I en värld där internethyper och importskivor står som spön i backen är jag troligen sen som recenserar ett band som Clap Your Hands Say Yeah en hel vecka efter den svenska releasen. Några av er suckar definitivt sarkastiskt just nu och påpekar för er själva att ni minsann gillat Clap Your Hands Say Yeah flera månader vid det här laget. Det skiter jag i. Clap Your Hands Say Yeah må ha varit omtalade (och, inte att förglömma, nedladdade) en smärre evighet i indiekretsar, men tro mig: ni får inte behålla dem för er själva. Nu släpps den självbetitlade debuten i Sverige och det är dags för alla som gillar att gömma sina älsklingar för världen att bege sig ut på nya jaktmarker. Clap Your Hands Say Yeah kommer, det är oundvikligt, få tusen och åter tusen av oss att dansa, klappa händerna och säga… Yeah.

Clap Your Hands Say Yeah är fem Brooklynpojkar som uppenbarligen lyssnat en hel del på Talking Heads. Sjunger gör Alec Oundsworth, men jag vet inte om jag gör sanningen rättvisa när jag skriver just sjunger. Alec gnäller, han skriker, han skevar och misshandlar sina stämband värre än Gordon Gano (Violent Femmes) eller, för den delen, David Byrne någonsin lyckats med. Och det vill ju inte säga lite. Ljudbilden är – surprise – lo-fi så det skriker om det och är det inte tidiga Radiohead (lyssna på körerna i ”Is This Love”) jag anar så är det Modest Mouse, med gitarrslingor att mörda för och en opolerat rufsig charm som går rakt in i hjärtat. För att inte tala om melodierna. Genialiska.

“The Skin Of My Yellow Country Teeth” är guldklimpen i skattkistan. En enkel synthmelodi, en bedårande gitarrslinga, en Alec Ounsworth som sjunger så hjärtskärande falskt att jag aldrig i livet tänker tro att han inte kan bättre. Knasiga textrader som ”You look a bit like coffe and you taste a bit like me”. En rastlöst trampande rytm, en stegrande känsla som exploderar i någonting jag närmast kan likna vid eufori. Eller kaos. Men vad, säg mig någon, vad handlar den om?

“But let me tell you I have never planned
To let go of the hand that has been
Clinging by its thick country skin
To my yellow country teeth”

Först tänkte jag att jag var dum. Sen tänkte jag att det inte spelar någon roll. Att det är det som är grejen. Sedan tänkte jag att det kanske har med språket att göra så jag frågade en amerikansk vän. Som sade att låten – uppenbarligen – handlar om att komma från landet och att älska det. Och jag vet inte, kanske är det just så. Vad jag däremot vet är att, från landet eller inte; Clap Your Hands Say Yeah kommer att skapa kaos på de dansgolv jag planerar att besöka framöver.