Konstfacksmusik. Vad är det? Jag menar – egentligen? Och varför kommer jag inte på ett mer träffande uttryck att beskriva musik som är svensk, elektronisk, old school och med företrädelsevis kvinnliga sångerskor? Vad kallades den musiken innan Paris dök upp på klubbarna med indiekredd på början av 2000-talet? Säg mig: är jag ute och cyklar eller låter ordet inte väldigt blasé, kategoriserande och fördomsfullt?

Men ändå. Konstfacksmusik. Tänker jag lik förbannat när jag stoppar I Love You Baby! och Mondegreen i skivspelaren för första gången. För visst finns de ovan nämnda elementen där. Keyboards och plingplong. En söt röst som vinglar precis lagom mycket mellan tonerna för att komma undan som indie men ändå inte provocera alltför mycket. Men så händer något. Redan vid andra spåret smäller det till och mina fördomar får sig en rejäl törn. Plötsligt är allt så… Rått. Så trashigt. Så mörkt. Så stökigt med så mycket gitarr, så mycket bas. Så punkigt, brusigt och vasst. Hah! Rätt åt mig.

I Love You Baby! är Jeanette, Martin, Ando och Haakan. Tydligen heter de alla Sundqvist i efternamn. Kort kan sägas att I Love You Baby spelar elektronisk, väldigt synthig 80-talspop kryddat med experimentella inslag. Inte helt olikt The Knife med andra ord. Och om jag inte nu på direkten påpekar att Jeanette då och då sjunger väldigt mycket som Karin Dreijer undviker jag att berätta om ett av mina första intryck. Och det vore ju fånigt. Men grejen är att det inte stör, inte alls. Jag tycker ju om Karin Dreijers röst. Och för all del, Jeanette får ha en precis likadan, gärna för mig. Det är hur som helst alldeles för mycket som skiljer I Love You Baby! från The Knife för att det ska kännas som ett trist plagiat. I Love You Baby! är så mycket spretigare med sina oslipade utbrott där gitarrer distar och basgångar får golvplankorna att mullra varvat med de galet dansanta åttiotaliga dansdängorna som flirtar ohämmat med både The Faint och Kraftwerk.

Jag kan mycket väl tänka mig att I Love You Baby! och Mondegreens spretighet gör skivan svår att ta sig till i sin helhet. Jag menar, ni hör ju själva. Ibland snackar vi Marilyn Manson och ibland Stina Nordenstam. Ändå finns där en röd tråd som liksom håller ihop hela spretigheten. En genomgående attityd som jag inte kommer på att beskriva med ett bättre uttryck än det gamla dammiga gör-det-själv. ”It's hard to define the underground”, sjunger Jeanette i ”Underground” men kanske är det ändå inte så. Kanske är det just vad I Love You Baby! handlar om.

Jo, och förresten. På tal om konstfacksmusik. Nämnas bör att bandet visst i flera avseenden har konstreferenser. Till och med från Konstfack. Vad det säger om mina fördomar vet jag inte, men jag är starkt för att utrota uttrycket hur som helst.