Dels; den ack så ängsliga approachen som präglar samtida band i genren är som bortblåst. Och rutinen. Rutin som är obetalbar. Bland annat sångaren/gitarristen Rick Froberg har ett förflutet i, konstpaus, Drive Like Jehu och Hot Snakes och bara där borgar det för stordåd. I min och mångas bok.

Och ja, Moody, Standard and Poor har en hög lägstanivå genom hela albumet och det blir tydligt att bandet, trots sin blott sexåriga existens, innehåller medlemmar med mångårig historia av sådan här småskitig och skev indie. Och fan, jag går ju igång på det här.

Shift Operator lunkar fram med en melodi Jason Lytle skulle döda för, No Fly Lift har ett fuzzigt och distinkt groove som vänner av Rocket From the Crypt med säkerhet stampar takten till.

Trots att det är en övertygande platta blir den något enahanda sett över ett helt albumformat. Över tolv spår saknas det lite omväxling, vilket ju är det enda negativa jag faktiskt har att säga om skivan.

Uppmärksamma läsare noterar att skivan släpptes för drygt ett år sedan. Men det är inte förrän till helgen som bandet kommer till Sverige. Lagom med en skivrecension av senaste given med andra ord.

Bra skit.

Det var inte bara inom hiphop han och hans manskap skapade historia, det fanns alltid en kärlek kvar till vad som fick bandet att starta i Brooklyn 1979 – hardcorepunk. I Beastie Boys tidiga dagar fanns det en Reagan Youth-minnande ljudbild över musiken och bandet lade ofta in hardcorelåtar i deras i övrigt hiphopfyllda album. Och de kom allt som oftast undan med det. Alltså, hiphop-publiken verkade inte ha några problem med det. Brobyggande så det förslår.

Adam Yauch hann bland annat med att producera Bad Brains comeback-album Build a Nation och jobba med Kerry King från Slayer. Allt samtidigt som Beastie Boys lade världen för sina fötter.

Adam Yauch var en man med bredd. Såväl musikalisk som mänsklig. Och inflytelserik. Bara för några dagar sedan delade jag hiss med amerikanska bandet Tera Melos som bjöd på en a cappella-version av No Sleep ‘Til Brooklyn. Beastie Boys är alltid med oss.

Vila i frid, Adam.

Den här alldeles splitter nya videon till Runnin’ Ain’t Freedom (You Should Know That) visar upp ett band fler borde upptäcka.

Se. Och hämta hem albumet Real Americans Spear It via Adeline Records (tidsbegränsat erbjudande). Okej?

Det var ett gäng återföreningsspelningar 2009 som planterade fröet och lade grunden till nyinspelat och det var Gustaf Kjellvanders oerhört tragiska bortgång förra sommaren som satte bollen i rullning på allvar. Här är vi nu, Gustafs bror Christian har skrivit en nära nog fulländad skiva med sitt manskap. Och det känns som om en kär, gammal vän återvänt från någonstans.

Loosegoats har aldrig varit de stora gesternas band. Vare sig det handlat om vinglig indierock som flörtar med, säg, Sebadoh eller The Band-doftande americana. Men det har alltid varit välspelat med en tydlig tanke bakom, ett ”den tänkande, reflekterande människans rockband” – i all välmening.

Ideas For to Travel Down Death’s Merry Road är ett album om vänskap och om saknad, ska det ha sagts. Och ja, ett indierockband som återförenas i samma tappning 11 år efter deras förra giv får väl ändå ses som ett tecken på stark vänskap. Det är dock saknaden som är mest påtaglig. Inte vad gäller utsträckning på albumet, mer gällande genomslagskraft.

And if anyone would talk you down I would wrestle them all to the ground even if you were wrong according to me. You shall be free the way it used to be.

For the Love of, om Gustaf Kjellvander, är det här årets mest omtumlande och gåshudsframkallande låt. Den utstrålar en sådan värme, kärlek och saknad genom sina 8 minuter och 30 sekunder att det är svårt att hålla tårarna borta. Och då gråter jag bara till E.T.. Typ.

Det är självklart att resterande spår på skivan hamnar i skuggan av en sådan urladdning men samtliga övriga spår har egna identiteter och lyckas uppbringa en helhet det var länge sedan jag hörde i fullängdsformatet. Den fina, drivande rocklåten Port Townsend plockar stafettpinnen från Tom Petty medan öppnande Drift From the Tracks minner om Big Star. När Big Star var bra (jodå, jag skrev det).

Jag noterar att Failure inleds med textraden ”The van went off the cliff” och inbillar mig att låten behandlar bandets tidigare erfarenheter – turnébussen föll ner i en ravin utanför Bergen 2001. Förhoppningsvis ska sådant inte stå i vägen för bandet längre.

Det har jämförts med Masshysteri och Knugen faller och gott så, men där nämnda band bibehållt punkådran i deras alster gör Terrible Feelings något större, tar in fler influenser. Shadows är en bitvis lysande uppvisning i powerpop som den ska låta där passningar till briljanta Wipers kilas in snyggt utan att bli allt för uppenbart.

Och det är mycket beroende på Anton Collinders gitarrspel och låtskrivande. Hans fingertoppskänsla är del av det vinnande konceptet som är Terrible Feelings. Hans attack i gitarrspelet kan liknas vid East Bay Rays dito och bidrar till att lyfta låtarna framåt och uppåt.

Det ligger ett välklingande vemod över Shadows, ett vemod som hjälper och också stjälper. Fram mot skivan sista tredjedel noterar jag att jag tappar intresset och muttrar något om ”samma samma”. Vilket förmodligen säger mer om mig än om skivan i sig. Men jag efterlyser variation, det gör jag.

