Göteborgska Bombus ligger i bräschen, en bräsch inom den hårda rocken som sjuder av en fräschör sällan hörd från ett debutgäng och sällan med en sådan här pondus. Visst, stora likheter med Big Business kan skönjas, men denna självbetitlade debut lämnar ingen oberörd. Inspelad i Welfare Sound under uppsikt av Division of Laura lees Per […][...]

Många röster kommer antagligen än en gång höjas som vill påskina att Against Me! sålt sig, att White Crosses är ett hån mot punkscenen och de ideal den står för. Låt dem böla. Against Me! har alltid varit ett band som är på väg någonstans, har aldrig känt sig tvungna att rota sig i en […][...]

Tredje upplagan av West Coast Riot står för dörren och de elaka tungorna som kallat festivalen ”Sweden Rock 2.0” fortsätter med glåporden, till ingen nytta. Endagsfestivalen, med punk och hardcore som huvudsaklig inriktning, drar alltjämt storpublik. Och jag förstår varför, med årets lineup i åtanke. De här tänkte jag ägna mer uppmärksamhet åt 17 juni: […][...]

Det är inte långt till de madrasserade väggarna i ett rum där nyckeln kastats. Det är splittrat och fokuserat på en och samma gång. Kaosartat och välfriserat. Vansinnigt och smekfullt. Traktor smeker fram ytterligare grymma alster, minns Sequence the Sequence – låt vara att det smeks mothårs och inte så varsamt. Här verkar man fortfarande […][...]

Det är omöjligt att inte nämna Something to Write Home About, stora genombrottsskivan från 1999, när The Get Up Kids ska avhandlas. Den näst intill fulländade skivan banade väg för Kansas-bandet och ledde till att de fick dela scen med Weezer, Green Day och The Anniversary på turnéer världen över och med det följde en […][...]

En enhet att räkna med. Här gås från klarhet till klarhet och det görs med den äran och den målmedvetenheten som krävs för att inte bli en i mängden. På en punkscen som den i Sverige idag är det, faktiskt, lätt att falla mellan stolarna. Det gör inte Sista Sekunden. Inte ens när de släpper […][...]

Ur den frikyrkliga myllan runt Jönköping är Knivderby sprunget. Ett band som verkar ha som uppdrag att slita gängse uppfattning om svensk rock i stycken och köra upp den i halsen på tvivlarna. Med låttitlar som Gravstenar ingen längre bryr sig om, Siste vilde sonen och Förlorarsäsong läggs ribban på rekordhöjd och med de spåren […][...]

“Det låter jävligt bra. Synd bara att det inte är gammalt.” En vän till kollega Lundström yppade ovan nämnda bevingade snabbrecension när han fick höra The Pipettes 60-talsflörtande debut. Han hade förmodligen sagt likadant om Dollhouse. Här hymlas det nämligen inte med varifrån influenserna kommer eller att ”det var bättre förr”, något jag är övertygad […][...]

Få hardcorepunkare har varit lika inflytelserika och inspirerande för efterkommande akter i genren. På Minor Threat: Complete Discography är det väldigt tydligt. Kompromisslöst, skitargt och störigt bra. Ovan nämnda infallsvinklar i musiken gjorde Ian MacKaye, Jeff Nelson, Brian Baker, Lyle Preslar och sedermera Steve Hansgen till ledargestalter i ett amerikansk hardcorepunkklimat och det är inte […][...]

Redan på 2008 års förstlingsverk Vår del av stan lade Masshysteri ribban skyhögt och flyttade fram positionerna gällande svensk punk. På självbetitlade uppföljaren fortsätter man på den redan inslagna vägen. Och det är helt jävla vansinnigt bra! Det första man slås av när man tar del av Masshysteri är att ljudbilden är något tamare än […][...]