dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Bruce Springsteen: Tracks
Tracks (CD) Bruce Springsteen
1998
CBS/Sony
6/10

En rensning av rang

Lyssna

Sök efter skivan

”Look, I've written 70 songs for this album. You want another one – you write it!”
(Springsteen till Jon Landau inför ”Born in the USA”)

I det militära finns det ingen hejd på schablonerna.

Alla som någonsin burit ett grönställ, som somnat på ABC-lektionerna, som tätat sprickorna i kängorna med tjocka lager skokräm, alla ni vet. Ni har troligtvis matats. Befäl som kan utfärda en trött machokliché i en handvändning.

Smärta är en högre form av njutning. Din enda livförsäkring i krig är ditt vapen. En kedja är inte starkare än dess svagaste länk. Och, framför allt: att inte göra någonting är inte ett alternativ. Dina alternativ är: gör det eller gör det jävligt grundligt och av de två valen är det bara det sistnämnda som gäller.

På sätt och vis skulle man kunna applicera detta på Springsteen. Jag menar, ska man göra en arkivrensning så ska man göra en arkivrensning. Och det jävligt grundligt.

Det var även vid den här tiden jag först fick nys om ”Tracks”. Logement fjorton, KA3, Fårösund. Någon gång i skarven mellan sensommar och höst 1998. Det var då jag läste om det först. Det var inte mer än en notis, längst ner på nöjessidorna i Aftonbladet. Fastklämd under något av större sensationsvärde. Jag kommer inte ihåg vad.

Det var bara en liten blänkare, men det var tillräckligt för att ingjuta sådant där rastlöst hopp. Sex skivor, läste jag. Sex fullmatade cd med tidigare outgivet material. Karriärstäckande. Från de första provtagningarna för John Hammond i mars 1972 till sådant som togs bort från akustiska läckerbiten ”The Ghost of Tom Joad”. Jag väntade. Och jag suktade. Man hade ju hört talas om vilka dyrgripar som låg och dammade i arkiven hos Columbia. Bara en sådan sak som att det borde finnas åtminstone sjuttiotalet osläppta låtar enbart från ”The River”-sessionerna.

Så jag väntade.

Sen kom den, samma år, lagom till julhandeln. Det var inte sex skivor. Men väl fyra. 66 låtar, varav 56 aldrig tidigare (lagligen, i alla fall) spelats i min stereo. En inventering av rang.

Jag minns inte exakt vad jag förväntade mig, men jag vet att förväntningarna var orimligt högt ställda. För när jag väl satt mig ner och började brotta mig genom den omfångsrika samlingen kände jag mig långt från tillfredsställd. En bekant satt bredvid. En medlyssnare. Han sa det bäst. ”Det känns som att sitta i ett stort spindelnät medan flugorna bara flyger genom maskorna utan att fastna”, sa han. Ungefär. Vid första genomlyssningen var det nog bara ”Johnny Bye Bye” jag kom ihåg. Och det kändes som om varaktigheten på den var rätt kortlivad.

Inget gott betyg. Men skam den som ger sig.

Kronologiskt, då. Den första skivan täcker åren mellan 1972 och 1977 och börjar som sagt med en ensam Springsteen och en akustisk gitarr vid provspelning för John Hammond på Columbia. Han spelar ”Mary Queen of Arkansas” och man har till och med bevarat inspelningsteknikerns inledande ord. Det blir med andra ord rätt mycket finurlig trubadurlyrik med allvarliga Bob Dylan-komplex i inledningen, av den typ som hamnade på debuten, ”Greetings from Asbury Park”. Sen kommer Gary W Tallent och Danny Federici in i bilden på ”Santa Ana” och snart svänger hela bandet runt i Romeo och Julia-pastischen ”Linda Let Me Be the One” (om Romeo varit ett street punk som hängde utanför Julias fönster och pajade hennes farsgubbes kärra), ”Rendezvous”, ödsliga ”Iceman” och bröliga saxofonmonstret ”Hearts of Stone”

