Två rader. Jag hinner inte längre än två rader. Föreställ dig följande scenario: du är en Greenwich Village-hipp katt, en våt dröm för trendskribenterna i livsstilsmagasin som Bon och FACE, och du ingår i ett band. Ditt band består av lika Greenwich Village-hippa bohemer, ni spelar en slags blandning av slashasig collegerock och mainstreamindie (där […][...]

Pretentionerna är alltid på topp när Cradle of Filth ska släppa en ny skiva. Storslaget och pompöst, det är så vi känner Dani Filth och hans kumpaner vid det här laget och varför bryta ett fungerande koncept? Ytterligare just ett konceptalbum läggs nu till högen när ”Damnation And A Day” dyker upp på diskarna. Denna […][...]

Fullt ställ. Plattan i botten. No looking back. Ungefär de tankarna är det som slår mig när jag petar i The Dontcares debutplatta ”Ugly… But Well Hung!” i CD-växlaren. En annan grej som slår mig är hur kort skivan är varje gång växlaren hoppar över i senaste Petter-skivan, strax över 20 minuter bara… Men nu […][...]

Ni vet hur det är. Man sitter på något rökigt ölhak där den kvinnliga bartendern har tatuerade underarmar och skriver ner sitt telefonnummer på servetterna hon ger dig. Eller så sitter man kring en lägereld på en fuktig sandstrand på norra Gotland och månen börjar just gå upp. Oavsett scenariot så är vad som händer […][...]

Nu ska ni få höra. När jag bodde i London och min tilltänkta i Johanneshov brukade vi skicka små paket mellan oss. Det kunde vara allt från tolvsidiga funderingar på linjerade A4 till nittiominuters kassetter med ännu fler funderingar. Eller rent svammel. Breven från mig var nog mer svammel än funderingar. Lite senare flyttade jag […][...]

Egentligen borde jag inte skriva någonting. Fan, jag behöver inte ens kommentera det. Corey Lee Granet i The Warlocks säger det så mycket bättre själv: ”Nothing's original, but the greats know that – it's what they put into it of themselves that's important.” (ur brittiska musiktidningen BANG april 2003) Här kunde min recension slutat. Kanske […][...]

Egentligen vill jag inleda med att parafrasera Bukowski ur ”Postverket”. Det hela började med ett misstag. Ni vet, hela den biten. Men det kommer senare. För egentligen började allt med tyskar. Om man tänker efter så är det förvånansvärt mycket som gör just det. I mitt fall handlade det om en kille som hette Ralf […][...]

Stockholmska Zen inleder sin debut med ett nära fem minuter långt intro där de samplat nåt som påminner om Exorsisten. Att det introt inte följs upp av något black/death metalband som sneglat åt Göteborg förvånade mig första gången jag hörde skivan. Vad som följer upp introt sneglar snarare runt tre decennier bakåt i tiden istället, […][...]

Tja, egentligen var det väl ganska väntat. Fast ändå inte. För om det är någon skiva som ska hyllas så är det givetvis ”Nebraska”. Jag kan inte nog bedyra den plattans betydelse och jag vet att många delar min övertygelse. Däremot är det kanske lite överraskande att valet inte föll på en mer kommersiellt gångbar […][...]

Det finns, mig veterligen, bara två artister som påstår att de kan tortera folk med sin röst. Den ene är Eilert Pilarm. Den andra är Diamanda Galas. När Galas – mogengothens svar på Magica De Hex – uppträdde på Södra teatern för några år sedan var det som att bevittna någonting mellan kabaré och exorcism […][...]