I övrigt återfinns här ett helt knippe ruskigt starka spår där singeln Intruders (där Manuela Iwanssons genialiska sångmelodi på sista refrängen är gåshudsframkallande), Darkness of Man och Wicked Skull pt.2, med en melodi som för tankarna till France Gall, är höjdpunkterna på en skiva som ytterligare fastslår att svensk rockmusik lever. Och frodas.

Gunnar Lindstedt, Catharina Breineder och Markus Wold har, ursäkta klyschan, gått från klarhet till klarhet och släpper här bästa plattan de någonsin fått ur sig.

I Soviacs värld är den skeva ljudbilden lag, de smittande och ofta desperata melodierna fundamenten världen bygger på och man lyckas sammanfoga dessa två element på bästa sätt. I smått nedtonade Terrible ligger en suggestiv känsla som ger mersmak, i singlarna Fear och French slungas man tillbaka till hur indierock lät på nittiotalet där det kränger och skaver lovvärt.

Man har, på detta släpp, tagit hjälp av Johan Gustavsson som tillsammans med bandet landat en utgåva som rör sig fritt och lekfullt mellan indierock och electro. Och det är så ruskigt bra.

Mot en bakgrund i bland andra Abhinanda, Eyes Shut, The Change och Division of Laura Lee är Out of Vogue en uppvisning i musikalisk kvalitet, men det är inte det som tar överhanden. Det är svänget och det är renset. Plattan i mattan. Inga konstigheter.

The Welfare Years är en tolvtummare som innehåller fem nya låtar på a-sidan och den gamla EP:n som b-sida (gamla och gamla förresten, EP:n kom i höstas om jag inte minns helt fel). Och det är, snittåldern till trots, ett hungrigt band som släpper på klassiska Desperate Fight Records.

Det finns passningar till hardcoreveteranerna i Gorilla Biscuits och till viss del påföljande CIV, när de inte sysslade med dussinrock (Thirteen Day Getaway), och undertecknad går upp i brygga. Samspelta och ursinniga tar Out of Vogue sig an världen och och gör det med den äran.

I don’t need you, I don’t give a fuck

Ovanstående textutdrag från inledande Called Out, Locked Down kan tyckas vara juvenilt, men det är å andra sidan exakt den känslan bandet lyckas förmedla på denna tolvtummare. Och det är, som sagt, förlösande. Och glädjande.

När gitarriffet i sticket på Fingers Crossed sätter igång måste jag gå till skivhyllan för att se ifall det ändå inte är så att cirkeln sluts, på ett fint och nördigt vis. För visst är riffet snarlikt det i Healer, förstaspåret på The Outstands Electroshocks for Authorities?

Här går Karl Larsson all in, skivan är fullpackad med finns passningar till Ryan Adams (introt till What Is Love Anyway), Neil Youngs mer elektriska sejourer (Where We Belong) och allt Evan Dando varit involverad i. Och det är smått briljant utfört.

Med små medel lirkar Larsson ut berättelser om kärlek och förlorad vänskap över kärleksfullt utmejslade melodier. Trots den förhållandevis korta skrivperioden mellan de två senaste albumen känns det som om cite>79 är en genomarbetad historia, fast som ändå lyckats gro till sig, få en karaktär.

Klyschan om mognad är väl nästan att ta i, men jag drar den. Det känns som om Karl Larsson hittat hem. Det är här Last Days of April hittat sitt hem och efter mångårig resa genom hardcore och smutsig indierock har örnen landat.

jag lyfter på hatten. Det borde du också göra.

Solander – Book Of Advice from A Tenderversion Recording on Vimeo.

Varje skiva andas nydanande men bara till den grad som behövs för albumet i fråga. På From Eagle to Sparrow är det en enkel tillbakagång till hur det lät på, säg, 2001 års Leaving Songs, en skiva där det akustiska och nära soundet fick ta plats.

Så också här alltså. Det är sånger med hjärtat på kavajslaget och innerligt så det förslår. Och tyvärr lite för slätstruket för att mitt intresse ska bibehållas fullt ut. Det är i Tall and Strong, där trummorna får ta plats, som skivan bästa spår återfinns. Det är i öppningsspåret For You man återigen påminns om att Kristofer Åström är en av Sveriges bästa och mest angelägna låtskrivare.

Det är tyvärr inte en skiva som håller hela vägen. Det finns transportsträckor och låtar på tomgång. Och det är något som inte funnits på Åströms skivor innan. Trist konstaterande.

Senast vi såg och hörde henne var hon aktuell med filmen Jag är min egen Dolly Parton tillsammans med bland andra Nina Persson, Lotta Wenglén och Helena Josefsson och på låten The Memory Tricks på Scraps of Tapes senaste skiva Resident Flux.

Nu är hon tillbaka under eget namn och med besked. Ruskigt bra.

Det är rock, brittisk rock mind you, som har uppenbara influenser från det tidiga amerikanska nittiotalet (någon som vill ifrågasätta varför detta band får släppa skiva just nu?) där förgrundsgestalterna är R.E.M., Pavement och The Pixies. Alle tre är exemplariska influenser. Tribes lyckas inte göra det rättvisa ändå, på något sätt.

Corner of An English Field har mer gemensamt med Keane än Kim Deal. De nära nog balladlika Halfway Home och Himalaya lämnar en fadd eftersmak i min mun och det känns som man inte vågar ta ut svängarna i musiken.

Det finns viss potential i Tribes, men bandet går på tomgång och vågar inte dra plattan i mattan eller maxa stärkarna. Det finns en stark röst i Johnny Lloyd men man lyckas inte backa upp den.

Nä, det här var ett sömnpiller.Tyvärr.

