Jaha då ska vi se, vad har vi här – Good Charlotte? Inte det? Blink 182? Inte det heller? Nähä, släng fram omslaget då, jag har slut på gissningar. Ah. June var det.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva June. Spelar June melodiös bitterpop, testosteronstinn skatepunk eller ilsken emo? Det har egentligen ingen betydelse. Klart är i alla fall att någon i June gillar band som At the Drive-In och Hundred Reasons där trummorna tuggar snabbt och furiöst till distade gitarrer och stämsånger som avlöser varandra. Men Junes vrål är bara precis lagom städade och texternas budskap är exakt samma hela skivan igenom: ångest, ilska, stolthet, rebell-klichéerna står som spön i backen. I slutet av nittiotalet kanske det här hade känts uppfriskande, jag minns inte riktigt. Sången känns hur som helst allt annat än uppfriskande, den är bajsnödig. Melodierna är trallvänliga och i viss mån medryckande , men enbart på grund av dess förutsägbarhet; det krävs inget geni för att gissa vilken melodi i kombination med vilket rim som kommer härnäst.

June låter i sina bättre stunder nästan, men bara nästan, som emoångestband som Hundred Reasons, men de stunderna är lätträknade. Och upp i nivå med förebilderna At the Drive-In når June aldrig. För det mesta låter June nämligen bara precis lika medgörligt tråkiga som den mesta annan kommersiell collegerock med punkanspråk. June lyckas varken störa eller beröra och skulle göra sig allra bäst som bakgrundsmusik till ett TV-spel som försöker vara, eh, urbant.