Så hörde jag en röst ur hopen. 'Tja, alla genier är ju fyllon!' Som om det förklarade saken och fick den ur världen. En till som sett för många filmer. (ur ”Postverket” av Charles Bukowski) Nej, det är ingen återutgivning. Och nej, här finns inga alternativa versioner eller osläppt material eller ens någon rökig celluloidsnutt […][...]

”Jag får en sån jävla ribba”, sa min fotograf och fyrade av ungefär tvåhundra fotoblixtar och tre salivfontäner. Det är alltid obehagligt att få veta sådant. Å andra sidan kände jag viss förståelse för hans entusiasm. Det här var ett Kodak Moment om det någonsin funnits ett. På scen uppenbarade sig tre herrar i helsvarta […][...]

Att kalla en skiva för ”Elevator Music” är ganska kaxigt och tecken på ett synnerligen gott självförtroende. Att dessutom döpa sin debut till det är onekligen att sticka ut hakan och inbjuda till inte nödvändigtvis bara snälla kommentarer. Men så är Trüby Trio inte i egentlig mening några purfärska debutanter. Det är bara det att […][...]

När jag slängde i Green Carnation i CD-spelaren hemma blev jag förvånad. Mest på grund av att Adam på Club Assault pratat om dem och de genrer han rör sig mest i, som jag bedömt det, har varit obskyr, avant-garde black metal. Att flera av medlemmarna i Green Carnation också hört hemma i In The […][...]

Bara omslaget säger allt. Hur man förhåller sig till Magnus Carlson som artist handlar till stor del om hur man förhåller sig till vuxna karlar som inte skäms för att servera sin hjärtmuskel på ett fat. Antingen tycker man att det är modigt och rörande eller så är man en av dem som anammat fyrtiotalistmentaliteten, […][...]

Om den här skivan var en person skulle den vara Pontus Gårdinger. För här finns stelbent allvar maskerat med det mest inställsamma sound jag hört: produktionen är lenslipad och fernissad, trummorna låter som om de är klädda i tre lager filt, de akustiska gitarrerna är putsade och alltihop är mer strömlinjeformat än vad ett helt […][...]

[BONNIE "PRINCE" BILLY 19:00, Inomhus] Nu är det klippt. Glöm farsoter, glöm horder av syrsor och glöm dödsänglar. Det absolut säkraste tecknet på en nära förestående apokalyps är folk som pogar på en Bonnice ”Prince” Billy-konsert. Jag såg folk poga på Bonnie ”Prince” Billys spelning. Till deras försvar skall sägas att de nya, orkestrerade och […][...]

Jag vet inte. Kanske borde jag inte ens uttala mig – vi är ju, trots allt, inte ens halvvägs – men det tycks mig som om det blir en oväntat torftig musiksommar som avlöser den kanske hetaste skivvåren de senaste fem, nej, tio åren. Kolla bara: Stockholm Calling? En promotionmässa för telecombranschen halvhjärtat förklädd till […][...]

Det finns dagar då Lasse Berghagen går ut på stadens gator som en vanlig man. Och så finns det de dagar då han kränger på sig skinnvästen, den axellånga Robert Wells-peruken och lever ut sin mest perversa förkärlek för tysk ölstugemetall och får sina lärjungar att i ljudliga allsångskörer besjunga Tolkien-världens trolltyg och oknytt. Kanske […][...]

Ullevi lördag 21 juni 2003 Jaha. Det här var ju… snopet. Jag vet inte vad jag ska säga. Kanske lika bra det – jag skulle kunna fylla hela det här utrymmet med svordomar så hädiska och svavelosande att Sankte Per skulle portförbjuda mig från Övervåningen för all framtid. Just nu känns det nästan som om […][...]