Gang of Four besitter en nerv som tar musiken vidare och framåt, nutida genrekollegorna Munnen förlitar sig på larmande kaos, Prinzhorn Dance School har ingetdera. Det är postpunk på sparlåga och bitvis riktigt uselt och intetsägande.

Det bränner till i ett fåtal spår. I suggestiva Seed Crop Harvest får elgitarrerna ta över och skapar en kittlande ljudbild där Tobin Prinz och Suzi Horn harmonierar snyggt sångmässigt. Duon återskapar samma sak i I Want You och dessvärre är det de enda låtar som är något att hänga i granen.

Utgiven på DFA, och med tanke på LCD Soundsystem-hjärnan James Murphy tidigare utgåvor och artister på bolaget, fanns det förväntningar på denna brittiska duo. De infriades inte nämnvärt.

Men de infrias. Det är precis så bra som jag hoppades på. Berättartekniken som präglat tidigare utgåvor återfinns här – återkommer till den senare – och popmusiken är precis så mättat lössläppt som jag önskade på förhand. Det blir väldigt tydligt i Cruise Night, skivans bästa spår, och sätter tonen för resten av albumet.

Med en titel som Provincial är det ingen överraskning att albumet är lokalt förankrat och handlar i mångt och mycket om livet i Manitoba, Kanada. John K. Samson har en förmåga att skriva om platser och få det att kännas som man själv varit där. Det är en av hans styrkor. En annan är att skriva självklara popsånger som fastnar. Poppunkiga When I Write My Master’s Thesis är ett utmärkt exempel på det.

Albumet pendlar mellan upptempolåtar och mer melankoliska tongångar och i Letter in Icelandic from the Ninette San och Heart of the Continent framförs låtarna med hjärtat på kavajslaget.

Löjligt bra. Geni. Rakt in på årsbästalistan.

Det är inte mycket som hänt i bandets ljudbild sedan självbetitlade debuten, det är fortfarande plattan i mattan med uppenbara passningar till These Arms Are Snakes varvat med väntade breakdowns. Detta till trots så är inte Tough Love en så illa skapelse man kunnat vänta sig.

Ganska trivsam faktiskt.

Där många band i genren siktar på att överträffa varandra samlar denna Leeds-kvartett en kollektiv kraft och satsar på genuin rockmusik istället. Det är inte alltid alldeles originellt, eller ens en tillstymmelse till kvalitet på sina håll, men det finns definitivt potential hos bandet. En potential man kan leva långt på.

Första singeln V.E.N.O.M och punkiga Some Mothers är bra bevis på detta. Den lite mer melodiska Bromance Ain’t Dead – som är årets hittills sämsta låttitel för övrigt – är ett annat lysande bevis på att bandet går en ljus framtid till mötes.

Jag kommer hålla koll på bandet. Det borde du också göra.

Visst, det finns övertydliga passningar till storheter som såväl Black Flag som inhemska Regulations men det är inget som står i vägen för detta välkomna inslag i svenska punkscenen. Medlemmarna, som härstammar från bl.a Gävle och Ronneby och som huserar i Malmö, lyckas med det svåra i att hitta en originalitet i en genre som är svår att sticka ut från. Det kan ha med kompromisslöshet att göra, kanske handlar det helt sonika om låtarna.

Jag tror på en hybrid av båda delar.

Collision Course, The Serbian Dream, Crime Fucking Hardcore City (en benämning på Malmö, för de inte har koll på det) och intensiva Banned From the Mall är alla fina representater för ett band som är hungrigt utan att det skiter på sig i försök att övertyga. Det kommer naturligt.

När man bjuder in Hårda Tiders Erik Persson och David Sandström (Final Exit med mera) på Chaos är det svårt att se varför hyllningskörerna ändå inte är högre.

Jag tror på Jealous Cowards. Skivan är bevis på det. Mångårige Close-Up Magazine-skribenten Mikael Sörling är av samma uppfattning, han kommer på nästa Turist i tillvaron-samling inkludera bandet. Inga konstigheter.

En skiva inte långt ifrån den rockmusik huvudbandet hänger sig åt. Men ack så bra!

Här är videon till Longitudinal Centre:

På 2009 års Heavy Days tog man lofi och svängig rockmusik in i finrummet, gav den en finpolering och släppte ut den till den bistra verkligheten. Den fick ett varmt mottagande. När det så, efter samarbeten med Best Coast och Ty Segall (som inte legat bandet i fatet direkt), nu var dags för We are the Champions två år senare hade man många ögon på sig. Den stormen rids ut med bravur.

Det är en självsäker brödraduo som visar upp sig från sin bästa sida. Det man gör smart och också särskiljer sig från mängden är att man vandrar mellan stonerrock, indiepop (Diamond Way), souligt midtempo (Endlees Fire) och punkrock (Cool Out) utan större bekymmer.

Bortsett från sega Health and Strength, som lånar influenser från Indien, är det här en skiva som övertygar. Både för förfesten, huvudfesten och efterfesten.

Bra där.

Här är ÅBE!

Bandet, som består av paret Blake Hazard och John Dragonetti, har, förutom det uppenbara i att de är just ett par, lite gemensamt med Mates of State. Mycket på grund av låtstrukturerna som har något vemodigt över sig samtidigt som en lekfull approach svävar över dem.

I titelspåret på denna EP studsar melodierna fram på ett lättsmält och övertygande vis. Det är popmusik för skvalet och det med den äran. Man ger sig dessutom på att ge ut en cover på Just Like Honey, Jesus & Mary Chains gamla örhänge, vilket i sig erhåller ett plus i kanten. Att covern i övrigt inte tillför så mycket är inte mycket att orda om – svårt att göra ett redan fulländat mästerverk bättre, liksom.