Andra skivan är från den mest produktiva perioden, tiden kring slutet av sjuttio-, början på åttiotalet. Helt klart samlingens guldklimp, med ömsinta ”A good man is hard to find (Pittsburgh)”, en alternativversion av ”Stolen Car” med helt omarbetad text som faktiskt överträffar originalet, den totalt hänsynslösa slideversionen av “Born in the USA” och pisksnärtiga ”Where the Bands are”. ”Wages of Sin”, fick utgöra ett nästan ensamt, men därför än starkare, val från ”Nebraska”-sessionerna

Tredje skivan sträcker sig från mitten av åttiotalet till dess slut. Delar av ”Born in the USA” och ”Tunnel of Love”, med andra ord. Här finns ”This Hard Land” i originalversion, vilket är ganska långt borta från den uppumpade variant som hamnade som bonusspår på ”Greatest Hits”, här hittar man flåsiga B-sidan ”Pink Cadillac” och rätt trista ”Man at the Top”. Men här finns även ”Janey, don't you lose heart”, en raritet som länge ingått i Springsteens liveset, och studsiga ”My Love Will Not Let You Down”.
Och sedan. Sedan kommer det obehagliga.

För i en samling av så digra proportioner måste det, tyvärr, finnas något obehagligt.

Här stavas skurken i dramat nittiotal, nämligen det obehagliga decennium då de värsta pekoral Springsteen någonsin författat såg dagens ljus. Det framgår med all icke önskvärd tydlighet här. Nästan hela sista skivan är ett axplock av de där låtarna som gärna kunde ha fått förbli oupptäckta, en plågsam odyssé genom Springsteens mest bortkomna och pinsamma period. Jag pratar om perioden när han kastade E Street Band på tippen och istället fokuserade på de själlösa, pompösa och direkt generande usla fyrtioårskrisplattor som dök upp i form av ”Human Touch” och ”Lucky Town”. Jag pratar om testosteronrock som låter som Rolling Stones eller ZZ Top i deras sämsta stunder. Jag pratar om tungfotad, halvhjärtad, och ibland gubbsjuk, tomgångs-rock'n'roll. Jag menar, låtar som ”Part man, part monkey”. Dawsons Creek-balladen ”Sad Eyes”. Bara en sådan sak. Det avrundas dock snyggt med några lugnare spår, med betoning på fascinationen för livet kring södra gränsen och vietnamveteraner, ”Goin' Cali” och ”Brothers under the Bridge”.

Så. Avrundningsdags. Vad saknas? Först och främst kommentarer. Personliga reflektioner över varje spår, av den sort som fanns på ”Greatest Hits”-skivan. Hur gick inspelningen till, vad inspirerade till den? Varför inkluderades just den och inte något annat? Och var är resten, förresten?

”Tracks” är ju en bra början. Men jag väntar ännu på att allt från ”Prodigal Son”-sessionerna ska se dagens ljus, jag väntar på sådana dyrgripar som underbara ”Nebraska”-outtaken ”The Losing Kind”. Jag väntar på ”The Klansman”. Jag väntar på ”If I were a priest”. ”Child Bride”. ”Get that Feeling”. ”City at Night”.

Jag väntar, kort sagt, på ”Tracks II”.

Så jag väntade, och visst – det kom mer material. Men det var inte en ny box, utan en girig sammanfattning av ”Tracks”-boxen kallad ”18 Tracks” som man givetvis var tvungen att lägga sina surt förvärvade slantar på för att få den bästa låten som aldrig dök upp på ”Darkness on the Edge of Town”, ”Thunder Road”-uppföljaren ”The Promise”. Som var bonusspår. Som inte fanns med på ”Tracks”. Såklart.

Men någon ”Tracks II” var det ju inte tal om.

Men den finns. Springsteen vet bara inte om det ännu. Eller?

Kristofer Ahlström

Publicerad: 2003-06-15 00:00 / Uppdaterad: 2007-10-03 10:30

Kategori: Recension | Recension: #2048

2 kommentarer

Det låter inte direkt som ett givet köp, trist!

Nietzsche Oregistrerad 2003-06-20 18:17
 

jamen "loose ends" då?

du kunde väl åtminstone nämnt den i förbifarten?

Medlem 2004-06-01 21:39
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig