Jag tror att det var Håkan Steen som sade det först, och jag har inte lyckats släppa det sen dess. Att Håkan Hellströms skivor känns som kronologiska delar av en lördagsnatt. “Känn ingen sorg för mig Göteborg” är en förfest. Hoppfull, naiv, valpigt berusad och med den dominerande känslan av att allt är möjligt. Kärleken finns därute, ja alldeles runt hörnet, i gott sällskap med alla de där drömmarna man aldrig formulerar till vardags. Du måste va blind och vi måste börja leva, Eva. Jodå. Och tiden går, kväll blir natt. Det är så jag säger det är manisk eufori, svettiga kroppar på trånga dansgolv. Imma på fönster och skygglappar för timmar som passerar utan att förväntningarna slår igenom. Dans, dans, dans till Kom igen Lena och Gullbergs Kaj. Allt medan tiden går och till slut. Taklampor som tänds. Kön till garderoben. En vilsen klunga som i råa morgontimmar vinglar mot ett gatukök. Ett kolikbarns bekännelser; en skiva om att landa. Om att se natten övergå i gryning. Om att försiktigt låta verkligheten krocka med drömmarna.

Vad är då Nåt gammalt. Nåt nytt. Nåt lånat. Nåt blått.? Funkar dygnsmetaforen ännu en gång? Har rent av söndagen kommit och med den eftertanken, den smutsiga disken i köket och en unken doft av cigaretter bredvid sängen? Suddiga minnen av gårdagen och flashbacks från åren som gått? Kan det vara så enkelt? Jo men faktiskt.

Nåt gammalt. Nåt nytt. Nåt lånat. Nåt blått. är en uppsamlingsskiva släppt lagom i tid till att Sveriges störste hjärtekrossare fem år efter debuten beger sig in i familjelivet och tar en paus från turnerande och inspelande av den musik vi älskat besinningslöst från det allra första “Lillebror, pa-pa-pa”. Alternativt låtit charma brallorna av oss allt eftersom tiden gått. För visst är det så att nästan ingen värjer sig mot Håkan idag. Och det med all rätta.

Och än en gång sopar Håkan Hellström mattan. Till och med nu, med en blandning av extramaterial och covers, slår han all annan svensk pop med hästlängder. Hur han bär sig åt har jag ingen aning om, men det spelar ingen roll. Här trängs ett gäng sånger som spränger och bultar och smärtar och smittar med all den nakenhet och passion som Håkan gjort till sin under de år vi haft äran att känna honom.

Klubbland är den direkta hiten. Med doft av Pet Shop Boys, åttiotal och en synthslinga som etsar sig fast sjunger Håkan att det har blivit svårt att älska när all kärlek lett till besvikelse. Och att slutet just har börjat. Sådana klyschor kommer ingen annan undan med, inte så fullt, inte så fast.

“Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig” gör så ont att lyssna på att jag inte vet vad jag ska säga om den. Ni som någon gång blivit lämnade eller, för den delen, lämnat, vet vad jag menar. Eller förlåt, vad Håkan menar. Bara titeln säger mer än tusen ord.

Går vidare är om möjligt än mer innerlig. Man såg gårdakvarnar men man såg skiten med, återanvänder Håkan och förstärker därmed den känsla av sammanfattande, uppsamlande, återblickar som hör den melankoliska söndagen till. Eller varför inte; en vaggvisa för den generation svenska indiekids som växt upp med Håkan vid sin sida. Tag min hand så går vi vidare. Det är alarmerande vackert och påminner alldeles för mycket om det farväl jag långt ifrån är redo att säga.

Sen ska jag inte låtsas som att några av spåren på Nåt gammalt. Nåt nytt. Nåt lånat. Nåt blått. inte går näst intill obemärkt förbi. Som till exempel Jag vill ha allting; jag har absolut inget minne av hur den låter trots att den uppenbarligen passerat förbi åtskilliga gånger. Och duetterna känns faktiskt inte mer än sådär. Fade Away med Freddie Wadling är nog det minst spännande som kommit från en skiva med Håkan Hellströms namn på omslaget. Kanske kan vi skylla det på Freddie Wadling. Eller att Håkans engelska verkligen är förskräcklig. Eller att det helt enkelt inte klaffar, vispoeterna emellan. Det är hur som helst långt mer vilja än resultat, och då Håkan med slem i halsen brölar “To meeee” som sista ord vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Bort, bort, bort.

Jag vet inte hur Håkan Hellström gör för att träffa så rakt i hjärtat. Jag vet inte varför ingen annan ens är i närheten. Allt jag vet är att jag är väldigt glad, och väldigt tacksam, för det han bidragit med under de fem år jag haft nöjet att ha honom i mitt liv. På festivalscenerna om sommaren. I stereon på vintern. I hörlurar på stan. I högtalare på fester. Dränkt av skrik från andra som känner som jag.