Elektroniska Your Silent Face är skivans lilla utropstecken som bryter av ett i övrigt enahanda släpp. Här finns en smärre suggestiv känsla bandet borde jobba mer med.

Inte galet bra men inte heller riktigt dåligt.

Det är hardcorejazz utan improvisation eller solon som sticker iväg från deras utlagda strategi. Trummorna har huvudrollen och den hårt distade saxofonen sjunger melodislingorna. De maler ner lyssnarens motstånd och driver mig snabbt mot muren där jag måste ge upp och älska Kriget.

Kal Ström gillar, enligt ovan, KRIGET. Det gör Andres Lokko också. Han beskrev bandets sound som ett sound av djur som knullar – på ett bra sätt.
Trummisen Per Nordmark svarar på frågor om året som har varit och året som komma skall.

Vilket är årets album?
Krigets skiva Submission är årets bästa. Bästa låtarna, bästa ljudet, bästa bandet, trevligaste bandet.

Vad kommer du minnas av musikåret 2011?
Chrille Roth åkte över hela världen för att lägga bas på Submission, kan tyckas onödigt, men det var det inte. Tänk så bra det blev! I övrigt finns det inte mycket värt att minnas, jag köpte en säng. Musikmässigt kom det en massa bra o en massa skit, inget mer med det.

Vad ser du/ni fram emot 2012?
Kriget kommer gå in i sin tredje metamorfos, det ser jag fram emot, vi har ett grymt samarbete som kommer att förändra hela den svenska musikscenen. Inte bara jag kommer att se fram emot detta utan även alla ni andra. Generositet har alltid varit min grej. I övrigt ser jag fram emot Supers fullängdare.

Vänner av melodisk hardcorepunk, fans till Defeater och till och med Good Riddance borde inse att kvintetten är rakt upp i den berömda gränden. Det är välspelat med hjärtat på kavajslaget, en kompromisslöshet som är skönt befriad från påklistrad image. Rock från mellangärdet.

Pathfinder visar prov på effektiv punkrock som inte behöver ha gaspedalen i mattan, Uppers/Downers har en melankolisk nerv som inte gränsar till patetik och Condolences tar ner intensiteten till ett avskalat pianospår som Jeremy Bolm skriker ut sin desperation över. Det är, för att verka inom en ganska snäv genre, ett väldigt brett album överlag.

Parting the Sea Between Brightness and Me har ärats med en sylvass produktion som passar bandet som handen i handsken. Inspelat av Ed Rose, som tidigare jobbat med Coalesce (när var senast du tänkte på det bandet egentligen?), är det svårt att tro på att detta bara är bandets andra album. Mer av denna varan framöver och det blir 10/10. Nu lider skivan av några smärre barnsjukdomar fortfarande.

Bandet som vill profilera sig som en familj är aktuella med denna ep, Repeating Patterns, och lyckas med just detta – att upprepa mönster – och samtidigt låta nytt och fräscht. De fyra spåren andas mogenhet och det finns en finkänslighet mitt i det stora larmet.

Pressreleasen pratar om likheter med Brick – stora ord redan där – men det är ett inte helt fel uttalande. Uppblandat med The Jesus Lizard-passningar är de fyra spåren en fröjd att höra.

På A Dept gästas bandet dessutom av Thomas Bratlie, sångare i norska Rumble in Rhodos, och han gör det med den äran. EL-SD är ett rockband som har framtiden för sig. Det är Repeating Patterns bevis på.

Detta första album, som föregåtts av en EP-trilogi, är ett nöjsamt sådant med flertalet pärlor att belysa. Det är framförallt inledningen – medryckande trojkan It’s OK, Galaxies, Straight Back To You och svävande, närmast Fleetwood Mac-minnande, On the Day – som imponerar starkast på det självbetitlade albumet. Kvintetten levererar en indierock som imponerar och Sebastian Fors röst svävar mittemellan Adam Olenius och Conor Obersts diton.

Det märks att medlemmarna spelat tillsammans länge och i tidigare konstellationer, det är samspelt och oklanderligt musikaliskt. Jämfört med inledningen lyckas man ändock inte bibehålla intresset hela vägen. Vilket är synd. Potentialen finns där. Riktningen och farten är oklar.

Det är ändå ett band att hålla utkik efter.

Dessa britter är tydligt influerade av The Dillinger Escape Plan minus de halsbrytande matematiska riffen och gott så. Det är när man ger sig på en approach som mer landar hos All Time Lows tuggummipunk än At the Drive-Ins patenterade rock som det hela landar snett.

Förstå mig rätt, jag är den första att applådera bra crossovermetal där ”bra” är nyckelordet. Det här är ingetdera, det här förpassar jag till arkiven utan att passera någon andra chans.

Efter de senare årens fina upptäckter av fantastisk bra brittisk hardcore – The Ghost of a Thousand och Pulled Apart by Horses exempelvis – hade jag fina förväntningar på detta. De grusades.

Islands & Shores är kanske en inte riktigt lika homogen skiva som föregångaren, men icke desto mindre är det ett väldigt starkt album. Skivan pendlar mellan urstarka låtar och några som tycks gå på halvfart men som ändå lyckas hålla kvalitet nog för att hålla sig på rätt sida av kvalitetsvågen. Hög lägstaniva, som det heter i sportvärlden.

Inledande låten, tillika första singeln och titelspår, sätter tonen direkt med en poppärla många band skulle döda för att ha skrivit. Påföljande trio The Doctor In Me, A Heart Like Yours (med ett ruggigt bra körarrangemang) och Medicate It Right är inte heller de några låtar skrivan i en handvändning. För det känns att bandet varit fokuserat när albumet skulle skrivas.

De har anammat karriärens samtliga influenser – soularrangemangen, hjärtligheten i den countrydoftande popmusiken – och satt ihop ett album som både ger och tar, blandar mellan högt och lågt.

