Snacka om att bli dragen vid näsan.

Med sin brett leende nuna uppsmetad över i princip varenda tabloidblaska från New York till Rottnebro befann han sig onekligen mitt i en massmedial orkan. Världens i nuläget störste artist i giftermål med en fotomodell. Och här kom albumet där han skulle bedyra sin kärlek till henne och besjunga den glitterbeströdda värld av glamour och kändisskap som åtföljt såväl bröllop de ekonomiska framgångarna i och med den monumentala miljonsäljaren ”Born in the USA”.

Rykten florerade om att E Street Band dumpats på tippen och att ett countryalbum var på ingående – det hade förekommit samarbete med Chris Portman's New Rose Band i Los Angeles. I Nashville började man damma av hattarna och slickade sig girigt om munnarna.

Och så kom ”Tunnel of Love”. Snacka om att bli dragen vid näsan. Fast man borde ha fattat.

Trenden pekade ju faktiskt på något helt annat än vad belackarna skådat i sina kristallkulor. För om man tänker efter finns det ett mönster att
skönja: ”Born to Run”, ”Darkness on the Edge of Town”, ”The River”, ”Nebraska”, ”Born in the USA”. En för skivköparna. En för honom själv. Om vartannat. Och efter den minst sagt publikfriande ”Born in the USA” torde det således varit dags för ytterligare ett introvert, kontemplerande alster.

Men ändå.

Här hade vi en kille med världen i sin hand. En cool, rockin' daddy of the USA. Till synes helt problemfri. Trodde alla.

Tji fick de.

För de historier som vecklades upp på ”Tunnel of Love” var inga rosenkantade ömhetsbevis. Snarare var de en samling törnen som rispade hjärtetrakten, ett knippe dystra betraktelser över hur skuggorna obevekligt kröp fram över den soliga idyllen.

Det här var en rapport från frontlinjen. Ur förstapersonsperspektiv. Och ingen försökte lura någon om vem eller vad det handlade om. Det tog honom två eller tre veckor att skriva albumet. Ren terapi. Exorcism. Självbiografiskt på gränsen till självutplånande.

Redan inledande ”Ain't got You” var en naken uppgörelse med berömmelsen och kärleken. ”Well I got all the riches, baby, any man ever knew”, sjöng han, ”but the only thing I ain't got, honey, I ain't got you.” Varje rädsla, osäkerhet och tvivel som någonsin plågat Springsteens själ tvingades ut i ljuset för alla att se och blottades i sånger som ”Cautious Man”, ”Brilliant Disguise” och titelspåret.

”Tunnel of Love” är, som en balladskiva betraktat, omistlig. Nämnda ”Cautious Man” är, tillsammans med ”Walk like a Man” och dystert resignerade ”Tougher than the Rest” (”Around here baby, I learned you get what you can get”) bland det mest rörande Springsteen någonsin skrivit. Men det finns små skavanker. Här finns några rocknummer, som ”Spare Parts”, som han skulle kunnat skriva på autopilot. Och vissa keyboardmattor doftar åttiotalsmossa som inte åldrats väl.

Men det ska vi glömma. För det krävs mod att göra något såhär. Att bara omnämna sin fru med ett ”Thanks, Juli” i texthäftet. Att våga sjunga om sig själv att, ”Alone on his knees in the darkness/for steadiness he'd pray/For he knew in a restless heart/the seed of betrayal lay”.

För att sedan göra precis det han bad om
att inte lockas till.

Och resten är, som vi brukar säga, historia.