När jag hör de första tonerna i ”Memories”, den första av fyra synthpoppande, drömska och åttiotalsflirtande sånger som tillsammans gör Kalmarbandet Gentle Touchs första och självbetitlade EP, kan jag bara tänka på en sak. Bruce Springsteen. Eller rättare sagt: refrängen i ”Hungry Heart”. Den elektroniska melodislingan som vemodigt ackompanjerar textrader om saknad, förlorad kärlek och […][...]

Första gången jag hörde talas om Billie The Vision And The Dancers var när jag intervjuade Annika Nordin aka Hello Saferide. Vi gjorde en intervju inspirerad av frågor som ofta dyker upp i ”mina vänner” böcker, och på frågan lyssnar på svarade Annika just Billie The Vision And The Dancers. Nu, månader senare, stöter jag […][...]

I en värld där internethyper och importskivor står som spön i backen är jag troligen sen som recenserar ett band som Clap Your Hands Say Yeah en hel vecka efter den svenska releasen. Några av er suckar definitivt sarkastiskt just nu och påpekar för er själva att ni minsann gillat Clap Your Hands Say Yeah […][...]

Jag är pinsamt dålig på amerikansk geografi. Jag vet att New York ligger i öst och Los Angeles i väst, men det är ungefär allt. Jag tänker alltid att så fort den där extra tiden dyker upp, den som aldrig kommer, ska jag lära mig mer om ämnen som sport, första världskriget, gamla presidenter och […][...]

Jag tror att det var Håkan Steen som sade det först, och jag har inte lyckats släppa det sen dess. Att Håkan Hellströms skivor känns som kronologiska delar av en lördagsnatt. ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” är en förfest. Hoppfull, naiv, valpigt berusad och med den dominerande känslan av att allt är möjligt. Kärleken […][...]

Så är det då dags. 2005 lider mot sitt slut och vart än jag vänder blicken ser jag dem. Listorna. Årets bästa låtar. Bästa konserter. Bästa skivor. Robyn hit och Anthony dit. Motiveringar som slår varandra på fingrarna i slagkraftig finurlighet. Min tvångsmässiga beslutsångest gör sig påmind och jag får ont i magen av allt […][...]

Jag var lite orolig där ett tag. Men så kom den då äntligen. Årets konsertupplevelse, tre dagar innan julafton, nio dagar kvar till 2006. Taxi Taxi! på Debaser. Taxi Taxi! är 16-åriga enäggstvillingarna Miriam och Johanna E. Berham. Till vardags går de på en musikskola i Stockholm och de är inte ens färdiga med sin […][...]

Jag tog sällskap med Kristian Anttila hem häromkvällen. Genom en iskall vinternatt promenerade vi över frusna vattenpölar och tomma övergångställen, jag och Kristian, hemåt mig. Jag på riktigt och han i lurarna. Det var en ambivalent promenad. Gång på gång kom jag på mig själv med att vilja säga till Kristian: Varför så sprallig? Det […][...]

Konstfacksmusik. Vad är det? Jag menar – egentligen? Och varför kommer jag inte på ett mer träffande uttryck att beskriva musik som är svensk, elektronisk, old school och med företrädelsevis kvinnliga sångerskor? Vad kallades den musiken innan Paris dök upp på klubbarna med indiekredd på början av 2000-talet? Säg mig: är jag ute och cyklar […][...]

Jaha då ska vi se, vad har vi här – Good Charlotte? Inte det? Blink 182? Inte det heller? Nähä, släng fram omslaget då, jag har slut på gissningar. Ah. June var det. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva June. Spelar June melodiös bitterpop, testosteronstinn skatepunk eller ilsken emo? Det har egentligen ingen […][...]