Det är en pigg skiva av ett piggt band.

Taget från en roman av A.L Barker kallar han sig nu 2011 A Heavy Feather och ger ut en skiva som, enligt pressreleasen, ”blandar Zambisk kalindula, The Stooges-doftande 90tals-techno, Daniel Lanois-stämningar och Pet Shop Boys-beats utan att det låter varken förvirrat eller splittrat”. Förstnämnda referenser tar jag med en nypa salt, att det inte låter speciellt splittrat skriver jag under på.

You’re the Lotion on Darkness Knuckles As It Punches Light In the Face är en skiva som fått växa fram i tre år och det hörs. Det är en skiva som slits mellan förtvivlan och hopp och det framförs med en innerlighet det var länge sedan jag hörde. Fast med de där små bokstäverna. Och det är antagligen så han vill ha det, David.

I bästa spåret Trouble, en slags elektronisk och driven poplåt, gästar Lovisa Nyström, en av Sveriges bästa sångröster, och suger in lyssnaren vare sig man vill det eller inte. Doomsday Afternoon och Caitlin Mooney är även de smått hypnotiserande verk som ger skivan den sorts knuff uppåt och framåt den behöver för att hävda sig i skivsläppsklimatet av idag.

Albumet lider i längden av en lite för stor lust att ta till extremer, att frångå den potential A Heavy Feather hittat – att skriva bra, smittande popmusik som ändå ligger en bit från mitttfåran. Zambiska kalindulan i Goodnight Bad Things är ett exempel på detta.

Vänner av socialrealistiska band i den svenska proggmyllan eller, säg, Dungen har här ett nytt band att ta till sina hjärtan. Och sett utifrån mig själv borde diskbänksrealismen som präglar albumet dessutom gå hem hos en större massa än nyss nämnda snäva publikskara.

Det finns en nerv i Den svenska tystnadens musik som är tilltalande. Det är jazzigt samtidigt som det är direkt, allvarsamt samtidigt som det är uppsluppet framfört. I instrumentala Reaktor visar bandet upp sig från en nämast krautig sida, fantastiska Arbetsplatser är fula flörtar med en rockig ljudbild som för den delen inte blir blasé och och Elvira ut ur dimman stoltserar med att stjäla melodin från Närkontakt av tredje graden, den där man kommunicerar med rymdskeppet. Bara så där.

På det stora hela förlorar skivan på eget grepp i det långa loppet. Mot slutet, i exempelvis Handikappanpassad hiss, försvinner nerven och min uppmärksamhet går förlorad. Dessutom, om man följt bandet sedan första EP-släppet är det inte mycket nytt på skivan då mycket redan släppts.

Men förstagångslyssnarna ska inte förtrösta. Det här rekommenderas.

På Anarkist cementerar Mattias Alkberg sin position som samtidens främsta svenska låt- och textskrivare och det blir ännu tydligare när man tar del av den hundrasidiga boken som följer med skivan och som innehåller essäer, texter och artiklar han skrivit genom åren. Den delen överlåter jag till vår systersida dagensbok.com, här fokuserar jag på skivan.

Sett ur ett perspektiv som blickar tillbaka på Alkbergs tidigare utgåvor under eget namn är detta album mer av allt. Jag hör Tunaskolans naiva hunger, det eftertänksama i Ditt hjärta är en stjärna och direktheten som utgjorde Nerverna och det hålls ihop på ett imponerande vis. Uppbackad av Nerverna och diverse namnkunniga musikanter, bland annat Conny Nimmersjö och Magnus Ekelund, följer Alkberg en röd tråd genom hela albumet, en tråd som kunde skönjas på Allt det här, splitskivan som släpptes i våras med Pascal.

Från inledande Frigjord, pånyttfödd via lysande Asterism & Obelisk till Magnus Ekelund-duetten Född fel slås man av hur pass genomarbetad Anarkist är. Och av att fler måste få ta del av Mattias Alkberg. Fan, det vore fel annars. Galet fel.

Köp. Nu.

Det är uppfriskande med band som vågar tänka utanför boxen, som lyckas förnya sig utan att förlora integriteten. Och är det något som Invasionen har så är det integritet. Die hard-punkarna i landet håller antagligen inte med, men det är oväsentligt. Lyxzén och manskap har på detta andra album, under namnet Invasionen och på svenska, grävt djupt i skivbackarna och aldrig tvekat för att ta in nya grepp i punken de alltid värnat om.

Fantastiska Demonerna, första singeln Arvegods och Förlorad är en trojka som befäster Invasionen som en institut att lita på vad gäller svensk kvalitet fäst på skiva. Näst intill helt borta är vansinnesfärder med överdrivet distade tongångar, istället bjuder man dels på monotona Joy Division-tongångar, dels på powerpop i bästa anda. Saker jag sagt till natten är en näst intill fullkomlig skiva, en utgåva som får mig att fortsätta tro på svensk rockmusik.

Undertecknad har alltid satt Step Forward, Refused, Final Exit och The (International) Noise Conspiracy på piedestal. Invasionen får en egen de också.

Vi vill inte uppfinna hjulet, vi försöker bara få det att snurra riktigt snabbt.

De sätter passande ord på det själva, Brooklyns nya kelgrisar. När man tar del av denna självbetitlade debut förundras man av hur många kritiker som slagit knut på sig själva i en iver att överträffa varandra i försök att beskriva Cerebral Ballzy. Det är enkelt. Det är punkrock. Rak, adrenalinstinn hardcoreminnande punkrock. Som av någon anledning tagit sig in i finrummen (läs: Pitchfork, Mojo, NME). Inget fel i det, men i ett sådant sammanhang är bandet grabbarna som häller litervis med sprit i bålen på skoldansen och sedan crashar festen. Typ.

