Got a head-on collision, smashin' in my guts, man”. ”Badlands”. Den ultimata arbetarhymnen. Stå upp. Kämpa tills du betvingat systemet innan det betvingar dig. Och spotta i ansiktet på det. Utan att någonsin själv haft ett niotillfem-kneg lyckas Springsteen skildra mödorna på pricken. Och så kommer raden som sammanfattar allt: ”It ain't no sin to be glad you're alive.”

”Adam raised a Cain” är, som namnet antyder, en sång med kraftiga katolska influenser. Vem som är Adam och vem som är Kain råder det föga tvivel om. ”My daddy worked his whole life, for nothing but the pain/Now he walks these empty rooms, looking for something to blame”, sjunger Springsteen med lika delar empati som ilska. Låten användes senare i soundtracket till filmen ”Baby, It's You”, regisserad av John Sayles, som senare skulle stå som regissör för videos till ”Born in the USA” och ”I'm On Fire”.

Men klimaxen kommer halvvägs genom plattan. ”Racing in the Street”, en beckmörk betraktelse av att bli lurad på livet. Tonen hos berättaren skiftar från att vara en högmodig, gatsmart kille som ”shut 'em up and then we shut 'em down”, till någon som inser att åkturen snart är över, att glöden börjar falna och att det inte finns tillräckligt med bränsle i hela världen att tända den igen. Fasaderna är på väg att rämna: ”But now there's wrinkles around my baby's eyes/and she cries herself to sleep at night”.

Albumet rundas av med titelspåret och för varje rad Springsteen sjunger om bleknad värdighet och stolthet låter det alltmer som ett sista adjö, ett självmordsbrev:

”Some folks they're born into a good life
Other folks get it anyway anyhow
Me, I lost my money and I lost my wife
Them things don't seem to matter much to me now”

Och så är det slut och det lämnas en minst sagt tungsint eftersmak i munnen. För man vet att i hjärtat av Amerika, i städernas utkanter, råder ett mörker som aldrig skingras. Där ingen ställer några frågor eller tittar för länge på ditt ansikte. Och man borde hålla sig undan. Men bara en gång till. Och så sitter man där igen.

Bara en gång till.