Rätt ofta vill jag lyssna på musik som till en början provocerar, bråkar och tvingar mig att tänka efter. Musik som tar tid att ta till sig och som aldrig släpper taget när den väl satt sig i hjärttrakten. De gångerna är det skönt att Built To Spill, PJ Harvey och Peaches finns i min […][...]

Om ni liksom jag följde Spung så vet ni vilka realistiska tonårsskildringar som där finns. Dramatiken. Tårarna. Svartsjukan, tvivlet, förälskelserna. Men framför allt festerna. Inte någon gång någonstans har jag sett fester på film och TV som liknar fester som de är i verkligheten, i tonåren. Utom i Spung. Världens bästa TV-serie. Och jag minns […][...]

För två år sedan mötte jag Laaksos sångare Markus Krunegård. Eller nja, vi möttes inte direkt, jag betvivlar starkt att han noterade mig där jag stod i publiken på en hyllningsafton inför Bob Dylans konsert i Stockholm, oktober 2003. Men ändå. För mig var det ett viktigt möte. Platsen var Kägelbanan. (Hej ickestockholmare: Kägelbanan är […][...]

Jag lyssnar inte på Magnetic Fields nykter längre. Jag tror att min kärlek helt enkelt har falnat. En gång älskade jag blint och förbehållslöst och nu har jag älskat sönder. Idag är det bara sena nätter på svettiga dansgolv jag plötsligt minns hur fantastiskt skitbra låtar som ”I Think I Need a New Heart” och […][...]

På somliga skivor hör man så väl hur någon har kämpat. Musiken andas blod, svett och tårar. I bästa fall knockas man till marken av energin, ångesten, glädjen eller ilskan. I andra fall känns det bara trist och sökt, som att någon skjuter stenhårt, sitt allra bästa, och hamnar en meter utanför mål och du […][...]

För att skriva det här måste jag erkänna en sak. Tills för några timmar sedan visste jag nästan ingenting om Daniel Johnston. Jag visste att han var amerikan, fetlagd och spelade musik som var ostämd och, trodde jag, svårtillgänglig. Så kom då Popcorn och med Popcorn den underbaraste, finaste och mest fascinerande musikdokumentärfilm jag någonsin […][...]

Alla har vi våra fördomar. Jag har massor. Jag kan se en tjej på ett dansgolv och veta allt om henne. Vad hon röstar på, varför hon har valt kläderna hon har på sig, om hon är ihop med någon och vem hon tycker är snyggat i The O.C. Jag har förstås oftast fel. Men […][...]

Just nu finns det en rolig bok i välsorterade bokaffärer. Den är skriven av Tom Reynolds och heter ”I Hate Myself and Want to Die: The 52 Most Depressing Songs You've Ever Heard”. Vad den handlar om är ganska uppenbart – godtyckligt har författaren samlat en rad sånger som alla har en sak gemensamt: de […][...]

Östersund. Plötsligt finns staden överallt. Jag, som tills ganska nyligen trodde att Östersund var en intetsägande Norrländsk halvstor stad utan vare sig personlighet eller talanger, har blivit slagen på fingrarna både en och två gånger den senaste tiden. Det började med en jobbarkompis som så småningom blivit både en granne och nära vän. Från Östersund. […][...]

När jag tänker tillbaka på musiken jag lyssnade på för tio år sedan undrar jag ibland vad jag tänkte med på den tiden. Ben Folds Five bevisar att jag trots allt hade en smula smak redan då. Ben Folds Five skivdebuterade för exakt tio år sedan. Min kärlek till gruppen väcktes något senare, för åtta […][...]