Med detta sagt vill jag påstå att bandets kompromisslösa approach, inte helt olik den Black Flag eller nutida Trash Talk anammade i bandens vaggor, är välkommen. Det är uppfriskande med ett band som öppnar spjällen, trycker plattan i mattan och som gör det bra och framför allt spännande. Spännande så till vida att genren nu för tiden är sprängfylld av smörja att man behöver ta till en sil för att vaska fram guldkornen. Och ja, Cerebral Ballzy tillhör det där guldet.

Furiösa Junkie For Her, delvis hittiga Drug Myself Dumb och inledande On the Run är tre fina exempel på glimrande spår. Det som överlag gör skivan lätt oemotståndlig är bandets happy-go-lucky-attityd, vilket måste applåderas. Man går all in, spelar in en punkskiva och drömmer om att äta pizza och åka skateboard (Sk8 All Day) liksom. Inga konstigheter.

Dessutom är det uppfriskande att ett band från Brooklyn hittar en genomslagskraft av denna magnitud med tanke på vilken genre de verkar i.

Rekommenderas.

Bra video, bra skit.

Med en fot i new wave, den andra hos punken och med näsan i blöt i det fulla popglaset tar Dennis Lyxzén och manskap stora kliv mot en slags odödlighet. Även med Invasionen.

Det är positivt att Mirror Traffic har mer gemensamt med två första albumen post-Pavement, den självbetitlade debuten och Pig Lib, än de två senaste Face the Truth och Real Emotional Trash. Spelglädjen som genomsyrar det tidiga materialet skiner igenom även här. I poppiga öppningsspåret Tigers och första singeln Senator finns en spelglädje som smittar av sig, en sammantagen helhet som bådar gott för hela albumet.

Och albumet stoltserar med godbitar, Forever 28 är en fin Pavementsk bit, Long Hard Book skulle även den kunna vara hämtad från Terror Twilight. Tyvärr finns det ett gäng spår som tar ner skivan också.

Det finns tendenser på samtliga Malkmus-album som drar alldeles för mycket åt gitarronani och det lite bluesiga. Som om han och kompbandet vill visa att de visst kan, som om vi alla tvivlar. Och trots att det är onödigt så landas det ändå i något slags poppigt bluesträsk. Så också på detta album – Brain Gallop är ett lysande exempel på det, ett spår skivan mått oerhört mycket bättre av.

Dessutom saknar jag de vanvettiga attackerna jag vet att han är kapabel till, de som drar upp volymen till elva och stampar på tre distpedaler samtidigt. Det hade skivan också mått bättre av. Med anledning av det citerar jag Malkmus själv, från Asking Price:

The distortion is way too clear

dagensskiva.com har här exklusiviteten i att vara först ut med att visa videon till mästerverket. Håll till godo!

Scraps Of Tape feat. Mattias Alkberg – Flera Meter Kort from A Tenderversion Recording on Vimeo.

Vill du lasta hem låten? Klart du vill. Gör det här.

Mot en bakgrund i hardcore tar kanadensiska Fucked Up oss med på en resa som flörtar med såväl shoegaze som raka popdrömmar och fläskiga rockriff. En resa som genom albumets 18 spår behandlar kärlek, tragedier, svek, hårda sanningar och ond, bråd död. Och man blir tagen av hur pass ärligt det hela är. Hur pass naket och utåtagerande det är.

Fucked Up övertygade redan på de två föregående albumen Hidden World (2006) och The Chemistry of Common Life (2008), då med ett mer renodlat hardcoresound. Däremot inte sagt att detta album kommer som en överraskning, tendenserna fanns där redan på förra skivan och framför allt på turnén som följde på det albumet.

Uppdelad i fyra akter, om man så vill, är det delvis en uppvisning i dynamik som är helt nödvändig i ett sådant här företagande och om man ska peta extra i elden så är det just där skivan brister lite. Det är 18 spår som inte riktigt fungerar i en helhet hela vägen. Och visst, Damien Abraham har en grym röst som gjord för hardcorepunk som klockar in under 20 minuter, nu blir det tyvärr lite för entonigt och odynamiskt.

Albumets inledning tuggar fradga och spottar på oss alla i sin iver att överbevisa oss och i Queen of Hearts och The Other Shoe gör de precis allt rätt. Mittpartiet av David Comes To Life inte lika mycket. Det ställs till rätta i avslutande trion The Recursive Girl, One More Night och närmast drömska Lights Go Up.

Fucked Up har inga motsvarigheter i genren eller utslitna epitetet rockopera. Kommer du dragande med Green Day eller The Who måste jag, vänligt men bestämt, visa dig var utgången finns.

På detta tredje album är The Wonder Years en sextett som bokstavligt talat sjuder av attitydstinn poppunk. Det finns ett släktskap till The Get Up Kids som jag inte har något emot. Det faktum att man faktiskt lyckas utmana bandet om genretronen är imponerande. Man lyckas dock inte.

Men det är en stark samling låtar man visar upp på Suburbia: I’ve Given You All And Now I’m Nothing. Philadelphia-bandet vet hur man ska appellera både till den stora massan kids som slukar denna sorts rockmusik samtidigt som man knyter till sig fans av starka melodier. Inledande Came Out Swinging sätter tonen direkt med en driven sångare, Daniel Campbell, som ges utrymme såväl sång- som textmässigt.

Dock, skivan lider lite av att för mycket material är lite för likgiltigt och inte följer en röd tråd. Det finns potential i albumet och i bandets bitvis Millencolin-minnande rock, men den försvinner i ballader som I’ve Given You All och löjeväckande poppunkiga Summers in PA.

Synd. Men jag kommer fortsätta hålla ögonen öppna för detta band. Nästa gång, nästa gång…

En personlig prägel som drar mot ett filmiskt krautflörtande språk och också legendarer som Can eller, säg, Neu! utgör detta album och det är i sanning en fröjd för örat (och ögat – omslaget är också det nämnvärt). Man rör sig lekande lätt bland ytterligheter och musikaliska berg och dalar. Mycket ska såklart tillskrivas Krantz egna musikaliska färdigheter, men det faktum att han tagit hjälp av medlemmar ur bland annat Fläskkvartetten, The Concretes och av exempelvis senegalesiska koralvirtuosen Solo Cissokho adderar bara än mer färg till skivan.

Det är, som nämnt tidigare, en skiva som gjord för ett sountrack som mår bäst av att lyssnas på i sin helhet. Ibland drar det iväg i en jazzig riktning jag aldrig vill ska sluta (Ibon) och i Young Ends anar jag nästan en hommage till spaghettiwestern-pekoralen. Det känns som om bara Krantz egen fantasi fått sätta gränserna.

Stående ovationer härifrån. Du borde också lyssna på Night Ice och stå upp. Det är det minsta du kan göra.

på While We Sleep har de slagit sina påsar ihop och skapat en atmosfärisk ljudbild som delvis inte är långt ifrån Karlssons tidigare band Eskju Divine, en notering jag drar på inte helt satta grunder – Eskju Divine led av samma symptom som Jeudah, nämligen den att det är ett alltför omfångsrikt komponerande på mestadels halvfart. Det såsar omkring för mycket och hittar inte riktigt hem till där jag önskar skulle vara hemma.

Dock, det finns ljusglimtar. Bra sådana om jag får tillstå. Titelspåret dryper av ett mörker som bärs mot ljuset av Jämtes känsliga och samtidigt kraftfulla stämma uppbackad av Thomas Hedlunds karaktärisktiska trumspel. Vem, sa du? Vet du inte vem det är kan du sluta läsa här.

Den för den här kombon poppiga A Ghost That Never Leaves är även den ett fint och avstämt guldkorn på en skiva som vid första anblick verkade lovande men som inte infriar förväntningarna.

I sanning trist. Tyvärr.

Man slås av det om man gräver sig djupt in i ljudbilden, att det är en hängiven monotoni i grunden enligt gängse krautmall. Och det är just genom att man lyckas bibehålla en levande känsla genom varje släpp som gör att man också sticker ut i genren. Paper, med medlemmar från bl.a. Audionom och The Bear Quartet, släpper tyglarna och lägger alltid ribban högt. Mischmasch är inget undantag.

Utrustade med trummor, keyboards och gitarr ger man uttrycket ”less is more” ett ansikte och på bästa spåret på skivan, She’s Got Lard, står det klart att jag vill skrika till hela omvärlden om dess storhet. Skivan genomsyras av pumpande och drivande rytmer som för musiken framåt ackompanjerade av vanvettigt gitarrspel och stora moog-landskap. Don’t Go Out With Him är skolexemplet på lysande kraut, uppmixat med störd postpunk. Our World ett annat.

Det finns ett par fläckar på solen dock, som tar ner helhetsbetyget lite. Det stavas Day of Love och är ett spår på halvfart och som inte känns helt representativt för hela albumet.

Bortsett från detta är Paper fortfarande att räkna med. Och hörru, ska du ta del av dem bör du göra det vid en livescen. Ace, I tell you!

När band som Hoffmaestro kuskar land och rike runt och cashar in åtskilliga kulor på sitt buskishopkok väljer andra svenska band att lösas upp, band som har potentialen att nå ut till så många men som för alltid är dömda till ett liv under radarn. Band som, till skillnad från ovan nämnda elvamannaorkester, har en integritet stark som en hel hjord bisonoxar och melodispråk och låtstrukturer helt befriade från Adidasklädda partyn. Cut City är ett sådant band. Rättelse: Cut City var ett sådant band.

Where’s the Harm in Dreams Disarmed är bandets svanesång, en skiva där Cut City slutar med flaggan i topp. Efter att ha fört en tillvaro i skuggorna har man nu nått vägs ände och det finns något glädjande i det faktum att man här låter som mest vitala. Ingenstans hör jag spår av ett band som lagt hatten på den svärtade postpunkhyllan.

I War Drum återfinns den frenesi som präglade förra EP:n Narcissus Can Wait och The Kids at Masochism High målar upp en hotande ljudbild som hela tiden ämnar att implodera, men som sträcker på sig i hela sin fulla prakt.

Avslutande Ghost Pose – 1) Lover, 2) Drifter, 3) Floater är med sitt genomgående gitarriff en värdig avslutning. Indierock som den ska låta. Indierock som skiter i det mesta. Föredömligt. Många svenskar hade aldrig en aning om vad som fanns där precis framför dem om de bara öppnat ögonen lite.

Jag är glad över att ha fått lära känna Cut City.

Verkets rymdflörtar speglar musiken väl. Vi säger så.

This Is Head – De Trop from Adrian Recordings on Vimeo.

En oerhört sorglig nyhet har nått oss. En av Sveriges allra färgstarkaste musiker, Gustaf Kjellvander, har lämnat oss, 31 år ung. Med ett hjärta som slog för de finaste popmelodierna och de mest svärtade texterna grep han tag i oss som lyssnade.

Och vi var många som lyssnade. Vare sig det gällde exploderande Sideshow Bob, finstämda Songs of Soil, som han ledde tillsammans med brodern Christian Kjellvander, eller hjärtebarnet The Fine Arts Showcase.

Hans musik gick inte att bortse ifrån, han hade en nerv i sin musik som krävde, och helt sonika tog, lyssnarens uppmärksamhet. Jag hade förmånen att träffa Gustaf själv många gånger, både privat och yrkesmässigt, och han var alltid en man av stora, yviga gester som hade nära till skrattet och som levde för musiken.

Det är med sorg vi idag konstaterar att en stor artist inte längre är med oss. Våra tankar går till Gustafs familj och nära och kära.

Första släppet 2008, EP:n Sxy Sxy Gsw, visade upp ett band i vardande, en formbar enhet som visste åt vilket håll man skulle – uppenbarligen spikrakt uppåt, genom glas och eld om det var tvunget – men som inte helt hade materialet att backa upp riktningen med. We Get Along Like a House On Fire återupprepar detta, om än inte på samma vis.

Där EP:n sneglade lite för mycket på The Shape of Punk To Come har man medvetet tagit ett steg bort från det och mejslat ut ett mer egensinnigt sound. Det i sin tur gör att skivan blir lite för splittrad. I övrigt är det en käftsmäll utan dess like!

Wanting people to listen, you can’t just tap them on the shoulder anymore, you have to hit them with a sledgehammer.

Inledande From Russia With Crabs rivstartar med ovanstående citat från Se7en och det talar för sig själv. Man blir fullkomligt överkörd. Och man gillar det! Det är oerhört välspelat, tight och tydligt att norska band är att räkna med.

Andra favoriter är medryckande UNDR33553D 4 5UCC355 och indierockflörtande Lesson #9, där visar man upp hela sitt register på ett imponerande vis.

Fantastiskt betitlade Honk If You’re a Nihilist är ett starkt bevis på att du måste se bandet live.

Signs of Fervent Devotion är en i många drag utsökt skiva. Ett album som visar upp ett band som mognat och har hittat helt rätt kostymer i rockgarderoben. Nästan helt borta är flörtarna till The Blood Brothers skeva, störda indierock och fram träder ett svängigt och näst intill dansant rockband som inte är fega att tänja på de snäva gränser som ändå finns i genren.

Där Rumble in Rhodos tidigare gått mer på knockout siktar bandet år 2011 mer in sig på att jabba mot mellangärdet och vinna på poäng i längden. I detta fall är det ett vinnande recept, om du frågar mig. Första singeln ut, White Dancing, är ett ypperligt exempel på det – en suggestiv dänga där Thomas Bratlies sång leder bandet på ett imponerande vis med en sånginsats utöver det vanliga. Det är ingen direkt låt, mer ett spår som, om man ger det tid, växer. Så det knakar.

När man drar ner tempot i skivans bästa spår Carve Visage visar man också upp ytterligare en sida som det är uppskattat att ta del av.

Det finns dock ett gäng småskavanker att slipa på fortfarande och vissa av dem hamnar i kategorin ”ofokuserat”. Det må vara små petitesser, men de finns där likväl. När de eliminerats på skiva (live finns inget av den varan), då är Rumble in Rhodos uppe och nosar på indierockens toppskikt.

Det vore att ta den enkla vägen att konstatera att detta släpp frontas av Rodrigo Alfaro, tidigare verksam i bland andra Intensity och Satanic Surfers, och därmed hävda att förklaringen till State of Unrests styrka ligger däri. Så enkelt är det inte. Hela bandets stomme är fortfarande intakt sedan debuten (och EP:n Watching the Horizon) och på detta släpp bjuder man på en spelglädje och musikalisk skicklighet man tidigare bara kunnat skönja. Nu tar hela bandet för sig och känns som en enhet. Att man också lyckats skapa en fetare ljudbild än någon jag inte hört från ett svenskt punkband på många år är såklart också ett plus. Ett stort sådant. För att inte tala om låtarna sedan.

Det ska också erkännas att det var väldigt länge sedan jag lät ett punkband av den här ljudbilden ta så lång tid och plats i min anläggning. Samtidigt som jag sköljs med av minnen som uppstår – livespelningar med Lagwagon och Strung Out – har Atlas Losing Grip en approach som känns här och nu. Tidlös om ni så vill.

Det är en skiva som sjuder av känslor, men som också har nära till vissa hardcoretongångar. I mångt och mycket är det en mollbetonad ljudbild man mejslat ut och Rodrigo sjunger, om möjligt, bättre än någonsin. Låtarna sneglar mer åt en uppgivenhet, en vi-mot-dom-mentalitet (Bitter Blood) än samtida, och dåtida, happy-go-lucky-ideal som präglat punkscenen Atlas Losing Grip rör sig i. Att jag tycker mig höra lite RKL-tongångar i fina Contemplation gör mig bara mer övertygad om att det här är material för årsbästalistan.

Om du inte tror mig kan du lyssna på första singeln ut, Unrest, och kapitulera.

Postrocken bandet ägnar sig åt drar lite mer åt det extroverta hållet –vilket i sig är en oxymoron – än, säg, Red Sparowes, Yndi Halda eller svenska pg.lost och mer klassiska låtstrukturer används. Om än i ett utdraget perspektiv. Så är fallet på Middle States, en EP som präglas av fyra spår och tre låtar. Det fjärde, Interlude är, som titeln påskiner, en parentes som tyvärr inte tillför något till helheten.

Däremot utsöndrar titelspåret små glädjetårar hos undertecknad, tårar som minns storheten i Woodland Hunter (Part 2) från Peregrine. Bandet väckor stora känslor med små medel och sköra melodier mitt i en svärta som tränger sig på. Den låten, tillsammans med öppningsspåret End Frigate Constellation visar att The Appleseed Cast inte går att bortse från.

Det var fem år sedan jag i princip överdoserade på bandet. Sedan försvann de ur mitt sikte. Nu när de dykt upp igen kan jag inte sluta lyssna. Och jag gillar’t!